Så jag är i Nässjö

Eller rättare sagt på Hooks Herrgård några mil utanför Nässjö, men jag har varit inne i stan också.

Varför Nässjö, kan man undra? Jo här ligger Materialservice, som är en enhet inom Trafikverket som beställer allt material till våra järnvägsbyggen. Gud så praktiskt? Ja jo det är det väl. Men lite märkligt att dom har monopol på att köpa in material, fast smart för att då blir det ju likadant överallt. Men märkligt att varje projekt tvingas igenom just den enheten för att få sina grejer. Och lite krångligt när det kommer utländska leverantörer som vill ha sina underleverantörer och inte får det.

Men men, vad vet jag. Logistikern i mig muttrade en hel del dock, framför allt om ineffektiv lagerhållning och utdaterade varor, men det var inte läge att ta upp det när dom uppenbarligen (och av goda skäl) är väldigt stolta med hur dom utvecklar och arbetar för att förbättra sin verksamhet hela tiden.

Det jag vet däremot, är att anledningen till att jag är med här är att jag numera tillfälligt ingår i ledningsgruppen för Trafikverket Investering Väst. Jomen. Jag har fått ett vikariat i några månader medan det rekryteras en ny enhetschef i en av enheterna.

Fredagen min första jobbvecka efter Costa Rica-resan fick jag höra från min enhetschef att han som leder Enhet 4 ska sluta, och det redan i mitten av februari, och hon undrade (genom distriktschefen) om jag kunde tänka mig att hoppa in under rekryteringen. Eh what? Enhetschef? Det är typ det jobbet jag verkligen inte vill ha. Men jag är ju ställföreträdande redan nu, så det är väl naturligt att just en ställis är den som faktiskt går in när det behövs, så jag sa ja.

Måndagen efter (dvs 8 dagar sedan) bekräftades det med chefen för Investering Väst och så var det bara det praktiska kvar; att överlåta mina projekt på andra. Och det har väl gått över förväntan får man säga – de två små tar min projektingenjör (som vill bli projektledare, så det är perfekt att hon driver dom), mitt stora busshållplatsprojekt i Halland tar en ny kille över (som har jobbat på SL, så han kan bygga busshållplatser kan man säga), och mitt favoritprojekt på Orust får min biträdande projektledare ta över medan jag är borta.

Carpe diem för bövelen.

Och svisch swooosh så är jag på ledargruppsmöte utanför Nässjö. Intressant att se från insidan hur ledningsgruppen jobbar, och det ska bli roligt att jobba med Enhet 4 i några månader. Sen tillbaka till Orust och så får vi se vad mer det blir.

Då är det igång

Så har resan börjat för att få in Z som självständig tjänsteman i Trafikverket. Måndagen gick mest åt till att sitta i ett mötesrum och gå igenom….ja vad går man igenom med en som på ett sätt börjar från scratch och på ett annat sätt kan massor, och som i vilket fall har levt igenom saker jag förmodligen (förhoppningsvis) aldrig kommer behöva gå igenom?

Som tur är ställer han massor av frågor (tur på flera sätt, för passiva människor har jag väldigt svårt för och om han varit passiv hade det här blivit vääääldigt jobbigt), så vi har haft en del roliga diskussioner redan. Som den om rep tex.

Frågan var:

Vad är en ”vajer”?

Svaret är givet; en lina av många metalltrådar som är tvinnade om varandra. Motfrågan var lika given:

Vad är en lina?

Eftersom ”min” projektingenjör som jobbar med mig i alla mina projekt och som ska vara med och lära upp Z heter just Lina så är det logiskt att en vaken person hajar till när jag kallar en sorts vajer för samma sak som hon heter.

Alltså följer en förklaring till lina-rep-snöre-tråd-vajer och andra ord för något som är väldigt likt varandra fast ändå inte. Och inte alls likt Lina.

Svenska är ett mycket svårt språk, hur ska man veta när det är så många ord för samma sak….*suck*

Fast det är ju inte samma sak; en vajer är en sorts lina, och det är ett rep också. Fast en TAMP är något helt annat. Eller ja alltså det är också ett rep det också fast på en båt. Ja för på båtar heter allt andra saker – tamp, kabyss, durk, däck….Let’s not go there. Och det gjorde vi inte heller. Istället pratade vi släktskap.

Ja för han undrade lite över det här med släkt och familj i Sverige.

Okej????

Ja alltså att mamman och pappan till ett barn ibland inte bor ihop. Ganska ofta faktiskt. Varför är det så?

Eeehh för att det är väl smart att gå isär om man inte längre vill vara ihop? Ja jo, det förstår han ju men det är bara så konstigt att man gör så.

– Men vad skulle man göra annars – bita ihop och gilla läget?

– Ja nej inte det, men….det är bara så konstigt.

Så då tänkte jag att det var illustrativt att visa mitt familjeträd. Mig själv i mitten (of course, det är ju MITT familjeträd 😀 ):

Z menade att det alldeles utmärkt visade hur krångligt det kan vara. Hans familjeträd var lite enklare rent layoutmässigt men svårare på andra sätt; mamma+pappa=12 barn (!!!), varav 11 lever och en har dött i kriget. Z’s lillebror har dött i en bombattack. Svårt att ta till sig när man sitter på ett kontor i ett välbärgat land och den största motgången om dagen är att det inte finns nog med häftklamrar i printerrummet.

