Ja det blev ju en elbil. En Tesla. Det kunde blivit en mindre, enklare, framför allt billigare elbil, men makens alibi för att det skulle vara just en Tesla var batterikapaciteten – att den behöver vara stor för att klara av den mängd bil jag kör i jobbet. Och det har han ju en poäng i. Det är bättre med en elbil som kan ta en både till och från jobbet på en laddning, det är ju svårt att argumentera emot.

Speciellt när man som jag idag satt och hängde på en av Teslas Supercharger-stationer i en halvtimme i eftermiddags. Ganska segt att svänga av i Kungälv och sitta i rusningstrafiken och köa för att komma av E6’an och köra in till ”macken”. Men väl där var det en ganska stillsam upplevelse. Ett gäng Teslor som står uppkopplade mot de vita ställen och allt är tyst, inget som luktar bensin, och det ser ut som aliens som cocoonar för att få näring från moderplantan. Eller nåt.

Och så sitter man där med ena ögat i mobilen och andra på instrumentpanelen för att se hur fort den laddar upp så man får åka hem och äta middag.

78 kW var det i början av laddningen men sjönk det hela tiden ner till trettio någonting när det kom närmare fulladdat. Vet inte om det var för att det bränna på för högt ända in i mål eller om det är någon annan anledning.

Att köra bilen är ju som tidigare, en dröm. Att ha en farthållare som dessutom tänker själv och saktar in när man kommer ifatt andra bilar är ju en najs vidareutveckling av farthållaren. När man sen kopplar in självkörande-funktionen och bilen börjar styra av sig själv, ja då börjar det bli lite läskigt. Bilen vill köra mer mot mittlinjen än vad jag själv vill, och då blir man lite skakis när man tycker att den verkar köra rakt fram i kurvor. Fast det gör den inte, och den håller sig på vägen.

Dessutom piper den åt en om man inte håller båda händerna på ratten, så det är inte läge att slappna av och sätta sig och spela Candy Crush precis.

Jag är ännu inte inkörd på alla specialfeatures som den här bilen har, men det kommer väl så småningom.