Tillbaka i hemmet igen, och även om det är fint att vara hemma (fast varför egentligen?) är jag inte så överväldigad. Snarare underväldigad. För igår bytte jag lugn och frid i Hälsingeskogen mot depression i Oslo. Jobbintervjuer som kommer, jobbintervjuer som har varit – både en och två gånger, företag som inte klarar att bestämma sig för vem dom vill ha och när dom gjort det dröjer eeeevigheter med att höra av sig till de andra stackarna som väntar på besked, att sen inte tänka på det men bita ihop, klä sig ordentligt och ta på sig jobbsäljarattityden trots att man bara vill krypa ner under täcket.
Eller så kan man dra tillbaka till Hälsingeskogen och cykla till Gullgruva och låta bli att tänka på omvärlden som finns där ute med sina krav, och låta dagens största problem vara om man kommer råka ut för regn på turen eller inte.
Man har alltid ett val.
