Hej då Nina

Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.