En heldag på Karpasias

Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.

Karpasias

Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.

Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).

Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.

2018-03-04 Karpasias (3).jpg
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut

Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀

Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).

2018-03-04 Karpasias (6).jpg
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.

In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….

2018-03-04 Karpasias (13).jpg
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”

Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.

20180304_131703.jpg
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!

Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt,  och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.

 

2018-03-04 Karpasias (27).jpg
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.

Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…

2018-03-04 Karpasias (16).jpg
Big Sands

Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!

2018-03-04 Karpasias (40).jpg

Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!

 

Smider planer

Det är äntligen den tiden på året då jag får börja smida planer för min sydliga resa som jag gör varje år, dvs februari börjar lida mot sitt slut och mars närmar sig och med den min Cypernresa!

För trots att jag varit på Cypern ganska många gånger vid det här laget är det så mycket av ön jag inte sett. Det är ju inte så att det är motorvägar överallt (som tur är), så det kan ta en stund att ta sig från A till B även om ön i sig självt inte är så väldigt stor.

De senaste åren har väl stegen i viss mån styrts i cachernas riktning, vilket ju inte är så tokigt eftersom dom ofta ligger där sevärdheter av olika slag finns. Och det har blivit några ändå, 239 st närmare bestämt, men det är många kvar och många sevärdheter som jag dels vill se och dels som jag vill se igen.

Min Cypernkarta

Jag har varit alltför lite på västsidan, så en tur till Paphos vore trevligt. Har inte varit där sedan 2010 faktiskt så det är på tiden. Köra runt lite i sluttningarna i väst och se blommande mandelträd och vackra dalar. Upp i Troodos från västsidan…

Det finns en trail norr om Paphos och ett gäng vid kusten där det förmodligen är väldigt fint att spendera en dag om vädret är okej.

Eller inte åka riktigt så långt, Episkopi kanske. Inte så långt därifrån var det en riktigt minnesvärd cache i en grotta högt upp, det var lagom lerigt ute så vi var rädda att inte få loss bilen om vi var tvungna att stanna på den lilla vägen ut förbi kyrkan. Imorgon var det faktiskt exakt 7 år sedan!

Eller upp i Troodos söderifrån – Persephone trail? Eller norrut – Mersinlik trail?

Så mycket att välja på, the game is on, och snart åker jag – tjooohooo!!

På hemväg

Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.

Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.

Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.

Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!

Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.

Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

 

Pico de las Nieves

Snötoppen. Visst låter det som ett lovande ställe för skidentusiaster? Men icke, idag var inte en flinga att skåda.

Det var en kort körtur upp dit från Roque Nublo och bilväg hela vägen, så det var perfekt efter vandringen. Pico de las Nieves är öns högsta punkt, och är man ändå i närheten kan väl lika gärna ta turen?!

Vid klart väder (som idag) ser man Teide på Teneriffa höja sig längst bort i horisonten, väldigt fint!

2017-12-24 Roque Nublo & Pico de las Nieves (34)
Det som nästan ser ut som en spegling ovanför molnen är Teide. Den lilla knoppen som sticker upp är Roque Nublo som vi just besökte
…och så här såg det ut åt andra hållet…havet i fjärran givetvis, som vi sett hela vägen upp.

Visst blev det en liten Earth och en låda också när vi ändå var där 🙂

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Sanddyner

Det här är väl första gången jag åker på en semester utan att över huvud taget kolla upp någonting whatsoever om stället ifråga innan avfärd. Det var bara en slump att jag läste på informationen från TUI innan jag gjorde sista dagen på jobbet, och såg att det var ett papper man skulle ha utskrivet och fick gjort det. Att pappret fortfarande inte har behövts är en annan femma; det kanske kommer när vi ska hem, vem vet.

Men, folk har visst varit på Gran Canaria före mig och inte kunnat låta bli att ge några tips iallafall. ”Miniöknen i Maspalomas” var ett av dom. Eller…ja, det var det enda tipset faktiskt. Verkar inte som att folk är så vetgiriga när dom är här. Anyway, miniöken it was, eller som det heter; Maspalomas Sand Dunes.

Och det är rätt coolt – i allra sydligaste spetsen av ön, sydost för att vara noga, ser man ett ljusare område på kartan. Det är Maspalomas Sand Dunes; sand som enligt legenden (och kanske sanningen, vad vet jag) flugit hit från Sahara och bildat sanddyner. Och med tanke på att jag vet hur långt den där Saharasanden kan flyga så ser jag ingen anledning att betvivla den teorin när vi praktiskt taget är granne med Sahara.

Det är alltså en liten miniöken.

Rätt stor för att vara mini men ändå överblickbar så man slipper känna paniken över att man är fast mitt ute i öknen. Och med havet i betryggande närhet.

Vägen dit går över en oerhört bekväm strandpromenad. Och ja, det finns en massa cacher längs den, vilket helt plötsligt ökar chanserna att jag intresserar mig för sanddynerna med x% (fyll i valfritt belopp) 🙂

Fem stycken för att vara exakt.

Ja jag vet, collaget visar bara fyra och jag vet inte riktigt varför; har väl blivit slarvig med min dokumentation. Eller det har jag varit länge förresten, det var länge sen jag fotade varenda en.

Iallafall så gick vi längs strandpromenaden med barnen avstickandes i diverse buskage efter vägen på given signal av typen ”Här kan väl ni gå och rota lite i buskarna, det kan inte vi vuxna göra för det skulle se konstigt ut, men om ni barn gör det är det helt okej” och så rotar dom, letar och finner.

Och alla är lyckliga.

I övrigt kan jag instämma med de som rekommenderade miniöknen; det är ett otroligt coolt och rätt annorlunda ställe. Och eftersom vi är mitt i ett turistghetto är det bitvis nära till glass och förfriskningar som får livet att kännas allmänt toppen.

Barn med glass och spring i benen är glada barn

 

Söndagstur i Änggårdsbergen

Dammen tömd på vatten inför vintern, men hey – då kan man roa sig med att kasta småsten och försöka knäcka den tunna isskorpan som ändå bildas!

En fantastisk dag; hög och klar och vigd åt några timmar i skogarna nära oss.

Ryggsäcken full av mackor, varm choklad, blåbärssoppa och skorpor (av vilket det mesta blev kvar tills vi kom hem?!) och en rask gåtur genom Slottsskogen och in i Botaniska.

Eftersom vi är så himla sega med att komma iväg så hann vi bli hungriga redan innan vi ens kommit in i Botaniska, så det blev ett snabbt stopp strax innanför entrén för lite choklad och mackor.

Det blev en GC-tur trots att det inte var planen, men vad gör man när det kryllar av härliga skogscacher? Och dessutom har vi hoppat på något som heter hittaut.nu och som är Svenska Orienteringsförbundets försök att få folk att komma ut i naturen. Poängen är egentligen densamma som när man cachar – att ha ett bestämt mål man går mot i skogen och som belöning om man hittar rätt får man signera en log någonstans. Eller som i HittaUt’s fall där det är en pinne med en kod på som man lägger in i deras app.

Same same but different.

Men några cacher blev det också och en vacker utsikt över delar av Göteborg som började färgas så smått av eftermiddagssolen.

Från kranarna i Skandiahamnen långt till vänster, sen Älvsborgsbron och så kommer stan så småningom, Guldheden och Sahlgrenska längst till höger