IPMA C – godkänd!

Så här ser det ut, mitt diplom

image

Och det vill jag bara tala om att jag är mäkta stolt över. Jag har äntligen fått certifiera min kunskap som projektledare, dvs blivit granskad och nagelfaren i Metodkunskap (dvs vad kan jag egentligen om teorin i projektledning) och Ledarskap.

Metodkunskapen har gåtts igenom på 34 olika områden där jag blivit rangerad på en skala från 1-10, och Ledarskap på 10 områden. Jag har utvärderat mig själv och en kollega har utvärderat mig från sitt håll, och så har det varit intervju med praktiska case-diskussioner och genomgång av metod, praktiskt arbete och ledarskap. Ganska krävande att bli granskad på det viset – inte minst av sig själv, och därför fantastiskt kul att jag passerade på den nivån jag önskade.

Och vad är det för nivå då? Jo så här står det i sammandraget av certifiseringens omfång som följer med diplomet:
IPMA nivå C: Sertifierad projektledare, ska kunna leda mindre komplexa projekt och/eller assistera projektledare i komplexa projekt.

Och den som tvivlar på äktheten kan gå in på http://www.ipma.ch och slå in mitt certifikatsnummer och så kommer mitt namn upp. Tjo!

Om några år hoppas jag att jag får anledning att genomföra IPMA B som senior projektledare som ska kunna leda komplexa projekt, men tills dess ska jag gona mig med det här.

Det hade sitt pris

Igår small det. Jag orkade inte längre. Ensam på ett hotell i Vilnius satt jag med min livskamrat på Skype och visste inte vad jag skulle säga men att det var nödvändigt för mig att ha honom där. Och han var där.
Eller satt förresten….jag låg på sängen och koncentrerade mig på att andas och hade min tablet på magen för jag inte orkade hålla den eller sitta upp. Det lät som att jag var full sa han, och det var precis så jag kände mig. Orkade inte skärpa till mig tillräckligt för att prata klart, tankarna flaxade hit och dit, jag var trött och höll på att somna och undrade hur jag skulle orka gå ända in i badrummet en meter från sängen.

Min middag igår bestod av en panino i Tallinn vid halv sex och sen två bananer och en cola i Vilnius vid halv tio. Bananerna och colan köpte jag på en Narvesen (!) efter att jag bett min usla taxichaufför ge mig väskan så jag kunde gå till hotellet själv. Det var efter att jag tröttnat på att han stannat för andra gången för att fråga en annan taxichaffis om vägen till mitt B&B. Batteriet i min mobil var slut och min tablet låg i väskan i baksätet, så jag kunde inte följa med själv riktigt på var vi var och vart jag skulle – en ovanlig slapphet av mig som bara det i sig själv är ett tecken  på att jag inte är helt ok, annars har jag ALLTID koll på i kartan var vi är; man har väl blibit lurad av taxichaffisar förr… Men jag hade sett på kartan för några dagar sen och kände igen några landmärken (kyrkor, torg etc) och var trygg på att det inte var så långt kvar, så jag tog mina väskor och gick. Utan att betala och han propsade inte ens. Han såg nog att det här inte var en turist man mopsar med, iallafall inte just nu, och han anar inte hur rätt han hade.

Jag gick ner till Narvesen för sagda bananer och cola, satte mig på en bänk i en park och tog fram min tablet med min underbara Locus-karta. Såg att det var ca 200 m längs en gågata till hotellet. När jag kom dit var det stängt (sista gången på lågbudget BnB, det är ett löfte) och i ett skåp där det skulle finnas nycklar för sena gäster fanns det två men ingen var till mig.

Trött, nära sammanbrott kändes det som (jag har aldrig brutit ihop så jag vet inte hur det känns men det måste vara något som liknar det här) gick jag tvärs över gatan till Shakespeare Hotel och frågade om dom möjligen hade ett rum. Det hade dom, ett enda. 5 minuter senare var jag i en underbar brittisk fantastiskt hembonad miljö (för att vara ett hotell) och som fick Laura Ashley att verka funkis och ringde min man.

Egentligen skulle jag skrivit färdigt min självgranskning för inlämningen till IPMA C, men jag klarade det inte. Så jag blir inte IPMA-certifierad den här hösten heller om inte ett mindre mirakel sker. Men igår var det hälsan först, och när jag hade mailat ansvarige och sagt att jag hoppar av var det som en sten lättade från min bröstkorg. Bokstavligt talat alltså, trycket över bröstet som jag haft i flera dagar släppte. Nu när jag skriver om det kommer det tillbaka, så det var nog rätt att hoppa av.
Men jag känner mig oduglig och som en svikare även fast jag VET att jag inte är det. Tvärtom, jag är otroligt duglig, men det är bara lite mycket just nu.

