Den medborgerliga plikten

Det är ju val stup i kvarten nu för tiden när det är både riksdagsval och EU-val. Men numera behöver man inte tänka på det norska valet dessutom, alltid något.

I det inte särskilt vackra, men ändå, Stadshuset i Bollnäs fick jag högtidligen avlagt min röst. Jag var visst inte den enda långväga besökaren idag, dom hade haft en från Kungsbacka också minsann. Internationellt värre!

I hällregnet sprang jag sen till bilen.

Och det hällregnade när vi kom hem, och det har regnat i stort sett hela dagen. Kallt som tjyvens är det också, under 10 grader. Och sen när det väl spricker upp – ja då regnar det ändå.

Svårt att tro, men det regnar rätt bra på den här bilden faktiskt.

Hoppas det bättrar på sig i dagarna, annars blir det väldigt lugnt och stilla här i skogen.

Norrut igen

Stockholm fortsätter att vara en knutpunkt i mitt liv. Som Hallsberg är för tågen ungefär. Och precis som i fallet med tågen och Hallsberg så är det tyvärr inte så ofta jag ska till Stockholm för att vara just där, utan oftast ska jag vidare.

Så även idag. Jag lämnade jobbet efter lunch, tog tåget halv två till Hufvudstaden, kom nyss, och snart går nästa tåg till Söderhamn för vidare transport till Stråtjära. Där väntar några dagar i skogens sus, innan färden går vidare norrut. Jodå, längre upp ska jag. Sen.

Så medan min son står på darrande ben nere i Göteborg och provsjunger till GöteborgsOperans uppsättning av Oliver, står jag här på Centralen och håller tummarna.

Husmartyren

En sockerbagareMan kommer hem efter en heldag med jobb i Halmstad och han påminner om att det ska vara med tårta till skolan imorgon för dom ska ha klassfest efter lunch. Och han har tänkt ut vad det ska vara – en enhörning förstås, no pressure.

Som tur är kommer den grabben med viss flexibilitet, så enhörningen blir snabbt till en nyckelpiga (vi har röd, orange och svart fondant kvar sen halloween, inte riktigt enhörningsfärger), och vi är genast överens om att det är en god idé att köpa färdiga tårtbottnar.

Jag fick feeling och började snickra på en morotskaka att ha med till jobbet till imorgon (var kom den energin ifrån?!) medan H bredde grädde-och syltblandning på bottnarna.

Och så kom ju det roliga till sist – kavla fondant och göra pynt. För det är ju därför man gör tårtor, inte för att äta dom…

Så nu sitter jag trött men ganska nöjd med en morotskaka på svalnande och en tårta med en nyckelpiga på, egenhändigt (nåja, nästan) gjord av nioåringen.

Häpp!

Tårta med nyckelpiga på

Och om någon händelsevis tror att det ena ögat på nyckelpigan är ett litet misstag med kristyren så har ni ack så fel. Den blundar nämligen med ena ögat. Ju.

 

Hej då Nina

Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.

Konsert på Styrsö

Det är tävling snart igen för vår kör, Haga Motettkör. European Choir Games går av stapeln i Göteborg i år, och då måste vi ju såklart vara med. Och vill man tävla måste man träna och göra övningsmatcher och så även i körsång, och därför har man konserter där man drar sitt tävlingsprogram för att köra skarpt (no pun intended…)

Vår första övningskonsert höll vi i Styrsö kyrka idag. Samma dag som Göteborgsvarvet, en löpartävling på 2,1 mil (=halvmaraton) mitt i Göteborg som engagerar ca 60 000 löpare och över 100 000 åskådare. Dessutom en stor mässa på Svenska Mässan och två andra mindre tävlingslopp samma dag (vem koordinerar den här planeringen egentligen???!!! Svar = ingen, förmodligen).

Med andra ord bäddat för trubbel för en som kommer körandes från Oslo och ska in med bilen till en plats där alla gator är avstängda (eftersom vi bor nära startplatsen för Gbg-varvet) och sen med lokaltrafik ut till en ö i skärgården…

Men hör och häpna – det var raka spåret in till stan och dumpa barn och bil och sen raka spåret ut till färjan och Styrsö.

