In i hetluften

En av anledningarna till att det blev aktuellt att börja se sig om efter nytt jobb för en tid sedan var att det allt för länge varit allt för lite att göra. Låg arbetsbelastning gör att man har tråkigt (även om man får mycket tid att skriva) och funkar dåligt i längden.

På den nya arbetsplatsen är det inte riktigt så stilla som på den gamla….Två dagar in i jobbet blev jag fotograferad som poster girl för en annonskampanj och samma dag fick jag tilldelat mitt första projekt. Det projektet är nu inte helt A4, så nu sitter jag (redan) i högar med papper och pluggar kontrakt och arbetsbeskrivning för att sen tidigt i nästa vecka åka till kunden i Stavanger för att diskutera genomförande och EU-villkor. Det kanske hade fått någon att backa lite, men jag tänder på alla cylindrar och hivar mig på det här. Alltid kan man bidra med något.

Det är ett projekt inom olja och gas, något som jag velat jobbat med en tid, men möjligheten har inte riktigt visat sig. Här kommer den på en gång med full fart – finansieringen är klar, projektgruppen är klar, målet är klart, bara att köra. Fast inte riktigt, det är därför vi ska till Stavanger.

Igår eftermiddag fick jag mitt andra projekt; det handlar om ost. Jag har inte hunnit sätta mig in i hur eller på vilket sätt det handlar om ost, men att det är parmesan det är frågan om – så mycket har jag fått med mig. Två av våra samarbetspartners i det här ligger i Italien. Även om det kanske dröjer evigheter innan jag får möjligheten att åka till Italien i det här projektet så räcker det att veta att vi jobbar över hela Europa – vi är en del av ett större samarbete, och det känns helt underbart. Att det sen är jag som ska driva det här är en annan femma, det glädjer jag mig också till.

Kul att man är efterfrågad, det var ett tag sen…

Pendlarromantik

I samband med jobbytet jag gjorde nyss såg jag fram emot att få pendla. Ja det stämmar – jag såg fram emot det; att få sitta på tunnelbanan och läsa morgontidningen, lyssna på musik, spela Wordfeud (japp, håller fortfarande på med det emellanåt) och annat som pendlare gör.

Det tar emellertid inte särskilt lång tid så har man kommit över glädjen av att ha långt till jobbet. I mitt fall tog det tre dagar. Tre dagar då det tagit mig nästan en timme att komma 9 km från dörr till dörr. Ingen skugga ska falla över lokaltrafiksystemet för den delen har fungerat utmärkt, men det här med att gå till och från och göra byten, det tar väsentlig tid. I mitt fall har jag först vägen från hemmet till spårvagnen, vänta på spårvagnen, åka spårvagn, gå ner i tunnelbanan, vänta på rätt linje, åka T-bana och sen gå en bit.

Enligt ruter.no ska det här ta 40 minuter vilket det till min stora glädje faktiskt gjorde idag. Men de andra dagarna har det tagit betydligt längre, närmare en timme. Då har jag å andra sidan haft maximal otur på alla väntepunkter; 10 min på spårvagnen och 10 min på T-banan. Det är helt enkelt små marginaler som gör skillnaden och det är väl bara att gilla läget. Man kan ju inte alltid ha 15 minuter till jobbet. Eller?