Det hade sitt pris

Igår small det. Jag orkade inte längre. Ensam på ett hotell i Vilnius satt jag med min livskamrat på Skype och visste inte vad jag skulle säga men att det var nödvändigt för mig att ha honom där. Och han var där.
Eller satt förresten….jag låg på sängen och koncentrerade mig på att andas och hade min tablet på magen för jag inte orkade hålla den eller sitta upp. Det lät som att jag var full sa han, och det var precis så jag kände mig. Orkade inte skärpa till mig tillräckligt för att prata klart, tankarna flaxade hit och dit, jag var trött och höll på att somna och undrade hur jag skulle orka gå ända in i badrummet en meter från sängen.

Min middag igår bestod av en panino i Tallinn vid halv sex och sen två bananer och en cola i Vilnius vid halv tio. Bananerna och colan köpte jag på en Narvesen (!) efter att jag bett min usla taxichaufför ge mig väskan så jag kunde gå till hotellet själv. Det var efter att jag tröttnat på att han stannat för andra gången för att fråga en annan taxichaffis om vägen till mitt B&B. Batteriet i min mobil var slut och min tablet låg i väskan i baksätet, så jag kunde inte följa med själv riktigt på var vi var och vart jag skulle – en ovanlig slapphet av mig som bara det i sig själv är ett tecken  på att jag inte är helt ok, annars har jag ALLTID koll på i kartan var vi är; man har väl blibit lurad av taxichaffisar förr… Men jag hade sett på kartan för några dagar sen och kände igen några landmärken (kyrkor, torg etc) och var trygg på att det inte var så långt kvar, så jag tog mina väskor och gick. Utan att betala och han propsade inte ens. Han såg nog att det här inte var en turist man mopsar med, iallafall inte just nu, och han anar inte hur rätt han hade.

Jag gick ner till Narvesen för sagda bananer och cola, satte mig på en bänk i en park och tog fram min tablet med min underbara Locus-karta. Såg att det var ca 200 m längs en gågata till hotellet. När jag kom dit var det stängt (sista gången på lågbudget BnB, det är ett löfte) och i ett skåp där det skulle finnas nycklar för sena gäster fanns det två men ingen var till mig.

Trött, nära sammanbrott kändes det som (jag har aldrig brutit ihop så jag vet inte hur det känns men det måste vara något som liknar det här) gick jag tvärs över gatan till Shakespeare Hotel och frågade om dom möjligen hade ett rum. Det hade dom, ett enda. 5 minuter senare var jag i en underbar brittisk fantastiskt hembonad miljö (för att vara ett hotell) och som fick Laura Ashley att verka funkis och ringde min man.

Egentligen skulle jag skrivit färdigt min självgranskning för inlämningen till IPMA C, men jag klarade det inte. Så jag blir inte IPMA-certifierad den här hösten heller om inte ett mindre mirakel sker. Men igår var det hälsan först, och när jag hade mailat ansvarige och sagt att jag hoppar av var det som en sten lättade från min bröstkorg. Bokstavligt talat alltså, trycket över bröstet som jag haft i flera dagar släppte. Nu när jag skriver om det kommer det tillbaka, så det var nog rätt att hoppa av.
Men jag känner mig oduglig och som en svikare även fast jag VET att jag inte är det. Tvärtom, jag är otroligt duglig, men det är bara lite mycket just nu.

En reaktion till “Det hade sitt pris

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.