Tomatskogen

Något som mått bra av hemmavarandet på grund av Corona, förutom alla brädgårdar och hemfixarställen, är vår trädgård. Förra året ville jag att vi skulle sätta odlingslådor på gaveln till lagårn för jag tänkte att tomater borde trivas väldigt bra där – soligt söderläge mot en vägg, och i år blev det förverkligat.

Så här såg väggen ut i mars….röd, glänsande och vacker.

Vidare till april då odlingslådorna snickrades. Fortfarande rent och stiligt…

Fortsätter till mitten av maj då tomatplantor inköptes för att för en gångs skull inte vara försent ute. Tre sorters tomater; vanliga röda, körsbär och gula, 3 plantor i lådorna på sidan, 4 i den i mitten. Fortfarande prydligt….

Men sen…

…wait for it…..

BAM!

Två månader senare är tomatskogen ett faktum. Jag har aldrig sett så stora tomatplantor. Många blommor också, har försökt hålla nere grenverket, men när stammarna är 2 cm i diameter och det är ogenomträngligt ger man upp och låter det växa.

Återstår att se om det blir några tomater också.

Köp sättpotatis, sa han

Jag är nere i Åsa permanent nu, och den här veckan hade jag dessutom bilen med mig. Och eftersom man inte ska vara bland folk nuförtiden men man ändå vill åka till handelsträdgården och köpa växter, så gör man det som en liten avstickare från vardagen. Vi skulle bara ha sättpotatis, helst inte sån som dom har i affären (för om det rent allmänt är rätt poänglöst att odla potatis eftersom det kostar typ noll och ingenting så är det verkligen poänglöst att odla sorter som man garanterat hittar i butiken. Och poäng är viktigt och således kan man inte handla Bintje och Asterix).

Men när jag kom dit blev det helt plötsligt lite svårt att välja….förutom att dom hade ett tjugotal olika sorter så var de flesta potatisar jag aldrig någonsin hört talas om. Octa? Zoe? Swift? Någon?! (skulle det bli Bintje nu iallafall bara för att göra valet enkelt???)

Men nej, jag var modigare än så. Jag köpte fyra olika sorter som blir färdiga olika tider på säsongen såklaaaaart, och en lila sort dessutom. Och så lite Amandine – det var väl den enda sorten jag kände till av de jag köpte.

Problemet nu är att vi inte har något potatisland, men det får väl räknas som en petitess i sammanhanget. Vi har ju sjukt mycket trädgård att gräva upp till potatisland och sandig lättgrävd jord dessutom, så det blir nog bra. Utmaningen är nog mest femtonspelet – för där potatislandet ska vara ligger det nu en sådär 2000 tegelpannor och bidar sin tid (eller krackelerar, det är lite olika). Så först bära tegelpannor, sen gräva, sen odla. Var sak har sin tid.

Vadar vidare i trenderna

Häromveckan köpte jag en bok, en bok heeeelt i tiden (förstås) om växter man kan hitta ute i naturen eller hemma i trädgården och äta. Inte så att målet är att bli självförsörjande på kirskål och rötter direkt, men det är lite intressant med allt som faktiskt finns ute i naturen att äta som man bara går förbi för att man inte har en aning.

Faktum är ju att man inte skulle överleva en vecka om matförsörjningen ströps, och det kan ju aldrig skada att vara kompis med ogräset i dikena.

En snabb skumläsning av boken ger att alla blomknoppar är goda att fritera och ha som snacks. Ganska lätta poäng från författaren kan man tycka – allt är väl gott om man friterar det?! men näringsvärdet och själva vitsen med att äta det har ju försvunnit kan man väl lugnt säga…

Men den fick iallafall mig och H att gå ner på stranden häromdagen och plocka strandkål, det är alltid en början!

Strandkål är alltså de där stora buskarna med stora grågröna blad som finns i mängder på sandstränderna här nere på Västkusten, och dom kan man alltså äta enligt den här boken.

Och jag hoppas att det stämmer att den går att äta, för det har jag gjort idag.

Men inte så mycket, för det var nämligen en ganska besk historia. Jag skar den fint, fräste i lite smör (allt brukar ju bli gott om man fräser det i smör, right?), lite salt och peppar och en skvätt citronsaft. Hade det sen som en del i en måltid som bestod av vegansk schnitzel (halvfabrikat, I know, inte bra men ack så bekvämt), svampstuvning och sallad. Och så en liten hög med strandkål till det.

För att jacka upp hipster/trend-wannabe- faktorn något tog jag en Gbg Soda alkoholfri IPA till.

Det kan hända att man förlora sina hiphetspoäng ifall man outar högt att det inte var så gott och att man nog tänker slänga det som är kvar i påsen. Men då får det vara så, för jag kommer nog inte äta upp det som är kvar. Men inte ger jag upp så lätt inte, nä det blir ett nytt försök i vår när dom är färska, får se om smaken är bättre då.

Spirande framtid

Ja vi glömmer det är med hur världen är just nu ett tag och tänker positivt. Vi tittar istället på odlingarna och hur dom går!

Och vad har vi här? Jo, det är totalt 10 lådor med två sorters tomater, svartkål och lök. Resten skulle inte förodlas utan sättas ut direkt i landet, så nu väntar vi bara på varmare väder.

