GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

Elbil

Vissa drömmar är mer realistiska än andra. Drömmen om en Tesla som nästa bil tillhör väl de som är lite mindre realistiska nu när vi bor i Sverige. Vi skulle köpt en när vi fortfarande bodde i Norge och dom kostade hälften så mycket, men det är lätt att vara efterklok.

Jag kan släppa den drömmen och gå vidare i den verkliga världen (börjar bli smått desperat nu när den bilen vi har börjar falla ihop bit för bit efter många års trotjänande), men alla kan inte det. Så maken lyckades boka en lånebil hos Tesla i Sisjön som jag skulle hämta upp på väg ner från Orust en dag.

Att det var jag som skulle hämta den tror jag inte bara var en tillfällighet (även om det rent logistiskt var det som funkade bäst), utan det var nog dels för att sälja in bilen hos mig och dels för att han nog tror att jag skulle dra mig för att köra den på samma sätt som jag i mesta möjliga mån drar mig för att fickparkera. Så därför tror jag han fick mig att hämta den. Annars hade det ju bara varit att boka en annan dag när jag inte var på Orust. Typ.

Men jag har inget emot att prova nya bilar, så på’n bara. Och det är ju enda chansen att få köra Tesla.

Ja så här ser visst en bil för en miljon kronor ut, ståendes på vår parkering i Åsa. EN MILJON folkens, sug på den!

Det är väl här någonstans jag ska muttra något om att SÅ speciellt var det väl inte att köra, överprisat blaha blaha, inget för mig, dåligt med utrymme, svår att förstå sig på och så vidare.

Men nej. Jag kan inte.

Efter en kort intro av försäljaren som förklarade hur man gör när man kör den (har man kört automat så kan man köra Tesla, end of story) så gav jag mig iväg. Och det var som en dröm (ja verkligen en dröm på så många sätt…); lätt att köra, tyst som bara den, fantastisk motorbroms som i princip minimerade behovet av den vanliga bromsen förutom när man verkligen skulle stå still och bra acceleration. Kan man säga. Inte för att jag fick prova det sistnämnda när jag köade mig ner till Åsa, men maken visade senare på kvällen med all önskvärd tydlighet hur snabbt den kan axa (=väldigt. Inga problem att köra om med den där)

Köa ner till Åsa ja. Det är nämligen så att man inte behöver köa själv, bara sitta i kön. Bilen har autopilot (om man vill) och håller då själv hastighet och avstånd till omkringliggande bilar.

Perfekt för alla SMS-ande bilförare (not). Du ser i kontrollpanelen var din bil är och var andra bilar finns i förhållande till dig. Över är hastigheten (19 km/h, inget vidare) och nere till vänster om min hastighet är hastighetsskylten. Kör man Tesla kan man inte säga att man inte vet vilken hastighet det är på vägen.

Panelen till vänster, den blåröda, är vilken musik som spelas just nu. När man kör navigation är det det som syns där. Under det är en batterisymbol som förutom fyllnadsgraden på batteriet även visar hur många mils körning man har kvar (371 km).

Till höger är energiförbrukningen i kW. Den blir grön när man motorbromsar för då laddas batteriet, och röd när man gasar obviously.

Otroligt najs bil, jag vill gärna ha, men ser inte att det är särskilt realistiskt, så jag nöjer mig med att jag har fått provköra – inte det sämsta det.

Jag vet att alla inte nöjer sig med det, så vi får väl se vad som händer.

Way out west

Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.

Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.

I korthet såg dagen ut så här:


Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.

Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?

Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.

Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂

Här är några bilder från dagens tur.

Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborg
Medieval Monastery
Tochni trail
Stranden nedanför Kourion
Utsikten från One lump or two, Madam?
Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty

Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!

Min lilla knackare på axeln

2018-03-02 08.09.58.png

Övervakningsappen jag installerade för ett tag sen jobbar hårt. Så hårt att jag låter den sova ett tag 😀

Jag är helt säker på att den hjälper mig att lägga ner mobilen, eller snarare inte ta upp den så ofta, och om inte annat så kommer den med roliga meddelanden när den tycker man är där lite för ofta. Ibland är det befogat, men ibland inte.

Sött och verkningsfullt är det iallafall.

2018-03-02 05.37.35.png

Favoriten är den som säger ”YOU AGAIN??!! Is this REALLY necessary??” Noto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svg

Jag låter övervaka mig själv

Som så många andra idag har jag ett osunt förhållande till min mobiltelefon. Nej jag tar inte med den in på toaletten om det är det någon tror, men själva användandet av den håller på att gå överstyr. Jag tycker inte själv (naturligtvis) att jag hänger i mobilen så mycket, men kan heller inte blunda för det faktum att jag har ganska ont om tid fast jag egentligen inte är upptagen med något. Inte ser jag på TV så den tidstjuven är eliminerad, men nä det är mobilen jag hänger med näsan i.

