Midsommarlunch på bygget

Ja det är ju midsommartider och dags att ha midsommarlunch för alla de goa gubbarna som jobbar och sliter uppe på vägbygget på Orust.

Alla var där. Eller, iallafall var ”alla” bjudna; konsulten som har projekterat hela vägen, entreprenören som ska bygga den och vi från Trafikverket, byggherren.

Och jag langade burgare. I regnet förstås, det var ju midsommarlunch ändå. Inte vilka burgare som helst, utan dom här var köpta uppe på slakteriet i Varekil och var riktigt fina, 200 g prima Varekilsko i ogrillat tillstånd.

Grillen var placerad i en öppen container som är lite fixarbod på bygget. Innan vi drog igång flyttade dom på dieseltanken som stod där, tack för det.

Grillen är i full gång!

Kön ringlade stundtals lång och alla verkade nöjda.

Vi hade räknat med 36 pers, två burgare till vardera, dvs 72 st. Och det blev 3 över. Bra beräknat tycker jag. Tillbehör som sig bör och vattenmelon till efterrätt.

Kul att stå och steka burgare till alla och stå och småprata med dom lite, det blir oftast inte så mycket tid till det när det är jobb för dom är så upptagna hela tiden. Och det blev inte de långa samtalen här heller – glufs glufs, i med två hamburgare, lite dricka, svälja (nästan), tacka för maten och så upp i dumpern igen för att köra några timmar till.

Livet på en byggarbetsplats.

Det är en övning

Idag kom SAMTALET, samtalet jag väntat på i månader. Samtalet från min platschef som säger att det har hänt en olycka på mitt bygge på Orust, att en buss har krockat med en anläggningsmaskin, att man inte känner till att det är några personskador, men att det är plåtskador. Entreprenören är på väg ut för att skaffa sig en uppfattning om skadeläget och ska återkomma.

Sen säger han det viktiga – att det är en övning och att jag ska ringa ett nummer till övningsledaren. Jag ställer någon motfråga; när har det hänt tex, men jag har redan fått all information jag behöver och ringer övningsledaren.

Efter det gör jag som jag skulle gjort i en verklig situation; jag ringer min överordnade och rapporterar att vi haft en olycka, vad den inneburit och vad som händer just nu. Och hon i sin tur ringer övningsledaren och sin överordnade.

Och så håller vi på tills larmkedjan nått sitt slut. En timme senare har vi uppföljningsmöte där vi går igenom vad det presenterade scenariot var, hur vi agerade, hur vi borde agerat och hur övningsledaren tyckte att det gick (vi fick väl godkänt 🙂 ).

Läskigt men nyttigt att ha såna här övningar, och väldigt bra att träna inför en potentiellt verklig situation – som vi såklart hoppas att den inte inträffar.

Utanför komfortzonen

Foto: Trafikverket.se

Så här långt i mitt yrkesliv har jag i stort sett jobbat med att driva projekt i en eller annan form; först i emballagebranschen på Volvo Logistics, sen i industriprojekt på IndustriPlan i Asker och så småningom på Multiconsult inne i Oslo. Därifrån gick jag vidare till Teknologisk Institutt med spännande EU-finansierade produktutvecklingsprojekt och sen som projektstyrare på Jernbaneverket innan jag började på Trafikverket för ett år sen.

Emballage -> Smältverk -> småföretagare -> Staten med järnväg -> Staten med väg och järnväg. Ganska stor variation ändå. Och så har jag drivit några eventprojekt också bara för att det var kul.

Så jag är inte främmande för att sätta foten i något som jag inte kan över huvud taget (ett klaver tex?), nej det är snarare en vana vid det här laget; nytt jobb = ny bransch. Att vara utanför komfortzonen är min vardag, och nu tar jag det till nya höjder (eller djup, beroende på hur man ser på det).

För nu bygger jag väg, något jag inte har gjort förut. Pippi-style tänker jag ”Bygga väg har jag inte gjort förut, det kan jag säkert” och kastar mig ut när jag får frågan om jag kan tänka mig att driva ett vägbygge på Orust. Jag kan inte säga nej, jag klarar inte att missa en chans att prova något nytt, skulle inte stå ut med mig själv om jag drog mig in i mitt skal och sa att jag inte ville. Så nu bygger jag väg på södra Orust.

Väg 160 överblick
Vägen mellan Säckebäck och Varekil ska byggas ny

Det är väg 160 mellan Säckebäck och Varekil som ska få ny sträckning; 4 km närmare bestämt, och den nuvarande vägen ska bli gång-och cykelväg.

Väg 160
Foto: Trafikverket

Vid avfarten till Säckebäck (kringlan nästan nederst i bild) börjar den nya vägen vika av från den gamla.

Så går dom parallellt över åkrarna innan den viker av vid nästa kringla och går in i berg.

Där har vi börjat spränga, och så går vi över en liten äng och sen in i mer berg som ska sprängas och göras plats för en 8 m bred väg med ett körfält i varje riktning.

Så småningom kommer vi upp till Varekil där vårt projekt tar slut med en gång-och cykelbro över Varekilsån.

Många boende i området tycker det är synd att vi slutar söder om Varekilskorsningen – det är en olycksdrabbad korsning som verkligen behöver ses över, men det kommer inte bli en del av det här projektet. Jag vågar knappt tänka på hur lång processen är för att ”få med” något sådant – förmodligen är vi klara för länge sen innan det har kommit med i någon plan ens.

För tyvärr tar sådana här saker enormt lång tid. Just här har vi Natura 2000-område (särskilt skydds-och bevarandevärdigt område) och då får man inte göra vad man vill direkt. Nä, vattendomar och miljödomar behövs för att få verka i området, och vi i det här projektet har ganska omfattande krav på verksamheten, vad vi släpper ut, hur vi påverkar marken osv.

Så för mig som inte byggt väg förut är det en ny värld med alla regler för vad man får och inte får göra, vad man ska göra och framför allt vad man skulle ha gjort (mycket av den varan just nu kan man säga). Jag lär mig massor varje dag – både om det rent faktiska kring hur det funkar att bygga väg och om administrationen och byråkratin runt om.

Vem vet, om några år kanske jag kan det här – och vad ska jag då hoppa på?