Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.

Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.

Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).

Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.

Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀

Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).

In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….

Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.

Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt,  och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.

 

Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…

Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!

Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!