Low life just nu

Jag jobbar som en galning för att få ihop det i två av mina projekt; viktiga underlag som måste förberedas till viktiga möten så man hinner prata med de centrala personerna så vi kommer vidare och fattar kloka beslut i mötena. Det ena har varit, det andra är på fredag i Tartu, Estland.

Två resor; förra veckan 3 dagar i Friuli med jobb (och en multi en sen kväll) och två dagar den här veckan. Det är kul och givande men tar tid från det teoretiska jobbet – förberedelserna alltså.

Sen försöker jag certifiera mig som projektledare i IPMA på nivå C. Det är en mastig inlämning med självrannsakan efter fastställda linjer som tar många dagar att göra. Ikväll ska jag träffa min sparringpartner eftersom inlämning är fredag och jag åker till Estland på torsdag. Vill gärna få det inlämnat innan jag åker men det tror jag att jag kan glömma. Fredag it is.

Och om några minuter ett kritiskt möte internt på jobbet, om ”tilpasninger” som måste göras på vår avdelning för att matcha uppdragsmängden. Säkert inga roliga besked där.

Och så var det visst familj och barn och det där andra. Livet lixom.

Jo, jag har också blivit ombedd att skriva en tidningsartikel i ett fagmagasin för Norsk Forening for Prosjektledelse. Den ska vara inne 20 oktober.

Så det smäller överallt just nu, och allt är inte champagnekorkar. Väldigt lite är champagne faktiskt.

2014-10-06 16.55.53Bröllopsdagen igår var till exempel ingen romantisk orgie direkt, men det kan man ju inte berätta. Eller jo, jag kan det, för jag skäms inte över att det är så livet är just nu. Så här såg den officiella bilden av firandet ut; Rosa rosor (dom hade inte röda) och lite extra gott fika på kvällen.

Ja alltså det var efter att jag och A hade ätit pannkakor själva medan O o H var på dans på Schous Kulturstasjon, A spelade spel medan jag skrev på min IPMA i en timme. Sen kom dom hem och då kröp jag in i syrummet för att få skriva ifred medan de andra fikade utan mig.

2014-10-06 22.10.59Och så här såg det ut egentligen; De vackra och väldoftande rosorna står i en vas undanskuffad i ena änden av köksbordet, omgivna av det vanliga skräpet som alltid ligger där – några pärlor, en avdankad mus, lite papper, några konstverk av äggkartong….och på golvet bortanför är det fullt av lego och andra leksaker som liksom alltid bor där på nåt konstigt vis. Några timmar senare var bilden kompletterad med en ställning med tvätt.

Bröllopsdag i vardagslivet.

Eat THAT Sköna hem!

 

IPMA introdag

image

Äntligen har det blivit min tur att ha en arbetsgivare som tror på mig och som är villig att investera lite i mig. Stort tack för det TI! Det tar sig uttryck på flera sätt, och ett av dem är att jag i höstas fick klartecken av min dåvarande chef att få fördjupa mig i det som är mitt område – projektledning. Jag fick själv välja (inom vissa ramar givetvis) på vilket sätt jag ville göra det, och för mig fanns det tre huvudalternativ – PRINCE2, PMP eller IPMA.

Visst kunde jag valt enstaka kurser, men jag vill hellre få en certifiering som säger att jag är kapabel till något (ja jag tillhör den generationen som behöver papper på att vi är bra på nåt, som inte klarar oss med att bara veta inom oss att vi är det). Och eftersom projektledning är det jag GÖR var det logiskt med IPMA. Och idag var alltså första träffen.

Jag känner mig ganska bekväm inom projektledning, och har därför sökt in som kandidat på nivå C. Efter den här dagen med lite genomgång av materialet vi ska använda för att utvärdera oss själva och bli utvärderade av assesorerna känner jag mig inte så bekväm längre. Jag känner mig som en fjunig junior tillsammans med några av de som var där idag, och jag undrar om jag verkligen är så kompetent att jag kommer att passera igenom certificeringen. Nyttigt att känna så, att inte vara så himla säker. Glädjer mig verkligen till att göra den här genomgången och granskningen av mig själv.

Det är ett tungt material men jag hoppas och tror att det är nyttigt. Återkommer med mer info allt eftersom jag går in i materialet.