Ungefär hälften av syskonen bor i Sverige; Halmstad och Laholm, så dom är iallafall nära varandra, resten är i Syrien och hoppas på bättre tider.

Vi fick gått igenom Syriens karta också. Och för den som glömt (eller aldrig har vetat) hur den ser ut så ser den ut så här:

Det är ungefär hälften så stort som Sverige. Z förklarade massor för mig om olika regioner, ISIS övertagande av städer, Bashar al-Assads styre, Ryssland och Turkiets inblandning i landet och en massa saker som flimrat förbi i nyhetsrapporteringen men som plötsligt fick liv. Och jag kände mig otroligt ignorant och okunnig som trots allt jag hört, trots all rapportering och all tillgänglig information egentligen inte lagt något på minnet.

Ja well det var min måndag. Mer berikande än de flesta måndagar. Eller månader.

Stockholmsonsdag

Sista dagen i Stockholm för i år vad jag vet. Avslutning på kursen i Entreprenadjuridik börjar med flott inflygning till Bromma medan solen gick upp i öster. Stadsgårn med finlandsfärjorna i nederkant, Nybroviken till vänster i mitten, Skeppsholmen och Blasieholmen, Gamla Stan. Den skarpögde kan i det suddiga fotot urskilja Grand Hotel.

Vackert. Men kanske inte värt att gå upp 4 på morgonen för.

Nya möjligheter?

Idag fick jag ett intressant samtal. En person hade sett ett inlägg jag gjort på intranätet om internationella tjänster, och när nu hon ska sluta sin tjänst som Trafikverkets representant i Bryssel undrade hon om jag kunde vara intresserad av att ta över?

Eh what?!

Jo det finns något som heter EIM Rail, European Infrastructure Managers som det här gäller, och dom jobbar på nåt sätt med strategisk och gemensam utveckling av järnvägen i Europa. Grymt spännande – speciellt nu när jag glömt hälften av vad hon sa (den tråkiga hälften) och har pusslat på lite med vad jag egentligen önskar att jobbet skulle innehålla.

Så jag minns inte längre att mina första tankar var att det här nog inte var något för mig förutom det faktum att det är internationellt arbete utomlands, men att själva uppdraget kanske inte riktigt är för mig. Men det har jag glömt, tack och lov.

Jag har däremot inte glömt att vi skulle höras mer om det i nästa vecka när jag inte precis haft startmöte med konsult och introduktion av en ny person i mitt projektteam och var helt mosig i huvudet, vilket vi kom fram till inträffar på fredag nästa vecka. Så nu kommer jag väl inte kunna tänka på något annat fram till dess…

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Vi spränger bort vägen

Idag var det en glädjens dag. Så här vackert var det när jag kom ner till korsningen mellan väg 27 och 1674:

Och varför är det så vackert då? Jo för att det betyder att vi är ett liiiitet steg närmare färdigställandet av mitt viltstängsel-projekt, eftersom vi spränger. När jag kom dit var det redan en stor grop, och en kille tog ur sten och lera ur gropen medan två andra stod och tittade på. (Det visade sig att dom inte bara tittade, dom väntade på en lastbil också för att ta bort stenblock ur gropen).

Vacker grop va?!

Stallet som ligger där bredvid verkar ha överlevt, hästarna likaså. Bara att langa ner färisten ifråga och tejpa igen med lite asfalt så det ser snyggt och fint ut, så går vi vidare och försöker avsluta det här projektet.

Seså!

Men mina äventyr längs väg 27 är långt ifrån färdiga även om stängelprojektet blir klart. Jag var nere och tittade på mitt nya projekt vid Kroksjöns rastplats också. Inte lika vackert. Än så länge.

Yes, det är vägen till höger, det där som ser ut som om det just varit vårflod i ett lerbemängt land. Till vänster är en fiskecamp och en fin sjö, Kroksjön (obviously). Önskemålet är att lägga fiskecampens infart på ett annat ställe så det inte blandar sig i långtradarchaffisarnas fina uppställningsplats.

Projekteringen ska vara färdigt om ett år.

Skräckårstiden

Dystra tider framöver

Ja då är det dags igen. Vinter. Redan i helgen ska det bli svinkallt (=minusgrader).

Bortsett från att jag bor i Göteborg och att vi per default har underkylt regn istället för snö och att man behöver speciella ullunderkläder för att inte förfrysa i benmärgen när man går från hemmet till spårvagnen, så är jag allmänt skeptisk till vinter.

Vad är det för fel med att ha halkfritt och varmt året om? Jag tycker i många avseenden att jag haft tur som blivit född i Sverige men just när det gäller vinter är jag en avvikande art.

Och då har vi inte kommit till bilkörningen. Jag är livrädd för att köra bil på vintern. Visst, face your fears och allt det där, jag är gift med en norrlänning och borde bara KASTA mig ut med honom på närmaste isfyllda parkeringsplats och bara träna träna träna…men det är lättare sagt än gjort. Han skulle inte banga en sekund, men det ligger ju i sakens natur att jag gör det eftersom jag är rädd.

Så jag kör bil väldigt mycket mer sällan på vintern. Spänd på att se hur det går nu när jag har en entreprenad på Orust och en i Svenljunga som jag ju måste ut och besöka ibland. Livat och glatt blir det förmodligen.