Haga Motettkör som väntar på att brudparet som är där inne ska gifta sig lite snabbare så vi kan få komma in och repetera innan konserten.

Det var nästan ingen publik på konserten, men det gjorde inget – vi behövde ju bara träna. Men visst är det roligare att öva inför publik… Men jag hade verkligen bidragit, med tanke på att jag lyckats släpa ut 6 pers till Styrsö!

För den som vill höra vårt tävlingsprogram (fast med andra artister) och har Spotify kan lyssna här:

17 maj i år igen

Ingen hade tid att åka upp egentligen, men H drog snyftkortet ”Eftersom ni har förstört mitt liv genom att flytta från Oslo så är det minsta ni kan göra att åka upp och låta mig få fira 17 maj med mina vänner”

Och vem kan stå emot? Inte jag iallafall. Och visst är det lite kul att komma upp, även om det blir en snabbis.

Hur det var?

Well, det var som vanligt – festklädda människor, korv och lekar i skolgården, blåsorkestrar och flaggor. Ett jvla liv på Solli plass, som ligger i närheten av där vi bodde. Solli plass är  egentligen ett ganska sorgligt betongtorg där det ligger lite caféer och restauranger, men där människor av någon anledning ser det motiverat att betala tiotusentals kronor på 17 maj, bara för att få ett bord på en av restaurangerna. Tur att man inte behöver förstå allt. På 17 maj är det också fullt av fulla tonåringar och russ överallt i centrum redan vid tretiden på eftermiddagen. En inte lika smickrande sida av dagen.

Men framför allt var dagen full av underbart trevligt umgänge, glada barn, god mat i gott sällskap, strålande vackert och ljuvligt varmt väder och en orgie i rött-vitt-och-blått, spirande grönska och glada människor överallt.

Barnetoget som väller ner från Slottsplassen. Mitt barn är där inne någonstans, tack vare hans snälla fd fröken som lät honom gå med i tåget trots att han inte var anmäld i förväg.

Efter att jag vinkat till H i tåget tog jag en tur i omgivningen. Det har hänt en del i det senaste, i och med att dom har rivit vår gamla skola, så en liten nostalgitur blev det.

En grop där vår skola stod förut. Kortet är taget från huset i Cort Adelers gate där vår skola också huserar.

Parkeringsreglerna har också ändrats, till mångas irritation. Om man har elbil kan man parkera nästan var man vill och behöver inte betala. Till skillnad mot dom som har boendeparkering, som betalar varje månad men ändå har nästan omöjligt att hitta någonstans att parkera. Vilket får till följd att det är extremt många teslor parkerade på gatorna. Ja det finns andra elbilar också, men dom är i en sån minoritet att det inte är värt att nämna knappt.

Lördag morgon tidigt åker vi tillbaka till Göteborg igen för att hinna till repetition kl 15 ute på Styrsö.

 

 

Årets ljudböcker så här långt

Prenumerationstjänster på e-böcker och ljudböcker är det bästa på länge (och det var ju quite frankly rätt länge sen dom kom…) i min värld. När man inte har ro eller tid att sitta ner med en bok i handen i timtal men ändå vill läsa är det perfekt att ha det i öronen istället när man sitter på spårvagnen eller tåget, är ute och går eller kör bil.

Det kan bli ganska spretigt med valen av böcker; Året började med Ransom Riggs fantastiska värld med Miss Peregrin’s Home for Peculiar Children, som på samma sätt som Harry Potter-böckerna öppnar nya vägar att tänka. Den är en serie om än så länge fyra böcker (+ lite till) som handlar om barn med märkliga egenskaper som för att skyddas från den hårda omvärlden hålls i en egen sluten värld (time loop). Dessa time loops finns i ett stort nätverk över hela världen och man kan transportera sig mellan dom ifall man vet var dom finns.

Här lever barnen en viss dag om och om igen; i första boken kommer huvudpersonen Jacob (som från början inte vet om att han också är en Peculiar, utan bor i den vanliga världen med sina föräldrar) in i en loop som finns kvar i andra världskriget.

Låter det konstigt? Det är det också, och en fantastisk värld och nytt tankesätt att gå in i. Läs, LÄS LÄÄÄÄS!!

