Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.