Något jag inte berättat om här är att jag numera är svärmor. Till en nioåring. Jaja barnäktenskap och allt sånt där, men det här var två nioåringar som gifte sig i samförstånd – på skoltid. En av dom var givetvis H, vem annars? Han fixade bröllopslunchen själv (fruktsallad), ordnade med vigselförrättare (en klasskompis klädd i lucialinne), en kör som sjöng temat ur Mendelsohns bröllopsmarsch, lånade kostym av en klasskompis och så vidare och så vidare.

Dom sa ja båda två, pussades, och nu är dom alltså gifta.

Den där driftigheten och ”gjennomføringsevnen” är underbar att se, och idag fick vi prov på den igen.

För några dagar sedan låg det ett brev med tre biljetter och en inbjudan i, på köksbordet:

Notera åldersangivelsen på biljetterna; det är skillnad på entrépris för barn och vuxna serru.

Och idag var det dags. Han (=vi) hade köpt kakor och blandat saft, Juni och Ingrids föräldrar hade fixat mackor och kaffe/te. Det skulle visst varit popcorn där någonstans också men det försvann.

Allt det här sålde dom i den lilla kiosken dom hade satt upp före själva konserten. Dom VET att man säljer snacks och dricka före och att det är en viktig del i det att tjäna pengar… Så i praktiken betalade vi alltså för kakor vi redan köpt….jaja.

Ingrids pappa förstörde ändå allt när han köpte rubb och stubb för 200 kr och ställde ut kiosken till alla 😀

Välkomna in i kapitalismen, barn! Eller kanske socialismen – en som hade pengar betalade och delade ut till alla?! Eller bidragssvängen kanske?

Efter en stund var det dags för uppträdandet. Scenen var på en trapp som gick rätt in i en vägg (!) och där dom lagt ut en svart matta som dom hittade i en container på gården (hyresvärden håller tydligen på och renoverar en lägenhet). Stolarna vi satt på (eller skulle suttit på, dom var lite väl unkiga) var också fynd från samma container. Återvinning minsann.

Repertoaren var blandad; Laleh, Markus och Martinus (en svensk som sjunger på norskt nordlandsmål, inte illa!) och ett egenhändigt skrivet stycke av ett av barnen (kan inte skryta med att det var mitt barn tyvärr…).

Som avslutning uppförde dom ett litet teaterstycke också; skräddaren som skulle göra en rock men det bidde bara en tumme. Fast hos den här skräddaren bidde det ingenting. Det är tuffare nu för tiden, helt klart.

Fest efteråt med hämtpizza och läsk efter en väl genomförd föreställning, Bravo till mitt lilla projektledarbarn!