Så jag är i Nässjö

Eller rättare sagt på Hooks Herrgård några mil utanför Nässjö, men jag har varit inne i stan också.

Varför Nässjö, kan man undra? Jo här ligger Materialservice, som är en enhet inom Trafikverket som beställer allt material till våra järnvägsbyggen. Gud så praktiskt? Ja jo det är det väl. Men lite märkligt att dom har monopol på att köpa in material, fast smart för att då blir det ju likadant överallt. Men märkligt att varje projekt tvingas igenom just den enheten för att få sina grejer. Och lite krångligt när det kommer utländska leverantörer som vill ha sina underleverantörer och inte får det.

Men men, vad vet jag. Logistikern i mig muttrade en hel del dock, framför allt om ineffektiv lagerhållning och utdaterade varor, men det var inte läge att ta upp det när dom uppenbarligen (och av goda skäl) är väldigt stolta med hur dom utvecklar och arbetar för att förbättra sin verksamhet hela tiden.

Det jag vet däremot, är att anledningen till att jag är med här är att jag numera tillfälligt ingår i ledningsgruppen för Trafikverket Investering Väst. Jomen. Jag har fått ett vikariat i några månader medan det rekryteras en ny enhetschef i en av enheterna.

Fredagen min första jobbvecka efter Costa Rica-resan fick jag höra från min enhetschef att han som leder Enhet 4 ska sluta, och det redan i mitten av februari, och hon undrade (genom distriktschefen) om jag kunde tänka mig att hoppa in under rekryteringen. Eh what? Enhetschef? Det är typ det jobbet jag verkligen inte vill ha. Men jag är ju ställföreträdande redan nu, så det är väl naturligt att just en ställis är den som faktiskt går in när det behövs, så jag sa ja.

Måndagen efter (dvs 8 dagar sedan) bekräftades det med chefen för Investering Väst och så var det bara det praktiska kvar; att överlåta mina projekt på andra. Och det har väl gått över förväntan får man säga – de två små tar min projektingenjör (som vill bli projektledare, så det är perfekt att hon driver dom), mitt stora busshållplatsprojekt i Halland tar en ny kille över (som har jobbat på SL, så han kan bygga busshållplatser kan man säga), och mitt favoritprojekt på Orust får min biträdande projektledare ta över medan jag är borta.

Carpe diem för bövelen.

Och svisch swooosh så är jag på ledargruppsmöte utanför Nässjö. Intressant att se från insidan hur ledningsgruppen jobbar, och det ska bli roligt att jobba med Enhet 4 i några månader. Sen tillbaka till Orust och så får vi se vad mer det blir.

Galaklänning till nioåring

På fredag är det disco i skolan. Klart man vill ha något nytt att ha på sig på discot?!

Som alltid kommer beställningen lite småsent men ändå med full tolerans för att jag kanske inte hinner. Vilket är mycket välspelad psykologi, för det är klart att jag lägger i en extra växel när jag får lite extra förståelse – så funkar väl de flesta gissar jag.

Jag började i lördags med att skapa ett mönster. Målbilden var hans Barbies klänning där livet går runt halsen istället för över axlarna. Och det har jag inget mönster för, så bara att börja rita och prova.

Noggrannhet, envishet och några misstag senare fick han iallafall prova den färdiga klänningen två dagar senare.

Ganska bra jobbat va?!

Syprojekt nr 323 är klart!

Det är en lång vinter i Göteborg

Ja den har hållit på länge nu och vi börjar undra när den äntligen ska försvinna. Det började snöa igår morse och har fortsatt hela dagen idag – så lång vinter har vi väl inte haft på många år??!!

Vintern i Göteborg varar ju normalt bara några timmar, så det är väl dags att utlysa krisläge snart.

Barnen är sådär odrägligt glada och är ute och åker pulka i Slottsskogen och pälsar mer än gärna på sig tjocka lager med kläder, det är ljust ute fastän det är mörkt och allt är så väldigt konstigt. Helt olikt när det är vanlig vinter.

Men det där vita kalla ger sig väl snart och så kan vi återgå till den vanliga grå och fuktiga vintern…

Årets bästa fest har redan varit

Jag vågar sticka ut hakan och säga att årets bästa fest redan är över. Och nej, det var inte nyårsfesten, den räknas till förra året. Nä, den bästa festen var igår när över fem hundra chalmerister som var kåraktiva under 90-talet hade reunion på Restaurang Kooperativet på Lindholmen.

