Äntligen öppnar Väg 160!

Igår var det besiktning med det uttalade målet att få bekräftat om vägen kan tillåtas att öppnas före midsommar eller ej. Det är inget vi har lovat, vill jag understryka, men visst hade det varit fint att få en rejäl semester efter att ha (del)avslutat ett jobb?

Platschefen och besiktningsmannen inspekterar mittlinjen

Besiktningen gick bra med endast mindre anmärkningar och inget som stod i vägen för att öppna!

Så idag, två månader före utsatt tid, var trafikpåsläpp ungefär vid halv elva på förmiddagen.

Foto: Mikael Berglund, nyhetersto.se

Du tycker det ser ofärdigt ut? Det är möjligt, jobbet är inte avslutat än. Till höger i bilden ovan, där en man står ute på en grusyta, ska det bli pendelparkering, och på andra sidan vägen ska det bli en damm, men själva vägen är klar att ha trafik på sig, och det var det som var viktigt här.

Klara på riktigt blir vi kanske i vinter någon gång när vi gjort om den gamla vägen (det ljusgrå strecket till vänster om den nya, fina, svarta vägen) till gång-och cykelbana.

En fantastisk milstolpe!!!

Samma journalist har också flugit över med drönare (inte hela sträckan men en bit av den):

 

 

 

 

Tillfälligt avbrott

Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

Sveriges vackraste byggarbetsplats? Foto: Örjan Magneson

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.

Hus med havsutsikt med nära till kommunikationer?

Vår väg kommer så sakteliga närmare det gula huset som vi har som platskontor. Väldigt nära kan man säga. Så nära att sprängningen igår i bergsknallen bredvid (ca 5 m från huset) reducerade huset med ett rum…Alla människor var utrymda med god säkerhetsmarginal eftersom sprängningen var så nära huset så det var ingen fara för liv eller hälsa för någon, och det var ju lämpligt.

Men ingen hänger läpp för att huset blivit lite decimerat, nej ring efter städhjälp för att torka av allt damm, spika för de inblåsta fönsterrutorna (nu sitter dom i dunklet och äter lunch…), flytta ut kontorsplatserna från det förlorade rummet till konferensbordet i stora rummet och så på’n igen ba’.

Huset är inlöst av Trafikverket för det står mitt i den blivande vägbanan och ska därmed ändå rivas, men kanske inte riktigt än och kanske inte riktigt på det viset…

Jag gick en tur på vårt vägbygge och kollade läget idag, och visst börjar vägen ta form, det syns ju tydligt att det kommer en väg här!

Om ett drygt år, that is…

 

Midsommarlunch på bygget

Ja det är ju midsommartider och dags att ha midsommarlunch för alla de goa gubbarna som jobbar och sliter uppe på vägbygget på Orust.

Alla var där. Eller, iallafall var ”alla” bjudna; konsulten som har projekterat hela vägen, entreprenören som ska bygga den och vi från Trafikverket, byggherren.

Och jag langade burgare. I regnet förstås, det var ju midsommarlunch ändå. Inte vilka burgare som helst, utan dom här var köpta uppe på slakteriet i Varekil och var riktigt fina, 200 g prima Varekilsko i ogrillat tillstånd.

Grillen var placerad i en öppen container som är lite fixarbod på bygget. Innan vi drog igång flyttade dom på dieseltanken som stod där, tack för det.

Grillen är i full gång!

Kön ringlade stundtals lång och alla verkade nöjda.

Vi hade räknat med 36 pers, två burgare till vardera, dvs 72 st. Och det blev 3 över. Bra beräknat tycker jag. Tillbehör som sig bör och vattenmelon till efterrätt.

Kul att stå och steka burgare till alla och stå och småprata med dom lite, det blir oftast inte så mycket tid till det när det är jobb för dom är så upptagna hela tiden. Och det blev inte de långa samtalen här heller – glufs glufs, i med två hamburgare, lite dricka, svälja (nästan), tacka för maten och så upp i dumpern igen för att köra några timmar till.

Livet på en byggarbetsplats.

Det är en övning

Idag kom SAMTALET, samtalet jag väntat på i månader. Samtalet från min platschef som säger att det har hänt en olycka på mitt bygge på Orust, att en buss har krockat med en anläggningsmaskin, att man inte känner till att det är några personskador, men att det är plåtskador. Entreprenören är på väg ut för att skaffa sig en uppfattning om skadeläget och ska återkomma.

