Barnkalas. Please shoot me.

Jag har två barn. Det ena är fullständigt omedvetet om sin omvärld, har inte haft födelsedagskalas på säkert 3 år, och begreppet ”apperarance” är totalt okänt för honom. Men jag har ett till. Ett som måste ha kalas (för det HAR man ju, och då ska jag bjuda alla mina VÄNNER och vi ska ha SÅ kul) och som är oerhört medvetet om appearance och yta. Samtidigt som han är otroligt mjuk och snäll innerst inne, tuff kombo.

Idag hade det barnet kalas. Han fyller år i september men vi vuxna har försökt tiga ihjäl det här kalaset så länge som möjligt tills det inte gick att stå emot längre. Det var Harry Potter-tema, och det är ju himla bra att ha ett tema att bygga upp det runt. Och han har gjort handritade inbjudningar som han delat ut, och tillbringat många timmar med att tänka på vad dom ska göra på kalaset och han har gjort Harry Potter-quiz och verkligen lagt ner sin själ i kalaset.

Och idag var det alltså dags. Min ångestnivå har gradvis trappats upp allteftersom kalaset krupit närmare, för det är verkligen inte kul med barnkalas. Dom grälar, skriker, ska ha fokus på sig själva, ska bara ha och ha (först mat, sen tårta och sen godis) och inte vet dom hur man leker. Jag ska inte påstå att jag visste hur man lekte heller, men jag kan inte minnas att jag hade några barnkalas. Traumatisk barndom mao. Eller kanske inte.

För att göra en lång historia kort: Det blev precis som jag fruktade. Barnen är jättetaggade första 10 minuterna tills alla har kommit, sen blir det ett j*vla skrik om ”Öppna presenterna” ”Vad ska vi göra nu?” ”Får vi godis?” och tusen andra saker. H försöker överrösta dom andra (han tror nämligen att dom kommer lyssna på honom eftersom det är hans kalas), misslyckas och stämmer bara i den kör som redan ylar och det hela urartar med att han säger förolämpningar till sina gäster (!).

Japp, svävande ljus. Det är ju Harry Potter-tema.

Då har det gått 20 minuter. Bara två timmar och fyrtio minuter kvar, det här kommer att gå bra.

Mat. Dom behöver säkert mat. Och eftersom vi tillämpar barnarbete i det här hemmet ska dom göra sina pizzor själva. O har gjort pizzabottnar i vad vi tror är en passande storlek för en tioåring, tillbehören är preppade i lådor och dom ska bara få på den topping dom menar att dom vill ha.

What could possibly go wrong?

Men det går ganska bra faktiskt. Men erfarenheten från förra årets muffinspyntande (vägrar kalla det cupcakes) är färsk i minnet och jag vet att någon eller några kommer att ösa på ett berg av något som dom gillar i tron att det blir jättegott att äta i stort sett bara det med följden att andra inte får något av det tillbehöret och pizzan blir helt oätlig.

Så blev det också, fast inte så illa som jag förväntat. En hade på 90% av all uppskuren ananas på sin pizza, och en massa ost, det var typ det. Och nej hon åt inte upp den; ”Det var inte så gott som jag trodde”. En annan hade typ 3 cm tjockt med ost på, men hon åt faktiskt upp allt och tyckte det var jättegott.

Ny feature: när pizzorna kom ut på bordet åkte mobilerna fram och det hela fotograferades. Dom är 10 år.

Hogwarts-tårta

Efter maten blev humöret hos alla lite bättre, som väntat.

Jag ska inte plåga läsaren med långrandiga redogörelser av kalaset, men i korthet kan man säga att min son inte är den bästa värden än så länge, han behöver träna lite mer på att hålla masken, medla och…ja vara värd.

Vi kommer inte ha något sådant här kalas någonsin mer, det här var det sista. Jag vägrar arrangera tillställningar där folk förolämpar varandra, inte har minsta vilja att komma överens, skriker och gapar, är åpna och inte har nåt j*kla umgängeshyfs! Min son är inget undantag, tvärtom, han visade vägen rätt bra.

Efter quiz’et – som mer eller mindre var ett enda långt gräl mellan quizledaren (H) och de två lagen var det tårta, och mellan tuggorna frågade en av deltagarna ”när får vi godis?”. ”Det blir inget godis” sa jag, bara för att jag ville se reaktionen, och den lät inte vänta på sig. Kan väl sammanfattas som en viss besvikelse.

Men ja det blev godis tillslut och sen var det över, halleluja. Två av deltagarna stannade lite längre, och då blev det en annan ton helt plötsligt. Då pratade dom sansat med varandra, lekte nästan lite grann (nästan) och umgicks! Vilket fick till följd att H var jättenöjd och tyckte det var ett otroligt bra kalas – vilket han inte hade tyckt 20 min tidigare, och han förstod inte alls min glädje över att det hela var slut.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det, men vi får ta diskussionen om ett år när det kommer upp igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.