Äntligen har det blivit min tur att ha en arbetsgivare som tror på mig och som är villig att investera lite i mig. Stort tack för det TI! Det tar sig uttryck på flera sätt, och ett av dem är att jag i höstas fick klartecken av min dåvarande chef att få fördjupa mig i det som är mitt område – projektledning. Jag fick själv välja (inom vissa ramar givetvis) på vilket sätt jag ville göra det, och för mig fanns det tre huvudalternativ – PRINCE2, PMP eller IPMA.

Visst kunde jag valt enstaka kurser, men jag vill hellre få en certifiering som säger att jag är kapabel till något (ja jag tillhör den generationen som behöver papper på att vi är bra på nåt, som inte klarar oss med att bara veta inom oss att vi är det). Och eftersom projektledning är det jag GÖR var det logiskt med IPMA. Och idag var alltså första träffen.

Jag känner mig ganska bekväm inom projektledning, och har därför sökt in som kandidat på nivå C. Efter den här dagen med lite genomgång av materialet vi ska använda för att utvärdera oss själva och bli utvärderade av assesorerna känner jag mig inte så bekväm längre. Jag känner mig som en fjunig junior tillsammans med några av de som var där idag, och jag undrar om jag verkligen är så kompetent att jag kommer att passera igenom certificeringen. Nyttigt att känna så, att inte vara så himla säker. Glädjer mig verkligen till att göra den här genomgången och granskningen av mig själv.

Det är ett tungt material men jag hoppas och tror att det är nyttigt. Återkommer med mer info allt eftersom jag går in i materialet.