På tur i Østmarka

2016-02-28 Tur i ØstmarkaPå lördagen gick jag och killarna en tur i Østmarka i det vackra vädret. O var på väg från Oslo till Sälen och körde förbi och släppte av oss på Hauketo tågstation där vandringen skulle börja. Klädda i bra kläder och laddade med mackor och blåbärssoppa gav vi oss ut på en liten vandring ner mot Kolbotn station via skogen. Gott om belöningar längs vägen för stora och små, tufft att vara lillebror när storebror börjar bli en bra finnare och rusar i förväg, så ibland fick vi fuska lite så alla fick vara först fram.

Generellt kan man säga att vår dag gick i GRANENs tecken. Stora granar, små granar, granar vid björkar, tufsiga granar…och så militärmatlådor och små PET-rör.

 

Inte så många bytteting tyvärr och jag hade glömt ta med och fylla på till kommande småbarn så det var lite synd och lite klantigt av mig.

image
7,5 km

Sju och en halv kilometer senare och lite möra i benen kom vi till Kolbotn. Alla glada och nöjda efter en fin dag i skogen!

 

Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Ut på tur, aldrig sur!
Ut på tur, aldrig sur!
Lunch i solskenet
Lunch i solskenet

Jag känner inte igen mig

I veckan som gick började en helt ny känsla spira i mig, något jag ALDRIG ALDRIG känt förut. En smått positiv inställning till längdskidåkning har börjat gro i min kropp. Från att ha varit ren och skär skräck och inget annat har det börjat vända verkar det som, och det är riktigt trevligt att känna.

Den känsla jag har i magen när jag står på toppen av en backe är inget jag önskar någon. En nervositet enbart slagen av den jag känt vid provspelningar (och DET var längesen).  Jag kallsvettas över hela kroppen, darrar som ett asplöv, hjärnan och hjärtat jobbar för högtryck med att behandla alla sinnesintryck och lägga upp en plan för hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Dvs den oundvikliga nedförsbacken.

Jag tar hellre tio uppförsbackar än en nedför, vilket blir lite opraktiskt i längden (man kan ju inte gå Midtstuen-Frognerseteren jämt och sen ta tunnelbanan ner igen) och därför får det hellre vara med åkningen.

Men så har jag åkt två-tre gånger ute på Bygdøy som är platt som en pannkaka och blivit lite stursk (över vad är oklart, men jag gissar att självkänslan är det viktiga här), och för några helger sen fick vi glädjen att hälsa på uppe i Eggedal och åka lite blandad terräng där, så det har liksom börjat komma lite.

Och så i fredags var det första gången Den Där Känslan kom….VILJAN att åka skidor. Inget snack, imorgon ska jag åka skidor. Och det gjorde jag, i Østmarka! Lutvann-Nøklevann på sjöarna, platt som en spätta och kanonhärligt. Inte en människa på Lutvann men betydligt flera i slutet av turen när jag kom ner vid Skullerudsstua.

Inte en människa på hela Lutvann...
Inte en människa på hela Lutvann…

Och idag gick jag inte ut och åkte, och det ångrar jag något kapitalt, vill SÅ gärna ha den här dagen tillbakaspolad så jag kan åka iväg en sväng 9-11, men det är försent. På tisdag har vi vinteraktivitetsdag med jobbet och då skulle jag egentligen åkt Korketrekkern på kälke, men jag ändrar mig och går en tur på skidor istället.

Vad är det som HÄNDER med mig?? Inte vet jag, men härligt är det.

Idag har det varit sol och varmt så massor av snö har smält. Inte vill jag det längre; jag vill ha nya snöfall så det fortsätter att vara vitt och luddigt i marka när jag ska ut och åka.

Vem har tagit över min kropp och kidnappat mitt sinne? Inte vet jag, men ni kan behålla det så får jag behålla den här Pernilla!