I botten på Oslo City (ett köpcenter) finns det toaletter. Fräscha sådana som man gärna betalar 10 kr för att få använda.

Man kan betala med både kort och kontanter, och så får man ett kvitto med en streckkod på som man håller upp mot en läsare och dörrarna öppnas. Och en tant passar på att slinka med bara för att hon är så jävla snål, men det är en annan historia.

Min historia här handlar om kvittot. Ett kvitto som bara tjänar till att ha en streckkod på sig, och alltså kunde varit lika litet som den lilla lappen man får i gaten på flygplatserna när man boardar och det står rad och stol på. Cirka 5 cm hög och gjord i ett tunt flimsigt papper, eftersom den bara behöver leva i några få minuter.

Men utanför muggen på Oslo City får man en remsa som räcker att skriva en hel novell på medan man sitter där inne. Varför?

Varför behöver pappret vara av den där fina, tjocka kvaliteten som man sparar på alla kontor till de extra viktiga rapporterna man ska skriva ut. Varför inte en pytteliten lapp i nåt tunt papper som knappt håller, med streckkod på. Inget mer.

1x Toalett, MVA, klockslag, adressen till NOKAS, transaktions-ID….

En 25 cm pappersremsa för att få gå på muggen??!! Den i övrigt långsamt döende miljövännen i mig rasar.

Det finns bara en förklaring. Det måste vara menat som toapapper också.