Sen säger han det viktiga – att det är en övning och att jag ska ringa ett nummer till övningsledaren. Jag ställer någon motfråga; när har det hänt tex, men jag har redan fått all information jag behöver och ringer övningsledaren.

Efter det gör jag som jag skulle gjort i en verklig situation; jag ringer min överordnade och rapporterar att vi haft en olycka, vad den inneburit och vad som händer just nu. Och hon i sin tur ringer övningsledaren och sin överordnade.

Och så håller vi på tills larmkedjan nått sitt slut. En timme senare har vi uppföljningsmöte där vi går igenom vad det presenterade scenariot var, hur vi agerade, hur vi borde agerat och hur övningsledaren tyckte att det gick (vi fick väl godkänt 🙂 ).

Läskigt men nyttigt att ha såna här övningar, och väldigt bra att träna inför en potentiellt verklig situation – som vi såklart hoppas att den inte inträffar.

Utanför komfortzonen

Foto: Trafikverket.se

Så här långt i mitt yrkesliv har jag i stort sett jobbat med att driva projekt i en eller annan form; först i emballagebranschen på Volvo Logistics, sen i industriprojekt på IndustriPlan i Asker och så småningom på Multiconsult inne i Oslo. Därifrån gick jag vidare till Teknologisk Institutt med spännande EU-finansierade produktutvecklingsprojekt och sen som projektstyrare på Jernbaneverket innan jag började på Trafikverket för ett år sen.

Emballage -> Smältverk -> småföretagare -> Staten med järnväg -> Staten med väg och järnväg. Ganska stor variation ändå. Och så har jag drivit några eventprojekt också bara för att det var kul.

Så jag är inte främmande för att sätta foten i något som jag inte kan över huvud taget (ett klaver tex?), nej det är snarare en vana vid det här laget; nytt jobb = ny bransch. Att vara utanför komfortzonen är min vardag, och nu tar jag det till nya höjder (eller djup, beroende på hur man ser på det).

För nu bygger jag väg, något jag inte har gjort förut. Pippi-style tänker jag ”Bygga väg har jag inte gjort förut, det kan jag säkert” och kastar mig ut när jag får frågan om jag kan tänka mig att driva ett vägbygge på Orust. Jag kan inte säga nej, jag klarar inte att missa en chans att prova något nytt, skulle inte stå ut med mig själv om jag drog mig in i mitt skal och sa att jag inte ville. Så nu bygger jag väg på södra Orust.

Väg 160 överblick
Vägen mellan Säckebäck och Varekil ska byggas ny

Det är väg 160 mellan Säckebäck och Varekil som ska få ny sträckning; 4 km närmare bestämt, och den nuvarande vägen ska bli gång-och cykelväg.

Väg 160
Foto: Trafikverket

Vid avfarten till Säckebäck (kringlan nästan nederst i bild) börjar den nya vägen vika av från den gamla.

Så går dom parallellt över åkrarna innan den viker av vid nästa kringla och går in i berg.

Där har vi börjat spränga, och så går vi över en liten äng och sen in i mer berg som ska sprängas och göras plats för en 8 m bred väg med ett körfält i varje riktning.

Så småningom kommer vi upp till Varekil där vårt projekt tar slut med en gång-och cykelbro över Varekilsån.

Många boende i området tycker det är synd att vi slutar söder om Varekilskorsningen – det är en olycksdrabbad korsning som verkligen behöver ses över, men det kommer inte bli en del av det här projektet. Jag vågar knappt tänka på hur lång processen är för att ”få med” något sådant – förmodligen är vi klara för länge sen innan det har kommit med i någon plan ens.

För tyvärr tar sådana här saker enormt lång tid. Just här har vi Natura 2000-område (särskilt skydds-och bevarandevärdigt område) och då får man inte göra vad man vill direkt. Nä, vattendomar och miljödomar behövs för att få verka i området, och vi i det här projektet har ganska omfattande krav på verksamheten, vad vi släpper ut, hur vi påverkar marken osv.

Så för mig som inte byggt väg förut är det en ny värld med alla regler för vad man får och inte får göra, vad man ska göra och framför allt vad man skulle ha gjort (mycket av den varan just nu kan man säga). Jag lär mig massor varje dag – både om det rent faktiska kring hur det funkar att bygga väg och om administrationen och byråkratin runt om.

Vem vet, om några år kanske jag kan det här – och vad ska jag då hoppa på?