Foto: AdLibris

Sen raskt över till något helt annat – En brasiliansk med svans, av Eva Rosengren. Den kan vi bara hoppa över. Orkar inte dissa den, den är säkert bra men verkligen inte min typ av bok. Också en bra grej med ljudböcker, man behöver inte kämpa för att läsa vidare utan det är någon annan som läser åt en även när det är trögt.

Något annat igen – Störst av allt, av Malin Persson Giolito som precis har blivit Netflix-serie. Rätt intressant historia om en skolskjutning i en fiktiv rikemansskola på Djursholm.

Boken börjar (förstås) med att hon står mitt i skolskjutningen som hon just (kanske) har varit bidragande till, och sen är det upprullning genom rättegång och livet i fängelse och hur-kunde-det-bli-så-här.

Kunde blivit ganska trist, segt och förutsägbart, men hon håller liv i det och det är en rätt intressant historia.

Foto: Bokus.com

Och efter den ett raskt hopp vidare till Michelle Obamas självbiografi Min historia. Inte så mycket att säga om den heller. Jag hade kanske tyckt att den varit mer intressant om hon inte gjort en sån grej av det och åker på världsturnéer för att…ja för att vad? Få medelålders kvinnor att samlas i högar på ställen som Globen och tycka att dom är ”empowered” på nåt vis?

Inte min väg att gå iallafall. Hade kunnat skriva långt och syrligt om det, men jag är på lite för gott humör för det just nu.

Men självbiografi var lite lite intressant, så jag browsade vidare till Mikael Persbrandts Som jag minns det.

Man kan såklart tycka vad man vill om hans agerande i olika situationer, men jag tillhör dom som tycker han är en grymt bra skådis och att det när han super ut sig och gör idiotiska saker är så otroligt tragiskt. I boken får man mer bakgrund till den tragiken och hur illa det faktiskt varit. Förmodligen har det varit ännu värre än han berättar, men man får iallafall ett hum om läget.

Jag hoppas att han verkligen är så stabil som han påstår. Jäkla tragisk historia på så många vis – hans livsval, pressen, vi i publiken…inte lätt att göra rätt…

I kategorin mer seriösa böcker har det också blivit Sam Harris’ gamla Letter to a Christian Nation. En bok jag tänkt läsa väldigt länge (den kom 2006) men det har aldrig blivit av dels 1) att köpa den och så har jag 2) inte haft ro att sitta ned och läsa den. Vilket ju är svårt om man inte köpt den i första hand, så därför har 1) fått styra.

Inte så mycket att säga om boken, den är en klassiker i sin genre för att den ifrågasätter kristendomen på ett sunt sätt. Sam Harris är en av de största ateistiska skribenterna, om man får kalla honom det, utan att han är demagogisk och påprackande. För mig som är uttalad ateist är boken att slå in öppna dörrar, och det är väl utmaningen – att nå dom som behöver läsa den.

Det är bokåret 2019 så här långt.

I mina gamla hoods

Helt överraskande blev andra dagens studiebesök i ett område jag verkligen känner till – Nacka! Vi besökte Saltsjöbanan och deras upprustningsprojekt och vi fick lite info om ombyggnationen av Slussen som är i full gång.

Solen vräkte ner, vi var utomhus och Nacka och Saltsjöbaden visade sig från sin vackraste sida.

Vi besökte depån i Neglinge, och jag skickades tillbaka till mina rötter på Sagavägen 20, de gamla fattigkvarteren för järnvägsarbetarna. Det var huset min farmors pappa och mamma fick (?) för att han jobbade vid järnvägen. Det ligger dessutom ute på Hemnet just nu. Jag tyckte min pappa skulle köpa huset och sluta cirkeln, men han sa att han inte hade 13 miljoner kronor över. Vafalls?! Så jag får väl köpa det själv då för mina sparpengar.

Perfekt idyll

Men allt var ju inte nostalgi förstås, men det mesta.

Medhavd lunch avnjöts nere vid vattnet i Saltsjöbaden. Där hade vi resten av vårt obligatoriska program; diskussionspunkter och annat, innan vi drog oss in till stan igen och tog tåget tillbaka till Göteborg.

Två väldigt intressanta och givande dagar i Trafikverkets värld. Okej, Saltsjöbanan är inte vår järnväg, men det är fortfarande järnväg.