Jag är inte så mycket för att tro saker, jag vill veta, och så även här. Jag vill veta hur mycket jag egentligen håller på med min mobil om dagarna.

Så jag laddade ner en app (Oh the irony) för att se hur mycket tid jag lägger på min kära Galaxy. Det ska sägas att all tid jag lägger på mobilen är inte värdelös tid; idag repade jag körstämmor i en halvtimme tex, så det ska in i ekvationen här, men ändå….

Det första jag fick göra var att fylla i en liten profil för att den ska veta vilken typ av användare jag är. Och i deras måttstock är jag en sån som bara ska kolla något lite snabbt men sen fastnar i än det ena, än det andra och så sitter jag där. Dom kallar det ”Rabbit-hole wanderer”…. och beskrivningen är väl ganska träffande.

Efter det fick jag min dagliga kvot; 110 minuters mobilbruk och 35 upplåsningar (hur ofta man tar upp mobilen ”bara för att kolla något”)

Det började bra – och det får man väl hoppas, eftersom jag var på jobbet de första åtta timmarna av dagen. Förutom kvarten på spårvagnen då när jag satt och spelade spel.

Men sen gick det utför. Jag vet inte vad som hände faktiskt, och jag vet inte riktigt hur appen mäter, men enligt den hade jag halv sju på kvällen tillbringar 115 minuter på mobilen?! 15 min på spårvagnen och så 30 min repetition, det är 45 min, och då är det ändå över en timme kvar. Hur i all världen kan jag ha hunnit lägga en timme på min mobiltelefon som jag inte ens märkt?

21 unlocks, det är faktiskt färre än jag trodde. Det är ca en gång i halvtimmen, det är inte så illa, jag trodde det var oftare.

Och sitter man och hänger över mobilen för länge i sträck (vet inte hur länge) så kommer det en liten pop-up som säger något i stil med ”nu har du suttit här lite länge va, dags att stänga ner och göra något annat, huh?”

Men det ska ju sägas att man skärper till sig så här första dagen; blir spännande att se om några dagar när jag inte orkar vara duktig längre utan håller på som vanligt – det är då den riktiga data’n kommer in och jag får se hur illa det verkligen är…

Och självklart har appen en widget – så man hela tiden kan gå in och kolla hur många gånger man gått in idag Noto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svg

DET mina vänner, är humor!

Hallandsleden

Vi trotsade vädret och gav oss iväg inåt landet. Det är ju där det händer, cacherna och den vackra skogen. Jag, två smågrabbar, en ryggsäck full med mackor och blåbärssoppa och lite jordnötter – what could possibly go wrong?

Bilen parkerades i Idala och därifrån gick vi Hallandsleden norrut en bit. Fin led, härlig skog och en toppendag att vara ute på (ordentligt påklädda eftersom det fortfarande är under tio plusgrader). Killarna hade toppenhumör hela tiden, så när som på en liten blodsockerdipp precis innan vi åt lunch. Efteråt var det full fart igen.

Några fina gömmor såg vi också, kul när folk har lagt ner lite själ i sina installationer. Bland annat en gubbe gjord av grenar (mer raffinerad än Knerten, if I dare say so…) och fina troll och häxor, målade, limmade och pyntade. Favoritpoäng delades generöst ut.

2016-05-15 11.23.19 2016-05-15 11.36.02

Skogen vi gick igenom var varierad. Varför är man inte ute och går i skogen oftare? Här var det tät granskog, sen neongrön bokskog, så gick stigen i en passage med granskog på ena sidan och björkskog på den andra, skiljelinjen vass som en knivsegg, och så ut på ett kalhygge innan den slingrade sig in igen. Fantastiskt.

Tur i Kyreniabergen

På norra Cypern finns en bergskedja som heter Kyreniabergen. Den är inte jättehög (Troodosbergen är högre) men har Mesaoriaslätten i söder och nordkusten i norr  så när man är uppe på den har man ibland chans att se de båda samtidigt. För oss just den här gången blev det bara en sån kik och det precis i början, men fint var det iallafall.

Hela vägen från Paralimni, upp i bergen och tillbaka är inte särskilt lång (tror det blev tretton mil), men väl där uppe är vägen smal och slingrig och inte gjord för snabba transporter. Men vem har bråttom?

Tur from Paralimni till Kyreniabergen

Vår rutt var vald utifrån existensen av små boxar förstås, bland annat en fin slinga kallad Pine Cone Trail. Många fina och påhittiga installationer som utmanade oss rejält ibland, med en desto större glädje när vi väl fick fram den lilla luringen. En där man behövde vara två personer och ha vatten tillgängligt för att få ut burken, och en annan fiffigt nergrävd och kamouflerad, och flera andra mer vanliga.

Många fantastiska vyer och jag rekommenderar alla att åka dit. Med matsäck förstås, dels för att det inte finns någonstans där uppe att köpa mat, men också för att inte spendera mer pengar än nödvändigt i den ockuperade zonen.