Jag åkte längd i helgen

Just sayin’….. och det gick bra; nio kilometer i maklig takt, men kontinuerlig framdrift och inga fall. Och jag är inte så rädd för nedförsbackar längre heller, så här händer det grejer! Nu åker jag inte bara om skadade treåringar, utan även en och annan jämnårig till mig själv minsann. Heja!

Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua
Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua

Maken o kidsen var i slalombacken så jag hade hela Nordmarka för mig själv. Ja tillsammans med tiotusen barn, hundar och andra som också var ute i spåret denna fina vinterdag med massor av mjuk snö och ingen is i spåret, men ändå.

Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag...
Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag…

Rutt? Øvresetertjærn – Tryvannstua – Nordmarkskapellet och tillbaka. Fuskade på hemvägen genom att ta liften från Tryvanstua upp till parkeringen, men va f-n…nån måtta får det väl va?!

Nordmarkskapellet
Nordmarkskapellet

Jag känner inte igen mig

I veckan som gick började en helt ny känsla spira i mig, något jag ALDRIG ALDRIG känt förut. En smått positiv inställning till längdskidåkning har börjat gro i min kropp. Från att ha varit ren och skär skräck och inget annat har det börjat vända verkar det som, och det är riktigt trevligt att känna.

Den känsla jag har i magen när jag står på toppen av en backe är inget jag önskar någon. En nervositet enbart slagen av den jag känt vid provspelningar (och DET var längesen).  Jag kallsvettas över hela kroppen, darrar som ett asplöv, hjärnan och hjärtat jobbar för högtryck med att behandla alla sinnesintryck och lägga upp en plan för hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Dvs den oundvikliga nedförsbacken.

Jag tar hellre tio uppförsbackar än en nedför, vilket blir lite opraktiskt i längden (man kan ju inte gå Midtstuen-Frognerseteren jämt och sen ta tunnelbanan ner igen) och därför får det hellre vara med åkningen.

Men så har jag åkt två-tre gånger ute på Bygdøy som är platt som en pannkaka och blivit lite stursk (över vad är oklart, men jag gissar att självkänslan är det viktiga här), och för några helger sen fick vi glädjen att hälsa på uppe i Eggedal och åka lite blandad terräng där, så det har liksom börjat komma lite.

Och så i fredags var det första gången Den Där Känslan kom….VILJAN att åka skidor. Inget snack, imorgon ska jag åka skidor. Och det gjorde jag, i Østmarka! Lutvann-Nøklevann på sjöarna, platt som en spätta och kanonhärligt. Inte en människa på Lutvann men betydligt flera i slutet av turen när jag kom ner vid Skullerudsstua.

Inte en människa på hela Lutvann...
Inte en människa på hela Lutvann…

Och idag gick jag inte ut och åkte, och det ångrar jag något kapitalt, vill SÅ gärna ha den här dagen tillbakaspolad så jag kan åka iväg en sväng 9-11, men det är försent. På tisdag har vi vinteraktivitetsdag med jobbet och då skulle jag egentligen åkt Korketrekkern på kälke, men jag ändrar mig och går en tur på skidor istället.

Vad är det som HÄNDER med mig?? Inte vet jag, men härligt är det.

Idag har det varit sol och varmt så massor av snö har smält. Inte vill jag det längre; jag vill ha nya snöfall så det fortsätter att vara vitt och luddigt i marka när jag ska ut och åka.

Vem har tagit över min kropp och kidnappat mitt sinne? Inte vet jag, men ni kan behålla det så får jag behålla den här Pernilla!