Varje förälder i alla tider: ”Gu’ va fort det går, nyss var han så liten, var tog alla åren vägen???”

och jag är inget undantag. Men jag är nödvändigtvis inte nostalgisk över när dom var väldigt små (det var ärligt talat inte bara kul), utan har hela tiden tyckt det roliga började när dom kunde prata så man kunde kommunicera på riktigt – inte bara gissa.

Nä, det jag känner av nu har hänt på bara några veckor, närmare bestämt de veckor som A har varit bortrest från oss. För dryga två veckor sedan satte jag honom på tåget, med 30 min byte i Stockholm (en bytestid som fort kan bli en skräckis även för den mest vana resenären – gärna redan innan Hallsberg när förseningarna kommit igång ordentligt) till nattåget mot Umeå och sen i Umeå byte till buss för vidare färd mot Lycksele där farmor skulle möta upp. Den sista turen bjöd även på lite tjuvåkande då jag köpt icke ombokningsbar biljett till Granö men svärmor ändrade och sa att han skulle till Lycksele…

Anyway, väl uppe i Bastunäs har han hängt med farmor och farfar och till och från äldre kusiner i tjugoårsåldern. Ja och sen kom vi upp med lillebror och fler jämnåriga kusiner kom också. Så i nästan tre veckor har han hängt själv och varit självständig. Som det bör vara.

Men det betyder att den gosiga, kramiga, kontaktsökande A har tagit ett steg tillbaka. Förhoppningsvis bara tillfälligt, men dom ska ju tydligen bli mer självständiga har jag hört, flytta hemifrån, skaffa partner och sånt därnt som man gör. Fast inte min lilla klump – eller??!! Här har evolutionen ett jobb att göra – inte bara få barnen att distansera sig från föräldrarna, utan samtidigt få föräldrarna att göra samma sak…

Evolutionen – uppa ditt game – NU!