Trysil på påsklovet

I höstas någon gång började vi planera en resa till Trysil med min kära vän Anna, hennes Björn och deras barn som är lika gamla som våra ungefär. Det tog lite tid innan vi kom till skott med beställandet, men när jag sagt ”Om vi åker till Trysil i påsk lovar jag att åka slalom” hände plötsligt allt väldigt fort. Uppenbarligen fanns det visst intresse att se mig på slalomskidor; något som inte annat med ett eller två undantag inträffat sen jag var…20 år kanske. Och det får man väl erkänna att det var ett tag sen.

Men med det löftet var det plötsligt beställt och betalt, och nu var det då dags att åka. Sagda Anna och Björn var uppe i Oslo en gång i vintras och då lånade jag hennes utrustning och provade 4 åk i barnbacken, så HELT grön var jag ju inte, men i stort sett.

Som lite extra rågad lök på laxen med ett körsbär ovanpå skulle Oskar vara borta de första dagarna i Trysil; först i Verbier på skidresa och sen hemma i Oslo och jobba, vilket innebar två saker in my face:

  1. Köra bil i vinterväglag. Min absoluta mardröm, det värsta jag vet, jag fastnar alltid med bilen i en uppförsbacke någonstans och får hitta en vänlig själ som kan backa ner min bil och sen köra upp den. Att köra upp i ett skidområde hade jag räknat med att O skulle göra
  2. Jag måste stå vid mitt löfte och åka slalom. Dessutom ha hand om två kids i backen – jag som nog har fullt upp med två skidor och två stavar på mig själv…

Oskar menade att det skulle gå bra (vad annars ska han säga?) och ärligt talat är det ju inte så mycket att gnälla över, just do it för tusan. Och det gjorde jag.

Det är väl inte bevis för att jag åkt , men iallafall att jag har tatt på mig alla skidkläder, inklusive min nya hjälm och skidglasögon. Närmare bevis än så kommer vi inte.
Det är väl inte bevis för att jag åkt , men iallafall att jag har tatt på mig alla skidkläder, inklusive min nya hjälm och skidglasögon. Närmare bevis än så kommer vi inte.

Till att börja med var det barmark hela vägen. Lerig väg sista biten till lägenheten var ett större problem än is och snö… Och ärligt talat, när jag kom ut i backen var mina killar så självgående att de inte behövde min hjälp. De åkte i samma takt som jag och det var himla himla kul att åka tillsammans med dom. Det enda jag behövde meka med var att hjälpa Hannes upp i sittliften för att han helt enkelt är lite för kort för att komma upp själv, men två dagar senare grejade han det också.

Vädret var iallafall härligt de första dagarna innan det mulnade på lite. Det kom ingen snö under veckan och temperaturerna på dagarna var runt +5, så fram emot eftermiddagen var det rätt mycket vallar och slush och inte så kul för en klen nybörjare att åka.

2016-03-21 10.12.39 2016-03-21 13.24.10Lite upptäcksfärd blev det också, men mycket mindre än jag tänkt och bara de som var i direkt anslutning till backarna.

2016-03-22 09.40.17

Mycket tid tillsammans med kära Anna, men knappt någon tid att prata när det är män och barn och ståhej runt omkring hela tiden. Dom hade dessutom osis när deras barn blev rejält förkylda med hög feber och den ena fick till och med halsfluss stackarn (alla vi andra klarade oss otroligt nog).

En fin vecka var det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.