Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Första leveransen avklarad

Igår skickade jag iväg mitt första större beställningsjobb på text. Riktigt tom text tyvärr, inte Pulitzer-material direkt, utan mer av typen ”och med er logotyp på våra produkter kommer ni nå rätt kunder vid rätt tillfälle”. Fast på norska då.

Trots att Sverige och Norge är så nära varandra är det visst inte så vanligt med svenskar som kan skriva på norska, så det ser ut att bli mer av den varan. Wow, jag har min första nischprodukt – tomma säljtexter på norska! DET är något att skriva på sin gravsten…

Men faktiskt är det kanske så att det här jobbet leder vidare till lite annat, på svenska till och med, affischer och posters. Inga författarpriser där heller men kul att prova på lite olika saker. Ja och så har jag de två norska bloggarna att tröska på med också, så det blir en del!

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…

Vatten över huvudet?

Mina skrivaruppdrag går vidare (nu har jag dessutom skickat första fakturan, dryga €30 minsann) och nu har jag fått en större uppgift. Kanske inte tunga journalistiska undersökande jobb direkt (Filter har inte hört av sig änOpenMoji-color 1F602.svg), utan snarare mer i andra änden av skalan – tomma reklamtexter som ska generera sökträffar. Jag bidrar till kommersialismen i juletid kan man säga. Fast i Norge och på norska.

Jag kan inte låta bli att fundera på om jag tagit mig lite vatten över huvudet den här gången; jag är ingen skribent, jag har aldrig skrivit något som jag egentligen tänker att någon annan läser, och jag vet inte riktigt hur man riktar sig till en publik. Eller så vet jag det, jag har bara inga studiepoäng i det och därför tror jag att jag inte kan.

Hursomhelst så har jag fått något att bita i ordentligt och en vecka på mig att ro iland det. En passande metafor kanske med tanke på vattnet över huvudet.

Men någonstans där inne vaknar ett jädra-anamma och jag tänker att ”Jo, det här KAN jag, jag SKA klara det, jag KOMMER få in dom här texterna i tid och det blir TILLRÄCKLIGT bra”. För jag tycker det är så kul att utmana mig själv att prestera utanför min komfortzon.

Det kommer nog inte bli texter jag kan visa upp eller ha som en portfölj, men det är lite skrivande för kaffepengar, och bara det är roligt!

2500 ord fördelat på 6 texter i en ganska strikt ordning. I can do it!!