För den som inte visste att broccoli är en vårprimör så kan jag meddela att det är det. Den broccolin vi satte för ungefär ett år sedan som frö har tagit god tid på sig. Sommaren både kom och gick, utan att det ens gick att förstå att det var broccoli som stod där. Så kom vintern (den vintern där vi hade oktoberväder ända in i februari när man bestämde att det nu är vår, om ni minns) och broccolin fick stå kvar när vi tog upp allt annat. Vi stängde ner huset och var inte här på några månader, och då fick broccolin härja fritt. Well, härja kanske är ett starkt ord i sammanhanget, men dom växer fortfarande och har nu fått stora ”knoppar” (inte de blomknoppar man sen äter) som håller på och fäller ut sig till fullvärdig broccoli.

  Nope, det är inte brysselkål

Nu är det ju osannolikt att dom här kommer hinna slå ut och bli broccoli så som vi egentligen vill ha den, men visst borde man kunna äta de här hopkrullade broccolifostren? Och bladen med? Kan ju inte skada…

Egna ärtor

Det vore väl aningen förmätet av mig att mena att jag (vi) är några odlare av rang. Men vi vill väldigt gärna, och ser oss själva som små månskensbönder.

Bara det att en bra månskensbonde kanske rensar ogräs i sitt odlingsland emellanåt så att det som ska växa där har möjlighet att göra det. Men vi jobbar inte på det sättet, kan man säga. Vi planterar i början av sommaren, och sen i slutet av juli/början av augusti tittar vi till landet igen och säger ”ojdå, tänk vad det har vuxit här, det var värst! Tänk om vi rensat lite ogräs och gallrat lite – då skulle det nog blivit lite större morötter minsann. Jaja, vi gör det nästa år!”

Och nästa år så….ja jag tror bilden är rätt klar.

Men ärtor bryr sig inte om sånt krafs som ogräs. Dom skjuter upp ur jorden (tidigare och längre ifall vi hade börjat odla inne tidigare än vi gjorde, men NÄSTA år så…), kastar sina tentakler runt vad än dom kan klättra på, och så växer dom. Och blommar, och växer och gör ärtor, utan att bry sig om miljön runt omkring.

Det finns flera sätt att läsa bilden till höger;

  1. ”Wow vilka välväxta ärtor, dom är verkligen perfekt vattnade och plockade i precis rätt tid.” – eller…
  2. ”Va lustigt – dom där är nästan mer fyrkantiga än runda; så ser dom ju inte ut i affären?! Det här är säkert bättre eftersom det är hemodlat!” – eller….
  3. ”Dom där ärtorna är verkligen plockade i sista sekunden – dom håller ju på att tränga ut varandra ur baljan. Vem låter dom växa SÅ länge utan att ta hand om dom??!!”

You may now choose your weapon.

Goda var dom iallafall. Och nästa år ska vi driva upp dom tidigare hemma. Jodå.

 

Fortifierade grönsaker

Jag har odlingslust. Vill att en del av trädgården ska gå till att odla grönsaker eftersom det är bättre än att odla gräsmatta tycker jag. Men jag känner mig själv och vet att idealismen ibland når lite längre än handlingskraften när den krassa verkligheten kommer. Att det är kallt ute, att man inte har lust att rensa ogräs, att man måste vattna osv osv, så jag börjar i liten skala. Så här långt har jag grävt mig ett litet land om ca 2×3 m, och där har jag tänkt odla några rader grönsaker. Antar att rådjuren står i buskarna och tittar på och undrar vad gott som här skal komma månde.

Men tji får dom, för nu har jag engagerat min make i planen på att bygga ett litet stängsel för att hålla rådjuren borta. Jag hade tänkt mig en ungefär manshög bur med ett tillräckligt tätt och stadigt nät som dom inte kan peta igenom. Någon typ av dörr så att man kan komma in och ut för att rensa ut sagda ogräs, men utan tak.

Igår gjorde vi en design som var enkel nog, gick in och lade upp en inköpslista på ByggMax och käre maken åkte iväg och handlade. Sen började vi bygga så fort han kom hem.

Barnen var med lite till och från kan man säga. Barnet på bilden är inte särskilt representativt som ”hjälpande hand”. Inte det andra barnet heller, som inte är med på bild. Men dom var glada ändå och vi också.

Bygget avstannade igår ungefär efter att bilden är tagen, och återupptogs idag på morgonen. I två plusgrader och snöflingor i luften!! Vad hände med våren??!!

Men skam den som ger sig, eftersom idag och imorgon är lite av sista chansen för att få upp det här innan allt redan skulle varit planterat. Så vi högg i. Och efter några timmar hade vi en stomme ovanpå våra cementplintar och vår grundram.

Det är ju NATURLIGTVIS mycket stabilt byggt. Rådjuren gillar visst att försöka stånga och trycka ner eventuella burar för att komma åt godiset inuti, så en viss stabilitet måste det vara. Sen har vi säkert överdimensionerat det hela, men buren är nu näst intill perfekt, och iallafall precis som vi tänkte oss. Nederst är det hönsnät och ett annat galler, och på övre 2/3 är det vad ByggMax kallar ”stängsel”. Ordentligt förankrat upptill, på mitten och nedtill.

Men vad ska det bli inuti då? Tja vi börjar enkelt; morötter, lök och ärtor. Det är ärtorna som är orsaken till att det behöver vara så högt, annars hade det ju räckt med en halvmeter.

Nu är det iallafall klart, nu ska det ”bara” planteras. Antingen hinner vi det imorgon, eller så får det vänta till slutet av april. Varför så länge?! Jo, för på tisdag tar vi över LÄGENHETEN!!! och då dröjer det en dryg vecka innan vi kommer tillbaka.

Life is gooood.