Snabbvisit i Stockholm

Så var det dags för arbetsmarknadsmässa igen, den tredje på ca två månader. Två på Chalmers men i dag får man vidga vyerna och vara på Frescati minsann.

Jag och tre kolleger stod 10-15 på Framtidsmässan, en mässa för jobb i offentlig sektor som inte bara riktar sig till ingenjörer (som tex Chalmers arbetsmarknadsdagar) utan som är väldigt bred. Jag pratade med socionomer (har inte så många jobbmöjligheter för dom i Trafikverket tyvärr), programmerare (oh yes, vi har en IT-avdelning med ca 1000 pers och driver Sveriges största IT-projekt ERTMS), samhällsplanerare (jajemen, vi har ett helt verksamhetsområde för er!) och en och annan ingenjör som hamnat med universitetsstudenterna.

Jättekul att prata med de hoppfulla studenterna, många är ute i lätt panik för att dom inte fixat sommarjobb och dörren för sommarjobb hos oss stängdes 1 april, men en del tänker långsiktigt och söker exjobb.

Lite överraskad är jag över hur många som kommer och frågar ”jaha, vad har ni att erbjuda mig?” eller liknande, det signalerar för mig att man vill få saker serverat och inte ser sig själv i ett större sammanhang, men det kanske inte alls är det som menas.

Rätt mosig är man iallafall efter en sån här dag – jag sov 2 timmar på tåget hem 😀

 

Tillfälligt avbrott

Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

Sveriges vackraste byggarbetsplats? Foto: Örjan Magneson

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.

Kulturminnesexpert?

Ja någon ska ju vara det också, och inte är det jag. Men jag hade förmånen idag att få vara del av en grupp där det faktiskt finns kulturminnesexperter, och där dom ville höra lite vad projektledarna tycker (=jag och 3 till).

Det är Riksantikvarieämbetet som har ett ”Uppdrag att stödja tio myndigheters utarbetande av vägledande strategier för kulturmiljöfrågor”, där bland annat Trafikverket är en av de myndigheterna. (Tillväxtverket är en annan, och dom hade jag ärligt talat aldrig hört talas om förrän jag fick det här uppdraget…dags att kolla upp, det låter lite som ett skämt)

Det låter ju som ett ganska tungt uppdrag och det är det nog, men de flesta av oss som var där idag hade den stora förmånen att bara vara där och tycka saker, säga dom eller skriva ner dom i workshop’en och sen gå därifrån. I kallelsen står det att inbjudan riktar sig till ”enhetschefer, specialister och andra nyckelpersoner” – och eftersom jag varken är enhetschef eller specialist måste jag ju räknas till nyckelpersonerna då eller?! Klart man säger ja till att vara med när man får en inbjudan med den formuleringen, smicker funkar ALLTID 😀

Så nu har vi 16 som var med idag och som representerar Trafikverkets verksamhetsområde Investering tyckt, tänkt och menat om kulturminnen och hur de bör hanteras, och så får de som håller i det sammanställa det hela.

Ganska kul faktiskt!

Sjuk på hotellrum

Känner mig allmänt blä och hade gärna varit hemma från jobbet idag, men jag skulle dels säga hej till den enheten på Trafikverket som jag ska ha hand om i några månader och dels vara med och intervjua nya projektingenjörer, plus att jag skulle åka till Stockholm på kvällen.

Så nu sitter jag här på mitt favorithotell i Stan, ser på Efterlyst (linjär-TV, otroligt exotiskt, ser jag bara på när jag är på hotell, och när jag gör det förstår jag varför – sicket skräp….) och har dopat mig med lite Ibuprofen, majskakor (inte särskilt veganska) och någon smoothiedryck med ingefära i.

Imorgon bitti ska jag ut till Arlanda och vara med i en workshop om hur vi i olika myndigheter ska hantera fornlämningar. Ironin i att just jag blir utvald till att sitta i den här gruppen är uppenbar för alla som varit med uppe på projektet på Orust.  Där har vi stora mängder sten i olika konstellationer som alla är fornminnen på olika sätt, och för mig som lekman är det helt obegripligt att vissa av dom är bevarandevärda, men som tur är har vi fornminnesexperter som håller ordning på det och ser till att vi bevarar det som ska vara kvar.

Men just nu känns det mest bara blä.

CHARM revisited

Det börjar bli några år sedan man gick ut Chalmers. Väldigt många, för att vara mer exakt. Så vad kan man göra för att få hänga i sina gamla hoods lite utan att verka creepy eller påbörja en forskartjänst?

