När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!