Belöningen efter två månader

Jag började med mitt springprogram (det bär emot att kalla det löpning, det låter lite för seriöst) för drygt två månader sen. Ett 10-veckorsprogram som skulle ta mig från 0 till 10 km genom strukturerad ökning av intensitet och längd och att springa 3 dagar i veckan.

Tre dagar i veckan blev det, amen till det, men jag är inte uppe i några 10 km. Ökningen i längd efter ca halva tiden var alltför snabb och därmed ökade risken för skador dramatiskt, så jag följde programmet till två tredjedelar – på måndagen och onsdagen gjorde jag som dom sa, men på lördagen sprang jag aldrig så långt som man egentligen skulle, men jag SPRANG! Ganska bra har det gått också – inga skador eller ömma knän, och jag har kommit ner i en kilometertid på 6:40 ca som en skön springfart, inte illa.

Och jag satte upp en belöning för mig själv; klarar jag mina 10 veckor får jag köpa en ny pulsklocka.

Så nu är de 10 veckorna förbi, och RIP Garmin 405. Tack för många bra år men det känns otroligt otidsenligt att hålla på med den där ANT-USB’n (vilket inte var lika otidsenligt när klockan var ny, det vill jag bara säga!), att inte ha överföring till mobilen automatiskt, och att det är ett jäkla pill att få in träningsprogram. Och när GPS’en börjar få svårt att hålla koll på mig så kan man ju ställa sig frågan vad man ska med en GPS-klocka till.

Istället HEJ Garmin Venu! En klocka som jag spanat på ett tag nu (typ sen jag satte upp målet) för att se vilken klocka som borde passa bäst för mig. Krav: att kunna ha musik och träningsprogram i den och därmed slippa ha med sig mobilen ut när man springer, den ska vara snygg så att man kan ha den till vardags också, gärna en med betalfunktion så man även där slipper ha mobilen med sig i affären (jag har slutat helt att betala med kort numera, betalar bara med mobilen. Eller nu då med klockan), och såklart alla standardfunktioner som steg, puls, och sportklockefunktionerna.

Det blev dessutom ännu bättre när det fanns ett demoex till salu på Elgiganten i Gävle 1000 kr billigare än ny. Gävle? undrar den förnuftige som vet att vi bor i Göteborg. Jomen det var ju så att O skulle åka upp till Norrland dagen efter att jag hittat klockan i Gävle, så han stannade till där och fiskade upp den!

Hittade snabbt ett i mitt tycke snyggare klockgränssnitt på Garmin IQ, har testat den ute och sprungit ett löpprogram på mitt nya 0-10km som jag började på idag (måldagen är i januari, så det är gott om tid) och den funkar bra.

Allt är inte perfekt, men för den prisklassen är den mycket bra och jag är jättenöjd. Så nu måste jag ju fortsätta springa eftersom jag gjort den här investeringen bra trick eller hur? Funkar bättre än gymkort iallafall.

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!

 

Hallandsleden etapp 1

Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.

Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).

Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.

Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.

I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.

Vackra vägar och stigar längs etapp 1

Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.

Ut på tur aldrig sur, så var det väl?

För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.

Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.

Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!

(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)

Bohusleden etapp 18

Det blev en extra heldag i Heestrand, och vad passar då bättre för att andas lite än att gå ut på tur? Javisst, det skulle regna lite, men vem dör av lite vatten – och dessutom ett ypperligt tillfälle att vattentesta sina kläder under lugna fina och vältempererade förhållanden?

Så jag gav mig ut för att gå etapp 18 på Bohusleden. Ingen ville följa med men det gjorde inget, skönt att få några timmars promenad med sig själv som enda sällskap. En vän som gärna ville ut och provköra Tesla var bussig nog att ge mig skjuts till starten och lovade att komma och hämta mig sen efteråt.

Det var iallafall grundtanken när jag gick ut. En liten skur här och där gör väl inget (om kläderna håller), regn är väl bra för håret, och man torkar ju.

Ja man torkar – om det slutar regna någon gång, vilket det inte gjorde annat än i enstaka minuter, och långa stunder var det rena skyfall. Två gånger gick jag in under granar för att försöka skydda mig från det värsta… Jag var torr inunder som tur var, dvs utekläderna höll måtten, men det är segt att gå och gå när det är blött hela tiden. En ljudbok gjorde det hela lite lättare, men vägen gjorde det inte.

För det här var nog den tråkigaste etappen hittills; tråkig väg, gick inte längs något fint eller sevärt, det var bara väg rakt fram. Okej, vädret kan ha påverkat lite grann, men för den som går hela Bohusleden från ena änden till den andra är det här bara en transportsträcka.