Jo man kan representera sitt företag på Chalmers Arbetsmarknadsdagar, CHARM.

Vårt hörn på mässan. Please notera snön utanför, det här var en del av den långa svåra göteborgsvintern 2018/2019 som varade i flera dagar.

Fullt med folk i vår monter hela tiden (well, inte hela tiden kanske, fick jaga bort några för att kunna ta fotot), men tillräckligt för att jag skulle prata mig hes iallafall. Kanske inte säger mycket förresten.

Vår representation var bred; jag från projektledarehållet på Investering, en annan från Stora Projekt i Stockholm och jobbade med Mälarbanan, en annan från Stora Projekt i Göteborg som jobbar med Göteborg-Borås, och så en från elsäkerhetssidan av specialister som sitter i Borlänge.

Kul, men man är rätt spak efteråt!

Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Så jag är i Nässjö

Eller rättare sagt på Hooks Herrgård några mil utanför Nässjö, men jag har varit inne i stan också.

Varför Nässjö, kan man undra? Jo här ligger Materialservice, som är en enhet inom Trafikverket som beställer allt material till våra järnvägsbyggen. Gud så praktiskt? Ja jo det är det väl. Men lite märkligt att dom har monopol på att köpa in material, fast smart för att då blir det ju likadant överallt. Men märkligt att varje projekt tvingas igenom just den enheten för att få sina grejer. Och lite krångligt när det kommer utländska leverantörer som vill ha sina underleverantörer och inte får det.

Men men, vad vet jag. Logistikern i mig muttrade en hel del dock, framför allt om ineffektiv lagerhållning och utdaterade varor, men det var inte läge att ta upp det när dom uppenbarligen (och av goda skäl) är väldigt stolta med hur dom utvecklar och arbetar för att förbättra sin verksamhet hela tiden.

Det jag vet däremot, är att anledningen till att jag är med här är att jag numera tillfälligt ingår i ledningsgruppen för Trafikverket Investering Väst. Jomen. Jag har fått ett vikariat i några månader medan det rekryteras en ny enhetschef i en av enheterna.

Fredagen min första jobbvecka efter Costa Rica-resan fick jag höra från min enhetschef att han som leder Enhet 4 ska sluta, och det redan i mitten av februari, och hon undrade (genom distriktschefen) om jag kunde tänka mig att hoppa in under rekryteringen. Eh what? Enhetschef? Det är typ det jobbet jag verkligen inte vill ha. Men jag är ju ställföreträdande redan nu, så det är väl naturligt att just en ställis är den som faktiskt går in när det behövs, så jag sa ja.

Måndagen efter (dvs 8 dagar sedan) bekräftades det med chefen för Investering Väst och så var det bara det praktiska kvar; att överlåta mina projekt på andra. Och det har väl gått över förväntan får man säga – de två små tar min projektingenjör (som vill bli projektledare, så det är perfekt att hon driver dom), mitt stora busshållplatsprojekt i Halland tar en ny kille över (som har jobbat på SL, så han kan bygga busshållplatser kan man säga), och mitt favoritprojekt på Orust får min biträdande projektledare ta över medan jag är borta.

Carpe diem för bövelen.

Och svisch swooosh så är jag på ledargruppsmöte utanför Nässjö. Intressant att se från insidan hur ledningsgruppen jobbar, och det ska bli roligt att jobba med Enhet 4 i några månader. Sen tillbaka till Orust och så får vi se vad mer det blir.

Då är det igång

Så har resan börjat för att få in Z som självständig tjänsteman i Trafikverket. Måndagen gick mest åt till att sitta i ett mötesrum och gå igenom….ja vad går man igenom med en som på ett sätt börjar från scratch och på ett annat sätt kan massor, och som i vilket fall har levt igenom saker jag förmodligen (förhoppningsvis) aldrig kommer behöva gå igenom?

Som tur är ställer han massor av frågor (tur på flera sätt, för passiva människor har jag väldigt svårt för och om han varit passiv hade det här blivit vääääldigt jobbigt), så vi har haft en del roliga diskussioner redan. Som den om rep tex.

Frågan var:

Vad är en ”vajer”?

Svaret är givet; en lina av många metalltrådar som är tvinnade om varandra. Motfrågan var lika given:

Vad är en lina?

