Så har jag äntligen provat chiafrön. Javisst, rätt länge efter den stora trenden, men sen när har jag varit en trendsättare?

Det lättaste att prova på tyckte jag var chiapudding. Har läst mycket om hur gott och mättande det är och hur man pimpar det med färska bär och får en jättegod frukost, lunch eller mellis.

Och bilderna är så vackra, det är regnbågens alla färger i lager på lager, det vattnas i munnen av smaken av kakao, skivade bananer, färska hallon och blåbär och annat gott. Och konsistensen…det ser så krämigt ut – frukten vilar där överst utan att sjunka ner, som i filmjölk eller vispad grädde.

What could POSSIBLY go wrong?

Hittade ett recept som var enkelt nog – chiafrön, mandelmjölk och vanillinsocker, låt stå några timmar. Och eftersom jag förstått att folk gärna gör det här på kvällen för att sen avnjuta på morgonen så ville inte jag vara sämre.

Den nya dagen randas, och min chiapudding ska nu förädlas med bär. Tinade hallon för att vara mer exakt, det var så färskt det blev idag, men det är inte så illa.

Jag tog ut min burk ur kylen (hade det i en burk för att kunna skaka om fröna ordentligt – dom bildar ju klumpar), noterade att den var skvimpig som mjölk men bestämde mig för att det var en synvilla, hällde i mina hallon och högg in.

Och MUMS visst SER det gott ut? (hallonen ligger där på botten, dom sjönk direkt)

Nä det var det inte heller; blaskigt och läskigt med slemmiga frön (antar att dom bildar slem på samma sätt som linfrön) och hallon som lidit drunkningsdöden. Brrr va äckligt. Inte ens vanillinsockret mäktade att sätta piff på det här – det kändes inte ens att det var med.

Nä ut i slasken med det och så googla runt för att se vad mer man kan göra av de små fröna så att jag får slut på paketet. Müsli kanske?