För den som är Världsarvsjunkie, dvs en som har som mål att besöka alla världsarv, har det blivit lite mer att göra det senaste året bara i Hälsingland. Sju gårdar har blivit utnämda under 2012, bland annat Erik-Anders gården i Söderala.

Det ligger en kort avstickare från E4’an och kan väl vara värt ett besök för att sträcka på benen och äta en god macka och se på de vackra omgivningarna.

Dom har förstås ett café, och ett väldigt fint sådant; precis så där gammalt och udda som man önskar sig. Brickorna är riktiga gamla buckliga metallbrickor med blomstermålerier på, bara en av varje modell, och kopparna finns av alla storlekar och mönster på ett bord, bara att förse sig. Kaffet är enkelt och väldigt gott, bullarna och kakorna hembakade, priserna modesta. Och man kan betala med kort (iZettle).

I lagårn/höskullen kan man numera lyssna på musik och få sig en öl utvalda kvällar och se en fin fotoutställning om livet i bygden i början av 1900-talet. Det var bagaren i en av byarna som var så välförsedd att han hade en kamera (!) och den använde han ganska flitigt för att dokumentera vardagslivet. Väl värt ett besök!

På baksidan finns världens finaste lekstuga, en dröm för de små.

Och ja just det; kaffe och lek i all ära, men det som gården fått världsarvsstatus för är väl huvudhuset. Det är säkert värt ett besök, men jag tyckte där och då att 40 kr var mycket för att få gå in, men nu när jag sitter här känner jag mig som en snåljåp. Klart att dom ska ta betalt för att man går in; det blir slitage som någon ska reparera till någon kostnad, och här ute är inte ekonomin den bästa vill jag tro, så nu känner jag mig dum, snål och girig som inte betalade och gick in.

Bättre nästa gång!