Eftersom ”min” projektingenjör som jobbar med mig i alla mina projekt och som ska vara med och lära upp Z heter just Lina så är det logiskt att en vaken person hajar till när jag kallar en sorts vajer för samma sak som hon heter.

Alltså följer en förklaring till lina-rep-snöre-tråd-vajer och andra ord för något som är väldigt likt varandra fast ändå inte. Och inte alls likt Lina.

Svenska är ett mycket svårt språk, hur ska man veta när det är så många ord för samma sak….*suck*

Fast det är ju inte samma sak; en vajer är en sorts lina, och det är ett rep också. Fast en TAMP är något helt annat. Eller ja alltså det är också ett rep det också fast på en båt. Ja för på båtar heter allt andra saker – tamp, kabyss, durk, däck….Let’s not go there. Och det gjorde vi inte heller. Istället pratade vi släktskap.

Ja för han undrade lite över det här med släkt och familj i Sverige.

Okej????

Ja alltså att mamman och pappan till ett barn ibland inte bor ihop. Ganska ofta faktiskt. Varför är det så?

Eeehh för att det är väl smart att gå isär om man inte längre vill vara ihop? Ja jo, det förstår han ju men det är bara så konstigt att man gör så.

– Men vad skulle man göra annars – bita ihop och gilla läget?

– Ja nej inte det, men….det är bara så konstigt.

Så då tänkte jag att det var illustrativt att visa mitt familjeträd. Mig själv i mitten (of course, det är ju MITT familjeträd 😀 ):

Z menade att det alldeles utmärkt visade hur krångligt det kan vara. Hans familjeträd var lite enklare rent layoutmässigt men svårare på andra sätt; mamma+pappa=12 barn (!!!), varav 11 lever och en har dött i kriget. Z’s lillebror har dött i en bombattack. Svårt att ta till sig när man sitter på ett kontor i ett välbärgat land och den största motgången om dagen är att det inte finns nog med häftklamrar i printerrummet.

Ungefär hälften av syskonen bor i Sverige; Halmstad och Laholm, så dom är iallafall nära varandra, resten är i Syrien och hoppas på bättre tider.

Vi fick gått igenom Syriens karta också. Och för den som glömt (eller aldrig har vetat) hur den ser ut så ser den ut så här:

Det är ungefär hälften så stort som Sverige. Z förklarade massor för mig om olika regioner, ISIS övertagande av städer, Bashar al-Assads styre, Ryssland och Turkiets inblandning i landet och en massa saker som flimrat förbi i nyhetsrapporteringen men som plötsligt fick liv. Och jag kände mig otroligt ignorant och okunnig som trots allt jag hört, trots all rapportering och all tillgänglig information egentligen inte lagt något på minnet.

Ja well det var min måndag. Mer berikande än de flesta måndagar. Eller månader.

Stockholmsonsdag

Sista dagen i Stockholm för i år vad jag vet. Avslutning på kursen i Entreprenadjuridik börjar med flott inflygning till Bromma medan solen gick upp i öster. Stadsgårn med finlandsfärjorna i nederkant, Nybroviken till vänster i mitten, Skeppsholmen och Blasieholmen, Gamla Stan. Den skarpögde kan i det suddiga fotot urskilja Grand Hotel.

Vackert. Men kanske inte värt att gå upp 4 på morgonen för.

Nya möjligheter?

Idag fick jag ett intressant samtal. En person hade sett ett inlägg jag gjort på intranätet om internationella tjänster, och när nu hon ska sluta sin tjänst som Trafikverkets representant i Bryssel undrade hon om jag kunde vara intresserad av att ta över?

Eh what?!

Jo det finns något som heter EIM Rail, European Infrastructure Managers som det här gäller, och dom jobbar på nåt sätt med strategisk och gemensam utveckling av järnvägen i Europa. Grymt spännande – speciellt nu när jag glömt hälften av vad hon sa (den tråkiga hälften) och har pusslat på lite med vad jag egentligen önskar att jobbet skulle innehålla.

Så jag minns inte längre att mina första tankar var att det här nog inte var något för mig förutom det faktum att det är internationellt arbete utomlands, men att själva uppdraget kanske inte riktigt är för mig. Men det har jag glömt, tack och lov.

Jag har däremot inte glömt att vi skulle höras mer om det i nästa vecka när jag inte precis haft startmöte med konsult och introduktion av en ny person i mitt projektteam och var helt mosig i huvudet, vilket vi kom fram till inträffar på fredag nästa vecka. Så nu kommer jag väl inte kunna tänka på något annat fram till dess…