Hur vet man när det är för mycket?

Jag är i Vilnius idag, vädret är underbart med strålande höstsol och uppåt 20 grader mitt på dagen. Brittsommar så det skriker om det.

2014-10-11 11.14.48

Jag mår bra. Iallafall känns det så när allt går som smort, men jag märker hur känslig jag är för motgångar. Som när en geting surrade runt mitt huvud när jag åt lunch och den inte ville ge sig, eller när jag pratade på Skype med O i morse och han inte omedelbart stog still när jag bad honom för att jag blev sjösjuk, eller slutade slamra i bakgrunden.

Känslig är jag också – taggar till hundra för minsta lilla jag inte har förväntat, känner mig som en vandrande koffeinöverdos fast det enda kaffe jag druckit idag var till frukost. Vill inte äta, känner inte hunger bara illamående om inte maten kommer i rätt tid. Dagens lunch var två polarbröd och en flaska juice. Har pyntat på med en Lion och en cola. Hälsosamt, välplanerat och ur hjärtat av det litauiska köket. Eller nåt. Gråter för ingenting; Jeff Buckley med Halleluja och José Gonzales Heartbeats spelar och jag är helt urholkad efteråt.

Det har varit för mycket, det står helt klart. Men hur vet man när det är för mycket?

Det var en helt galen situation på jobbet i våras där jag blev totalt uthängd och hudflängd för ett kulturbeteende i vår avdelning som existerat i tio år men som jag skulle hängas för när vi fick ny avdelningsledare. Det var bra att det kom fram och ut, men hur det gick till var kanske lite mindre lyckat både för mig och andra. Det stabiliserade sig lite och blev aningen bättre under sommaren och har varit ok under hösten. Inte bra men ok.

Ett av mina projekt har gått över budget av en rad orsaker. Indikationerna från en del är mycket klara; dålig projektledning, allt är MITT fel. Ja det är jag som är projektledaren, men det betyder inte nödvändigtvis att jag haft makt att göra något åt problemen alla gånger. Tyvärr. En stressig situation där jag försökte klara ut något som jag förstod lite av, men där det ändå verkar som att man kommit överens mot slutet av september. Tack för det.

Ett annat av mina projekt är i en pressad situation tekniskt och tidsmässigt. Vi är utlämnade till en annan partner som ska specificera systemet åt oss, systemet som vi sen ska finna tekniska komponenter åt och så småningom sätta ihop. Tiden går och det är fortfarande inte klart hur det ska se ut, och det börjar bli tidskritiskt för oss. Jag kämpar som en gnu för att få till det här. Då får jag höra från andra håll hur det pratats om i säljmöten att mitt projekt är på väg att köpa in en viss komponent till flera hundra tusen kronor och att det inte är bra. Nä det hade inte varit bra, men det är lyckligtvis inte sant. Men nu har jag emot mig att alla ”vet” att det här är ett krisprojekt och måste kämpa emot den interna kritiken förutom att det är lite strävsamt i själva projektet. Ett projekt som har en otroligt bra affärsidé och koncept och som vi verkligen borde göra allt för att ha ett bra samarbete med, för koordinator är en mycket driftigt och kunnigt företag.

Vid sidan av jobbet ska jag försöka certifiera mig i IPMA C; något som inte är en kurs utan ”bara” en certifieringsprocess där man granskar sig själv som projektledare ur olika aspekter på ett mycket strukturerat sätt. Fantastiskt bra men otroligt tidskrävande innan man har lämnat in, och sen är det en del praktiska moment också. Det var det jag hoppade av igår. Jag önskar att jag inte behövt hoppa av, men blotta tanken på att försöka lämna in det fast lite försent ger mig hjärtklappning så det var nog klokt att lägga ner.

Så har vi haft flera viktiga projektmöten de senaste två veckorna; de ska planeras, koordineras, genomföras och följas upp, och det tar tid och ger anspänning och lite knut i magen ibland.

Den här veckan och förra har jag gått upp fem varje dag för att hinna jobba lite före jobbet bara för att hinna ikapp. Förra veckan var jag i Italien i tre dagar och den här veckan Estland i två, tiden rinner iväg men jag får ju bockat av de jobbiga mötena och uppföljningarna.

Och så fick jag besked om att jag är inkallad i drøftelsemøte for oppsigelse på tisdag. Vet inte vad det heter på svenska, men det är ett möte där arbetsgivare och arbetstagare möts och den senare får möjlighet att ge kommentarer på varför hen inte ska sägas upp. Vi ska nämligen nedbemanna, och 6 av 21 är lyckliga utvalda. Det är alltså inte alla som ska i möte för att försvara sin anställning och därmed vill jag påstå att det är relativt säkert att vi sex får gå, oavsett vilka förmildrande omständigheter man anför. Jag har alltså anledning att tro att jag blir uppsagd på tisdag.

Förutom allt det här jobbmässiga har jag visst två små godingar och en man också, och det ska man gärna hinna med på kvällar och helger. Och så har jag förtroendeuppdrag i As skola, det är höstfest i barnehagen, det ska vara dugnad, klassträff, simning och dans. Och då försöker vi ändå hålla nere aktivitetsnivån på killarna med max två aktiviteter per vecka. Dansen har dom ju hållt på med i flera år, men simskola är ju lite av en nödvändighet så dom lär sig simma innan nästa sommar.

Så det var kanske inte så konstigt att jag klappade ihop lite igår. Och att jag är lite edgy idag och förmodligen en längre tid framöver. Jag mår inte så bra tror jag.

Men jag drivs av en inställning som är att Allt ordnar sig. Och det gör det. Just nu är det bara väldigt tungt. Och jag är glad att jag inte är hemma de här dagarna, att jag bara kan rå mig själv, göra vad jag vill, äta vad jag vill när jag vill. Men så fort jag tänker att jag ska till jobbet på tisdag får jag den där tyngden över bröstet direkt.

Så jag försöker glömma det i några dagar. Vilnius är bra på att få mig att glömma, hoppas Riga har samma effekt – det får vi se imorgon!

 

4 reaktioner till “Hur vet man när det är för mycket?

  1. Var rädd om dig, vilket så klart är lättare sagt än gjort. Enda fördelen med om du får gå är ju att du får en välbehövlig paus och jag har hört att norsk a-kassa är hyfsat ok. Fast å andra sidan blir det väl inte mycket till paus om du ska söka nytt jobb, knivigt. Jag håller koll hos oss men det är inte mycket ute på kontoret här.

    1. Det har varit för mycket stress under för lång tid som kulminerar i en uppsägning, svårt att hantera det sansat tyvärr. Tack för att du håller utkik, allt ordnar sig så småningom.

      1. Har förstått på dina inlägg och när vi träffades i somras att det har varit för mycket. Hör av mig om jag ser något intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.