Fragglarna på PRAO

Det är en dags PRAO i fjärde klass, där föräldrarna ska fixa PRAO-plats åt sina telningar – sannolikt är det tänkt att bli på den egna arbetsplatsen. Många föräldrar (inklusive jag själv) har kontorsjobb där vi sitter och tänker, pratar, räknar och löser saker, dvs inte så jättespännande för en tioåring (även om dom sannolikt kommer hamna där också så småningom).

Det är däremot inte alla som har möjlighet att sticka ut på en svinrolig arbetsplats ut i Västkustens finaste havsband, men DET har jag. Så jag tog med mig min son och en klasskamrat till honom ut på Orust idag. Jag utnyttjade bilvägen ut till att förklara vad vi gör på Trafikverket (bygger väg och järnväg), att vi har ansvar för alla statliga vägar (och förklarade föga pedagogiskt skillnaden mellan statlig, kommunal och privat väg) och sa medan vi körde på E45’an att ”den har Tobbe byggt”. Tobbe är en av hjältarna i mitt vägprojekt, och han har faktiskt byggt E45’an norr om Göteborg, men inte själv precis och inte hela, men efter en omständlig förklaring om statliga v.s kommunala vägar  räcker det med ”den har Tobbe byggt”, naturligtvis följt av ooooo och aaaaa från de små.

Efter det haglade frågorna om Trafikverket längs vägen; ”Har ni byggt den här vägen?” (=Ja, det är E6’an, den är hyfsat statlig) ”Bygger ni broar också?” (=Ja) ”Har ni byggt Angeredsbron?” (=Ja det verkar väl sannolikt eftersom det är en STATLIG väg – kommer ni inte ihåg NÅGONTING???!!! fast så sa jag inte) och så vidare och så vidare. Dom var överraskande intresserade faktiskt.

2018-05-08 Adam och Farbod på PRAO (1)
Dom läste noga på skylten (informationen där var inte särskilt bra egentligen) och oooade och aaade över att det är vi på Trafikverket som satt upp den

8:30 var vi på plats vid milstenen i Säckebäck som vi ska flytta på (numera har flyttat på), jag tryckte på ungarna varsin gul varselväst eller -tröja och så var vi igång.

Dom lärde sig vad en milsten var till för (jo förstår ni, för länge sen innan man hade GPS’er eller vägskyltar…) men vi klarade inte av att göra vett av varifrån det är 1/4 till. Och vad. Kilometer? Mil? Miles? Det hade ju gärna kunnat stå på skylten. Och vad betyder krumeluren på stenen? Är det ett kungasigill och i så fall vilken kung, eller är det Trafikverket anno 1600 som satt sitt märke på?

Men Orust kommun kan sin historia och har listat alla sina milstenar (!), och där kan man lära sig att

Avståndet till platsen från utgångsläget färjeläget i Svanesund var en och en kvarts (gammal) mil. Då andra milstolpar på Orust har inskriptionen 1751, är det möjligt att denna också är uppsatt runt detta årtal.

En ”gammal” mil är visst 18 000 alnar, och för den som inte har heeeelt färskt i huvudet hur långt det är kan jag avslöja (med viss hjälp) att det är 10 689 meter, varken mer eller mindre.

Men en milsten är ju inte kul hur länge som helst, vi snackar guldfiskgenerationen här; guldfiskar på amfetamin eller nåt. Superspeedade och flaxar från grej till grej med några minuters intervall om det inte är oerhört fängslande. Så in i bilen igen och vidare till vårt kontor i byggbarackerna.

Vi fortsatte dagen med att gå en sväng på byggarbetsplatsen, som vid det här laget börjar bli en rätt långsträckt historia. Jag höll en kort, kärnfull och mycket sträng predikan om vikten av att ha skyddsskor (jag hade bara ett extra par tyvärr men bättre än inget), varselkläder och hjälm. ALLTID. Inga ursäkter. Och att dom inte får ränna runt utan en vuxen, och att dom alltid måste söka ögonkontakt med maskinförarna för att vara säkra på att dom sett dom, helst vinka till dom och få en bekräftande vink tillbaka. Och så gick vi ut, tillsammans med Stefan från NRC, vår entreprenör.

Adam, som alltid närt en dröm om att bli dumperförare höll på att tuppa av när han såg dom stora coola maskinerna som fanns lite längre bort.

Ta gärna några sekunder och titta på bilden. Titta på grävmaskinen som är högst upp på toppen i mitten och dumpern som är på väg upp till honom för att dumpa sprängsten. Fundera lite över hur sjuuuukt brant den där backen är…

Det är ju svårt att inte tycka att det är jäkligt häftigt det där; otroligt skickliga maskinförare som hanterar sina monstermaskiner med yttersta precision. ”Är det en egen yrkeskategori att vara dumperförare?”

Jag toppade förmiddagen med en sprängning av en bergsknalle, och på eftermiddagen blev det en till (en större) men den stora som de höll på att pegga för blev inte av så länge vi var kvar. Jag hoppas jag får chans att se det imorgon…

Tålmodigt väntande på den stora smällen som var på bortsidan av den vita knallen högt upp ganska mitt i bilden, på andra sidan vägen från oss sett.

Eftermiddagen bjöd även på Adams dröm – åka dumper. Dom körde runt på arbetsplatsen med ett barn i varsin dumper (och ja, en vuxen som körde i varje också ifall det verkar som att vi låter tioåringar köra dumper) och körde sprängsten och matjord fram och tillbaka. I en timme höll dom på, vilket var mycket bra för då fick jag jobbat lite också.

Så fick dom en lektion i att läsa ritningar av självaste Herr Platschefen också! Kul att någon mer tar sig tid när det kommer barn sådär.

Efter dagen var dom lyriska båda två.

Vad som var bäst? Givetvis att åka dumper och att se sprängningarna, men jag hörde dom säga sinsemellan att det var en väldigt rolig arbetsplats. Fint om vi kan få in några fler i anläggningsbranschen 🙂