När jag kom till etappmålet slutade det regna. Vid stugan för Rädda Vättlefjäll satt jag och åt min lunch och vågade inte riktigt tro på att det faktiskt upphört, men det hade det och regnade inte mer på hela dagen. Typiskt va?

Efter vandringen, 11 km senare, väntade jag lite på min eskort hem igen och gick lite på en annan väg under tiden, rakt västerut från slutmålet på etapp 18. DÄR var det fint minsann, vattenfall och grejer, där borde Bohusleden gå istället för där den går idag. Tycker jag alltså. Men jag var kanske inte helt neutral i mitt tyckande

 

 

Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Vandringsleder Åkulla Bokskogar

I området som kallas Åkulla Bokskogar finns det många fina vandringsleder; korta eller långa, mer eller mindre krävande, men de flesta verkar vara ganska lätta och stora delar på en något bredare och välgjord stig.

I kartan här till vänster syns alla märkta i rött (den som använder Locus maps kan slå på ett filter för att få fram dom), samt en mycket längre slinga i gult.

De röda rundorna är typiskt 4-6 km långa och går igenom bokskogar (nähä?) och riktigt trolliga granskogar där man känner sig raskt förflyttad in i John Bauers värld med mossbelupna stenar.

Alla slingor har ett namn; Yasjön runt, Bockstensslingan (japp, där Bockstensmannen hittades), Näsetstigen mm, och dom är väl skyltade vid varje vägval. Och även om dom ser ut att vara separata ”öar” så är flera av dom ihopkopplade med det dom kallar ”länkar”, dvs korta bitar mellan två slingor så att den som vill gå lite längre lätt hittar till nästa runda. Även länkarna är väl utmärkta med de för området typiska röda skyltarna som talar om precis vilken länk det är och vilken slinga som finns framåt eller bakåt.

Väldigt välhållet och fint. Det finns minst två övernattningsställen som båda erbjuder förutom rum även mat och dryck; ett i norra delen av området: Åkulla Friluftsgård, och ett i södra; Ästad gård. Mellan de båda går Hallandsleden, så vill man inte gå runt runt så kan man gå framåt och inte se över axeln, utan fokusera på att komma någonvart.

Och den som inte har ett bra kartverktyg där alla slingorna finns, kan hämta det på Åkulla Bokskogars hemsida, här.

Högsommar i juni!

Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…

Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.

Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.

Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.

Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.

Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.

Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….

Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.

Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.

Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!

Cypern 2020, dag 2 – Ute och far

Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.

Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.

Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!

Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!

Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.

Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.

Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.

Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.

Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator. 

Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.

Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.

På väg till Cueva del Viento

Efter en dag vid poolen (jag var vid poolen i max 10 minuter, men det räckte) var det dags att ge sig ut igen. När vi var ute i förrgår ingick ett vredesutbrott från ett icke namngivet barn, där han skrek något om att det alltid ska ut och göras saker när vi är på semester, varför kan vi inte bara ligga vid poolen på hotellet??!! varpå jag menade att det i så fall blir problematiskt att semestra ihop eftersom vi vuxna inte alls vill ligga vid poolen hela dagarna, utan vi vill ut och se något.

Det utbrottet ledde iallafall till den försynta frågan om dom (=barnen) ville offra en dag för att åka och se på lavatunnlar? (vi hade redan köpt biljetter innan vi åkte från Sverige, men fint att fråga ändå tycker jag)

Och Oh yes, det ville dom!

Tidig morgon, dubbel dag blev det inget med, kanske lika bra det, men iväg kom vi och det i god tid (bara en timmes körväg). Vi skulle bada på norra sidan i de små fina havsvattenbassängerna som visst skulle finnas där enligt säkra källor (= min far). Eller iallafall fanns dom där för tjugo år sen. Jaja, what could POSSIBLY go wrong? Tja…att dom var stängda kanske? Det var underhåll på G, så det blev inget med det.

Inga hängda läppar ändå som tur var, och det var en söt liten sömnig stad så det var helt okej att vara där en stund innan vi skulle vidare mot grottorna.

Men först en tur för att lösa ett problem med en sula till en vandringskänga som lite olämpligt bestämt sig för att lossna just precis idag när skons ägare ska ner och snubbla i grottor. Typiskt obra, så det var en jakt på någon typ av lim, gärna kontaktlim.

Vad nu det heter på spanska. Och var man nu hittar en affär som kan tänkas ha det.

Vi siktade in oss på att hitta en Ferreteria, som trots namnet inte säljer illrar, utan mer verkar vara en sorts Järnia-variant, men inga sådana i sikte.

Men vi hittade en butik som hade just det. Och grönsaker, ägg, kött, pappersvaror och allt man kunde tänka sig. På 12 kvadratmeter eller nåt. Den är på bilden nedan, 10 kronor till den som lyckas peka ut var butiken är…