Det var äntligen dags för den efterlängtade helgen i London, för mig och min allra käraste vän A. Resan var optimerad för att vara borta så länge som möjligt men med så få hotellnätter som möjligt. Det där med pengar är ju som bekant inte en oändlig källa att ösa ur…

Så vi åkte ut med det spänstiga 7:00-flyget från Landvetter för att sikta på hemkomst sent, sent, söndag kväll. A tuppade av direkt (välförtjänt; det är inte en dans på rosor att vara ensamstående mamma), men jag hade Netflix-avsnitt att se på.

När kabinpersonalen kom förbi fick jag min första förvarning om vart det var vi faktiskt var på väg. När begreppet ”en kopp kaffe” betyder en mugg hetvatten och kaffepulver i tepåseformat, ja då vet man att det till Storbritannien man är på väg….Det spelar ingen roll att det heter ”Signature Blend”; jag var ändå tvungen att läsa ordentligt på påsen för att se att det faktiskt var kaffe och inte te. Ja för på färgen eller för den del smaken gick det inte att identifiera.

Planerna för helgen var fullständigt obefintliga. Ljuvligt skönt, så vi började med en lång frukost på Heathrow innan vi åkte in till hotellet vid Earl’s Court i maklig takt med tunnelbanan.

Och så fortsatte hela helgen, dvs långsamt och utan någon ordning. Planlöst vandrade vi omkring och tittade i butiker men handlade inte jättemycket eftersom vi inte är så väldigt stadda vid kassa någon av oss, och det är ju så att man redan har det mesta man behöver…

Vi drack Afternoon Tea så vi inte orkade någon middag, och vi gick till hotellrummet och la oss tidigt och låg och kollade på TV och drack vin och funderade på om vi skulle orka gå ut och ta en drink men kom varje kväll fram till att vi skulle strunta i det.

Vilket gjorde att vi den ena kvällen såg ett väldigt intressant program om Thames historia genom århundradena. Det hade vi ju inte gjort om vi varit ute på stan och ränt.

Stället där vi drac Afternoon Tea och åt kopiösa mängder snittar, scones och kakor, låg nedåt floden till, och när vi var så mätta så vi höll på att spricka tänkte vi att det kanske var en bra idé att gå en bit mot hotellet och inte ta tunnelbanan direkt. Tex gå ner till Embankment och ta den därifrån.

Det var sjukt mycket folk på stan. Lördagseftermiddag, tänkte vi och trängdes vidare. Ganska många hade EU-flaggor på ryggen och då kom vi på att det ju var parlamentets EU-omröstning just den dagen. Det var säkert därför det var mycket folk på stan, och med tanke på att det var väldigt många just runt Embankment och en hel del turistbussar med britter tänkte vi att det kanske var några som demonstrerat eller nåt.

Hem genom en sprängfull tunnelbana, dråsa ner på sängen som vanligt, se lite på nyheterna, och minsann….det var tydligen hundratusentals som samlats för att demonstrera – just precis i området runt Embankment samtidigt som omröstningarna i parlamentet var. Så medan vi satt och mumsade kakor i överflöd var det världens ståhej bara 2-300 meter ifrån oss. Härligt att vara så fullständigt omedveten om sin omvärld.

Hem sent på söndag kväll, utvilade och uppiggade av att komma bort från allt lite. Fantastiskt med weekendresor!