För några månader sedan fick en kille som kallas Hinken för sig att det kunde vara kul med en fest med alla gamla godingar, och han skapade en grupp på Facebook för att sondera intresset lite. På sju dagar hade 1000 personer anmält sig till gruppen och tyckte att det är var en superbra idé. Med den responsen var det inte mycket annat att göra än att sätta igång och boka datum och börja fixa, och på den vägen är det. Och ikväll var det alltså dags.

Och VILKEN fest alltså. Det var helt underbart. Vart man än vände sig såg man någon man kände men inte hade sett på ett tag och hade massor att prata om med. Därmed inte sagt att jag kände alla fem hundra som var där, men rätt många iallafall. Stämningen var grym – det här är folk som har festat mycket i sina dar och som vet hur man sköter sig och känner sina gränser väl, plus att de flesta som var där har arrat många fester själva och vet vilket jättejobb det är och har därför vett att verkligen uppskatta det jobb som Hinken & co har gjort.

Till skillnad från SVT’s fester, fick vi höra av en mamma i klassen som jobbar där. Journalisterna klarar inte att skilja på jobb och fritid och analyserar maten i smådelar och är jättekritiska till allt. Lite roligt iallafall tycker jag 🙂

Hela kalaset började med att Dogge Doggelito av alla människor kom upp på scenen och var kalasets Hemliga gäst. Han körde Fint Väääääädeeeer med allsång och filmade samtidigt – ligger ute i hans Facebook-feed nu, roligt.

Mat, prat, vin, bar, mer prat, för jävla hög musik efter middagen så det inte gick att prata med folk. Lite synd, med tanke på att det var rätt många där man ville prata med. Men det gjorde ju å andra sidan att man kom därifrån relativt tidigt.

Lycklig och utsjasad. Heja Chalmers!

Och jag har bestämt att jag ska bli bättre på att äta lunch med folk. Dom flesta av dom här godingarna bor ju faktiskt i Götet med omnejd och jobbar inne i stan, så det borde inte vara helt omöjligt att få till! Det får bli mitt nyårslöfte, bättre sent än aldring.

Jag är inte den som deppar för länge

Visst är det tråkigt att åka hem från Costa Rica, men ärligt talat börjar jag tröttna på att allt kostar så sjukt mycket hela tiden – minst lika mycket som hemma.

Men jag hinner liksom inte komma hem ens innan jag börjar planera för nästa resa. Fast den här gången var det inte jag som tände gnistan, det var Oskar. Han släppte idén om att köra bil från Alaska till Eldslandet i sydligaste Argentina (well, han föreslog Chile, men åker man så långt söderut så nog bör man ta sig så långt man kan menar jag) och jag nappade som en utsvulten fisk.

Det blir en resa utan barn och över ett antal månader. Planen är att barnen ska vara hemma själva och ta hand om sig själva när det här blir av – kanske åka och möta oss någonstans längs vägen till och med. Så med tanke på deras ålder nu dröjer det väl en ca 8 år innan det kan bli av. Men det gör inget, då hinner vi lära oss spanska också, och det är nog käckt om man ska igenom länder och platser där det inte nödvändigtvis är så turistigt. El Salvador, Guatemala och Panama till exempel. Portugisiska är ju poppis i större delen av Sydamerika, men det kanske är för ambitiöst att tro att man ska kunna lära sig det?

Det får tiden utvisa.

Just nu glädjer jag mig åt att ha en ny dröm att planera inför. Det är drömmar och deras förverkliganden som driver världen framåt folkens, glöm inte det!!

 

Dag 22, Hemresa

Då var det dags att lämna det trevliga hostel’et i dammiga och i mitt tycke tråkiga Santa Teresa. Vi njöt av att det var sista gången på ett tag som vi åkte på vägar så ojämna att det inte går att köra mer än 30 km/h och där man ständigt måste kryssa mellan höger och vänster sida för att över huvud taget ta sig fram.

Jag vet inte om det framgår hur dammigt det är, men det är ett beige lager över allt i vägkanten; blad, grässtrån, stolpar, rubbet.

Vi gjorde ett liknande stunt med färjan som på vägen över i söndags, men den här gången helt ofrivilligt. Vi hade planerat, vi hade tagit i ordentligt med tiden, men det vi inte hade med i beräkningen var vägarbetet (som för övrigt sprejade ner vår hyrbil med asfalt häromdagen, undrar vad hyrbilsfirman säger om det…) där flaggvakten stoppade all trafik i vår riktning i 15 minuter innan vi ledsnade, vände om och tog en annan väg – TACK för fantastiska Locus för att det har så bra offlinekartor även ute i buskarna som det här så man inte är helt körd om oväntade saker inträffar!!