Och jag gick direkt från tåget till körrepetitionen – det är ju konsert på lördag så bäst att inte missa något…

Inlåst på Långholmen

Så var det Stockholm igen; med hela Enhet 7 den här gången. Det är den enheten jag jobbar i vanligtvis, när jag inte extraknäcker som enhetschef i enhet 4, så här är jag lika ansvarslös som alla andra och behöver inte gå i täten för något. Men det gör man ändå när man är stockholmare (ja jag vet att jag sannolikt inte räknas som det längre, men i själ och hjärta är jag det) och vet precis vart vi ska och smartaste sättet att ta sig dit. För även om det händer mycket i Stockholm så är vissa saker sig lika.

Vi har varit på studiebesök på Trafikverkets projekt Förbifart Stockholm, ute i Sundbyberg.

Ett helt hus som är projektkontor åt bara det projektet, ca 200 man i Trafikverkets regi har sin bas här, och totalt är det nästan 1000 personer som jobbar i projektet på ett eller annat sätt.

Vi började med en liten film om varför projektet kommit till där i slutet av 1960-talet(!) och en otroligt söt animation med labyrint-kulor som visar fordon. Otroligt pedagogiskt och feel-good- aktigt, me like.

Om någon har missat det så är Förbifart Stockholm ett gigantiskt projekt. 34 miljarder kronor gigantiskt närmare bestämt, 21 km trefilig ny väg mestadels i tunnel bland annat under Ekerö och Lovön (där Trafikverket nyligen hävt kontraktet med entreprenören bla pga arbetsmiljö, eller snarare bristande sådan) och som går 70 meter under havsnivån på det djupaste…

Ganska biffigt projekt och väldigt roligt att höra om!

Sen till Långholmens Wärdshus och vandrarhem, där vi hade någon skattjaktstävling där man skulle leta efter hänglås (utomordentligt fånigt tyckte jag naturligtvis eftersom mitt lag kom sist men dom andra var nöjda), sen raskt över till middag och nu några timmar senare är det dags att sova.

Halloumiburgaren jag åt till lunch (fanns ingen veganmat) känns som att den fortfarande åker hiss i halsen, det var nog sista gången jag åt halloumiburgare tror jag.

Men det är fint på Långholmen i den gamla fängelsemiljön. Varsamt renoverat.

I en av cellerna till höger bor jag. Verrry najs.

 

Utsikt över rastgården ar jag också. Där fick fångarna tydligen spendera 20 minuter varje dag. Lyxigt värre.

Den lilla cachen 100 m härifrån fick sig också ett besök på kvällskvisten, men den på andra sidan vid teatern får banne mig vänta tills det blir varmare väder….

En liten korist

20190510_2137395659578034858114037.jpgVi har konsert nästa lördag, en första konsert med vårt tävlingsprogram som vi ska bidra med i European Choir Games i augusti. Det börjar brännas lite nu på vissa partier i vissa stycken kan man säga utan överdrift, så jag repeterar rätt mycket just nu.

Ikväll repade jag Karin Rehnqvists ”Bara du går över markerna” (där jag för övrigt har hela 6 toners solo – det är över på en sekund) och Galina Grigorjevas ”Bless the lord, oh my soul”. Båda ingår i det sakrala programmet, ifall någon undrade.

Hur som helst så fick jag oväntat sällskap på de sista genomkörarna för dagen – Hannes! Han har ju spelat diskantinstrument i flera år nu och läser noter rätt bra, så när han ville vara med så ja varför inte? På med inspelningen på Spotify och så var det sing-a-long! Han tyckte det var roligt och han hängde med i noterna bra också – särskilt när han förstod att det var partitur och inte rad för rad som det gärna är i instrumentnoter 🙂

Intressant också att se hur han i Grigorjeva inte såg komplexiteten som vi vuxna sliter med; att den byter taktart varje takt, för det mesta åttondelar som bas men från 3/8 till 7/8 till 5/8 till 8/8 och så vidare, runt runt. Ganska stressande att hänga med innan man får in schwunget.

Lyssna gärna nedan (nej det är inte vi, vi har inte så skrälliga vibrerande sopraner vad jag vet), det är ett ganska coolt stycke. Ja förutom delarna med skrällsopranerna då, men det är ju knappast styckets fel…