Blir man aldrig frisk?

Idag var en tung dag på jobbet. Det kom ut ett mail (efter att man delgett de närmaste arbetskamraterna) som berättade att en kollega har obotlig cancer som spridit sig i hela kroppen och inte går att behandla. Hen har ett år kvar att leva ungefär, och vardagen just nu går ut på att dämpa illamåendet och ge lindring in till slutet.

Och det slår som en boxhandske i magen. Dagligen konfronteras jag, gärna flera gånger, med tankarna som ”är det verkligen borta?” ”har jag fått en annan typ nu i stället?” och funderingar om vad det är som brygger i min kropp som jag inte har någon aning om. Och när det kommer sådana här saker (och det gör det ju lite då och då tyvärr) blir det som ett kvitto på att jag inte kan vara lugn, det kan alltid komma tillbaka. Det är alltid någon som känner någon som trott att de var friska och säkra men så BAM slog det till igen och nu är det obotligt.

Jag kan ju inte få det igen i det ena bröstet, för det är ju borta obviously. Men i det andra? Och då har jag kommit så långt att jag tänker att ”ja men då kan jag ta bort det med”, så den processen är redan förbi. Men jag äter ju medicin för att hämma bröstcancern? Ja medicinen hjälper mot bröstcancer ja, men det hjälper inte mot alla andra sorters cancer som finns, och som är mer bedrägliga än den gamla vanliga ”en knöl i bröstet”.

Tvärtom så är det ju faktiskt så att min medicin mot bröstcancer ger cancer i livmoderslemhinnan hos upp till 1 av 100 användare, och livmodercancer hos upp till 1000. Och det är många människor det. Visst är det okej att känna det som att man skriver under sin dödsdom varje morgon man tar sin medicin?

Jag tar medicin mot en sorts cancer (som jag knappt kan få längre eftersom 50% av dess målgrupp är borta) men riskerar att få två nya?! Såna som säkerligen är betydligt mer diffusa och mer svårbehandlade (vågar inte googla, ignorance is bliss) än en klump i bröstet som går att skära bort? Och så undrar dom varför kvinnor slutar ta sin medicin….Jo jag vet att dom undrar det, för det var bakgrunden till att dom initierade den undersökningen som jag var med om de tre första månaderna av min behandling.

Jag är varje morgon sugen på att sluta ta min medicin på eget initiativ men törs inte riktigt. Det är den laglydiga i mig som säger att ”läkarna har sagt så, då är det säkert så” och så väljer jag att göra som dom säger. Jag tänker inte att ”en stressad läkare som försöker generalisera för att det stämmer i 80% av fallen och gör arbetsbördan lättare har sagt så” och att det därmed inte behöver vara rätt sak att göra. Eller, jo, jag tänker ju så bevisligen men det går bara inte riktigt vidare till handling.

Kanske behöver jag bara gaska upp mig lite och ringa till min kontaktsköterska igen och lägga fram mitt tankeproblem som består av tre faktapunkter och några tankevurpor:

Fakta:

  1. När jag blev utskriven sa min läkare att det är lika liten chans att jag får cancer igen som för någon annan
  2. Jag äter medicin för att göra miljön i bröstet (det som är kvar) ogästvänlig för celler som gillar att dela sig okontrollerat och bilda tumörer
  3. Jag äter en medicin som har ganska hög risk att ge mig nya cancerformer som känns mer skrämmande än bröstcancer

Tanke:

  • Punkt 1: Om det är lika liten chans att jag får cancer i det andra bröstet som att någon får det över huvud taget – varför äter jag då medicin mot det? Risken är ju ganska liten, och i om det förebygger bröstcancer borde väl alla kvinnor äta Tamoxifen bara för att vara på den säkra sidan?
  • Punkt 2 och 3 tillsammans: Vad är värst? Att bli av med ett bröst till eller ha en spindelvävscancer i livmodern som lömskt smyger sig ut okontrollerat i kroppen? Jag tror vi alla vet svaret på den frågan…

Ja nämen godnatt då allihop och välkommen till min vardag och mina tankar. Så här är det jämt i min hjärna, och även om jag träffat en bra kurator som jag haft bra prat med så hjälper inte det. Mot dom här tankarna hjälper bara fakta, för jag är en faktabaserad människa som behöver få ihop logiken i min hjärna och just nu funkar det rätt dåligt.

 

2 reaktioner till “Blir man aldrig frisk?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.