Skrivkramp

Det är alltså inte så att jag inte finns längre. Eller inte tänker på vad jag vill berätta. Eller har några planer på vad jag vill skriva.

Men det är så att själva drivet att skriva har försvunnit. Min skriv-mojo är borta, temporärt hoppas jag. Efter sommaren har på nåt sätt mitt självförtroende gått i botten, självdistansen är borta, jag är så fruktansvärt dödlig hela tiden och i ljuset av det känns allt så himla fjuttigt att skriva om. Ja om man inte är Magda Gad eller någon annan där ute förstås, då har man faktiskt viktiga saker att skriva om, saker som är lite större än en själv.

Det är inte så att humorn i mig är död, men den kvävs liksom av en allmän dödlighet som är med mig hela tiden.

Tänk dig att du just blivit fri från en cancer. Låt oss för resonemangets skull säga bröstcancer. Du (=läkarna) vet helt helt säkert att allt är borta, för dom har tagit bort tumören och allt runtomkring med god marginal, portvaktslymfan (ett ord du inte visste fanns för en kort tid sedan men som nu är ett kvitto på om saker betyder liv eller död) är frisk men borttagen iallafall. För säkerhets skull. För det är rutinen numera, och bra är väl det.

Men du är fri. Frisk. Inga worries, eller hur? Jo. För du visste inte om att du hade bröstcancer – det upptäcktes bara av en slump, du var aldrig sjuk och gick vägen ner, och har inte haft en process av återhämtning och gått vägen upp; bara en dag med operation, ett bröst fattigare och ett ärr. Allt är som vanligt, right?

Nej det är inte all right. För den där dödliga sjukdomen som grodde i kroppen låg där och smög. Den smärtade inte, den kändes inte, du mådde inte dåligt…den bara var där. Så vad mer finns där? Nu när den är borta – och kanske långt före den?!

Jag har varit sjuk förut – allvarligt sjuk, flera gånger, men det har alltid varit något främmande som kommit in i min kropp. Ett blodvirus, en hjärnhinneinflammationsbakterie, en bil som kört på mig…åverkan utifrån…Men det här är första gången (som jag vet, och det är väl en del av problemet just nu) som min egen kropp attackerar mig. Den har själv bestämt sig för att dela celler på ett dåligt sätt och mutera och hålla på. För att förstöra sig själv. Och jag märkte inget.

Vad mer finns i min kropp som brygger i detta nu? Saker jag inte lider av men som när dom blommar ut kanske tar livet av mig. På riktigt, den här gången? Det finns inga tester där man kollar igenom kroppen på jakt efter abnormala saker – man upptäcker dom efterhand när dom blir för tydliga för att ignorera. Kanske är det försent nästa gång.

För ett halvår sedan var jag odödlig, nu är döden med mig var jag går. Och det är ganska påfrestande.

Jag ska inte gräva mer i det nu, och ja jag har sökt hjälp och kommer att få. Läkarna och det stödet man får när man är allvarligt sjuk är fantastiskt och jag har nu bett om en samtalspartner, kurator heter det just där, och ska få det i nästa vecka.

Och nej, det är inte så här hela tiden, bara korta stunder här och där, men det här med dödligheten har en tendens att dominera sinnesstämningen kan man väl säga. Och det får allt annat att kännas så….fjuttigt.

3 thoughts on “Skrivkramp

  1. Vad bra att du får stöd. Flytt och sjukdom och på det ensam med barnen är ingen lätt kombination. Var rädd om dig. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.