Resttygerna från min egen brudklänning har legat längst ner i tyglådorna. Av åldersskäl – tror inte jag har något tyg som är äldre än 2001. Men så ville H ha en cape att svepa om axlarna när det är lite finare tillställningar som kalas och så, eller bara vara lite vardagsfin.

Handsken var kastad och utmaningen antagen. Fram med en bok om sömnad av teaterkläder, enkla schematiska mönster som täcker de flesta typer a kostymer som är aktuella i amatörteaterföreställningar.

Enkelt nog; en dubbelvikt tygbredd skuret som en kvartscirkel till en halvcirkel och med ring för halsen, klart.

Men tyget var desto besvärligare. Så här i efterhand kan jag över huvud taget inte förstå att jag lyckades sy en hel klänning i det tyget, rätt många och långa sömmar dessutom, för det är nämligen oerhört stretchigt. Det går inte att nåla och sen sy en söm, man måste först tråckla sömmen och sen sy den på maskin för att den inte ska dra sig och skapa vågor och förskjutningar genom hela tyget.

Så jag sydde för hand. Jodå. Två kvällar tog det, för det måste ju vara foder också, right?! Ska man göra nåt är det lika bra att göra det ordentligt. Och fint blev det.

Två av farmors gamla knappar fick komma till heders också, inte illa.

Syprojekt 282 färdigt.