Det fanns en risk att vi inte skulle kunna betala båtbiljetterna med kort, så vi hade tänkt ut i förväg att vi skulle stanna på bankomaten i Pacquera och ta ut pengar (=välplanerat), men det visade sig att den var stängd (=oplanerat) tyvärr. En cyklist som också skulle ta ut hänvisade oss till en annan bankomat i byn, men den tog inte Master Card Noto Emoji Oreo 1f92c.svg och nu började det bli lite väl spännande och nervöst. Vi chansade och åkte de 5 km ner till färjelägret och hoppades att dom skulle ta kort där. Men nej. Man kunde beställa online och betala med kort – men bara till 14:00-färjan (vi ville med 11:00).

Mannen i kön som delade ut lappar som bekräftade att ens bil fick åka med ombord när grindarna väl öppnade var lugn ändå.

– ”Åk upp till macken i Pacquera, dom brukar vara schyssta och låta en ta ut pengar genom deras kassa. Här har ni er lapp, det är gott om tid, ni har ju en halvtimme på er!” Han hade uppenbarligen varit med om värre. Tillbaka till Pacquera igen, den här gången kryddat med en kösituation – alla som just kört av färjan skulle ju ut på ”stora vägen”, dvs samma 5 km som vi skulle. Is i magen, is i magen. Tjejen i macken var väldigt hjälpsam. Tyvärr räckte inte det långt när macken inte tog Master Card den heller (jvla SEB som bytt ut alla sina Visa mot Master Card!!), så sista chansen var en matbutik som vi handlat i med kort tidigare och visste att det funkade.

Tack och lov fick vi ut pengar där, körde i blåljusfart ner till färjan igen, vinkade glatt till mannen som ger ut lappar, jag sprang in och köpte biljetter (klockan var tio i elva vid det här laget), och så kunde vi gå ombord….Puh! Noto Emoji Oreo 1f605.svg

Vi satt faktiskt ute den här resan – i skuggan och fläktandet i fören var det jätteskönt att sitta där, mycket skönare än att sitta inne med AC

Sen var det rent ut sagt ett jävla trassel med att få lämnat igen bilen, bli av med bagaget (på ett önskvärt sätt, inte ett icke-önskvärt) och komma innanför murarna på flygplatsen, men tillslut så….Ja efter att Oskar blivit av med sin dyra fina Leatherman-fickkniv/multiverktyg för att han glömde att lägga den i det stora bagaget så den låg i handbagaget. Ja och efter att dom tog våra pinnar vi skulle ha för att spänna ut hängmattorna vi köpte igår – trots att dom sålde såna hängmattor med pinnar inne på flygplatsen, så ville man ha just dom pinnarna att slå ihjäl någon med så var det inga problem. Varför man nu skulle vilja slå någon med en sån när det finns massor av glasflaskor att köpa på en flygplats om man nu vill slåss.

Men nejdå, jag är inte bitter…

Dagens lunch avnjöts(????) för övrigt i Puntarenas, när vi kommit över med färjan.

Lunchen och restaurangen i sig är fullständigt ovärda att nämnas, men varje bord hade ett tabascoställ som i sig förtjänar ett omnämnande, pga sitt breda utbud – från svagaste Jalapeno till starkaste Habanero, och däremellan Vitlök, Chipotle (”Smoked” stod det på engelska) och den vanliga.

Det kunde blivit en minnesvärd provsmakning, men nej…

På flygplatsen stötte vi för övrigt ihop med en gammal spexare som vi gjorde spexet Ali Baba tillsammans med 1997. Världen är liten!

Dag 21, Snöpligt slut

Oskar hade hyrt en bräda idag för att köra lite sista vågsurfing på resan – det är ju DET man gör här i Santa Teresa, inte så mycket annat.

Men det blev inte så bra; först fick han stryk av vågor och bräda (tydligen inget bra ställe för nybörjare) och så blev han bestulen på mobil och sandaler (!). Så vi började dagen efter frukost med en sväng till den lokala polisstationen.

Policia Turistica. Jodå, den hette faktiskt det.

Inte mycket att göra, den vänlige polismannen tog alla uppgifter som behövdes och O fick underskrivet och stämplat papper att lämna in till försäkringsbolaget.

Och det är så meningslöst; den som tagit den kan ändå inte komma in i den så dom kommer bara kasta den när dom tröttnar…

Men vi sopade ihop oss iallafall och åkte till Montezuma igen. För lite sista sol och bad innan vi börjar vår hemresa imorgon.

Faktiskt var det riktigt skönt idag, sannolikt för att det var lite halvmulet hela dagen, så på så vis blev det en fin avslutning. Två hängmattor köpte vi också – en dubbel och en enkel.

Pura Vida och tack för den här gången!