Ett bra system för barn med behov

Några veckor efter PRIDE 1 är det PRIDE 2. Samlingen inleddes med att vi fick veta att ett av paren hade dragit sig ur. Dom hade av olika anledningar kommit fram till att det här inte var något för dom, iallafall inte just nu, och jag börjar förstå hur viktigt och bra det är att gå igenom den här kursen. Det är en ganska lång process; från det att man själv kontaktar Fosterhjemstjenesten, dom kommer hem till en på ett första besök och man passerar den första sållningen, man blir anmäld till PRIDE och sen går kursen, och vem vet hur länge det dröjer tills det finns en matchning mellan vår familj och ett barn. Förutsatt att vi blir godkända då förstås.

Men jag inser att det är bra att det tar tid. De flesta som kommit fram till att de önskar fosterbarn (inklusive jag själv) känner förmodligen att dom är HELT klara för det och kan ta ett barn idag, imorgon, när som helst och omfamnar tanken. Och det är ju bra. Men det är så oerhört mycket mer än så att ha fosterbarn; det är inte bara att få ha ett barn hos sig och så är det bra med det – din familj går från att vara ”din egen” till att vara ett hem i offentlig regi. Och det ska man vara klar över, beredd på och med glädje se fram emot.

Det är ju inte heller så att alla fosterbarn är små opåverkade bebisar utan dåliga erfarenheter som man bara älskar och tar hand om frid och fröjd, utan många många har en tung ryggsäck och har varit med om både det ena och det andra och är kanske snarare en ganska vresig och aggressiv nioåring än en liten söt bebis. Det ska man också vara klar över.

Förutom den påverkan det blir på fosterfamiljen när det kommer en ny person in så finns det oftast en biologisk familj med i bilden som inte alls tycker det här är någon bra idé (vem vill förlora omsorgen om sitt barn?!), barnevernsarbetare som har placerat barnet och därmed också tagit det ifrån de biologiska föräldrarna och det finns kanske barnehage eller skola som är med och har den dagliga omsorgen om barnet. Allt det här ska fungera till barnets bästa, det är det allra allra viktigaste. Det betyder att barnet ska ha samvaro med sina biologiska föräldrar ett visst antal gånger om året (om det inte är en extrem situation där det inte är i barnets bästa), det ska ha en tillsynsperson som står utanför alla inblandade familjer och det är besök från socialtjänsten hemma hos fosterfamiljen med jämna mellanrum för att se till att allt är bra för barnet.

På ena sidan blir jag ganska skrämd av den här offentligheten som bara stövlar in i ens hem helt plötsligt, men på den andra sidan blir jag väldigt glad över att det är så här. Vilket fantastiskt system vi har som ser barn, tar dom på allvar och möjliggör en bättre situation för de som har det svårt. Och i tillägg til det uppföljning i massor av familjen som mer eller mindre långsiktigt tar hand om det här barnet. Det verkar som att inget tas för givet – allt ska kontrolleras, följas upp, utvärderas, pratas om….allt i barnets bästa.

Det verkar nästan för bra för att vara sant, men jag hoppas att det ska visa sig att systemet faktiskt är så bra som det verkar. Om det är det öppnar jag med glädje mitt hem för vem som vill komma och granska, när som helst, kom bara kom!