Var ska man bo egentligen?

Fy fan vad det är svårt att ha bott i ett annat land. Även om det inte är varken särskilt långt bort eller särskilt exotiskt. Ja jag pratar såklart om Norge.

Just nu har vi besök därifrån, A’s BFF och dennes kära mor är här, och det påminner mig om de 9 år som jag bodde i Oslo och hur bra jag/vi hade det. Jag försöker komma på varför jag ville flytta därifrån också, men det trycks märkligt nog längre bak just nu 🙂 , och jag ser bara allt som var positivt.

Och så ser jag hur glada mina barn är när BFF+mor är här. Dels att dom får tala sitt modersmål igen (lite rostigt, men det kommer sig efter någon dag) men också att det är som att tiden skruvas tillbaka ett och ett halvt år och att vi aldrig flyttat, och alla barnen är så himla glada och lyckliga.

 

Och just nu är två av de tre barnen inte särskilt lyckliga (skolan of course, eller snarare skol”kamraterna”), så när man ser dom glada, avslappnade och som sig själva, sina vanliga jag, är det lätt att ifrågasätta valet att slita upp dom från varandra.

Jag tänker på hur mycket pengar vi tjänade (inte hur mycket allt kostade och att det inte var kul att äta ute för att det var så svindyrt – pizza 250 kr nej tack), jag tänker på hur mycket barnen lärde sig i skolan (inte på att dom hade sjuuuukt mycket läxor vissa dagar), jag tänker på vilket spännande jobb jag hade då jag fick resa en del också (inte på att det jobbet slutade i katastrof och sjukskrivning 2013 och över huvud taget inte är aktuellt iallafall), och jag tänker på vår stora fina lägenhet som vi hade (och inte på att…well, den lägenheten fanns det inget negativt att säga om med sin storlek och sitt perfekta läge).

Och jag tänker att om SD går framåt mycket i det här valet har jag svårt att se mig i spegeln som svensk och säga att jag står för det här landet, så då vete fåglarna vad jag vill göra egentligen…Bli invandrare igen kanske? (Det jag ogillade mest kanske inte är så illa längre?)