Haga Motettkörs aktivitetsår 2019 har varit mycket intensivt. Våren känns mycket avlägsen men innehåller svaga minnen av Messias (var det väl?). På sommaren tog det av fullständigt med en ledighet som blev kanske fyra veckor lång efter att kören hade repat längre in i juni än vanligt, och började en bit in i juli igen för att värma upp inför European Choir Games. Och det gick ju bra. Eller ganska bra iallafall, femma totalt men bäst i Sverige i vår klass.

Hösten har fortsatt lite på samma tema och avslutats rätt in i väggen med tre konserter bara i december, med tre helt olika program dessutom, varav ett är utantill. Svettigt? Jajemen. Och efter en vecka där jag personligen redan haft två stora händelser (tack och hej till alla i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil, samt den stora samlingen i Stockholm i torsdags) börjar det bli l i i t e stressigt. Man kan ju tro att stressnivåerna går ner för varje sak man kan bocka av, och det gör dom väl också, men man känner också att man (jag iallafall) orkar mindre och mindre hela tiden.

Så som lök på laxen var det idag två konserter med West of Eden och programmet Celtic Christmas (det är det som ska vara utantill). Lite otäckt var det mellan genrepet och första konserten, när jag låg på en schäslong i församlingshemmet och försökte vila för att få ner pulsen lite och orka igenom dagen och kvällen, men jag sov två timmar där och det gjorde nog nytta.

Turligt nog är Celtic Christmas ett program som är väldigt väldigt roligt att genomföra. West of Eden är grymt tighta och bra musiker,  det svänger nåt kopiöst emellanåt (eller mest hela tiden faktiskt), och det är riktigt kul att stå bakom och köra. Lite trixigt med insatser eftersom allt är utantill, men vänliga musiker (tack Hr Basist och Hr Violinist) vänder sig bakåt när det är dags och ger så tydliga hints att det måste få dom på bakersta raden i kyrkan att undra om det gäller dom också eller bara kören.

Så tillslut brukar det bli väldigt bra.

Haga Motettkör är kör i Celtic Christmas nästan varje år. Förra året var vi det inte, men det var mer ett undantag. Programmet är till 90% samma, mycket ooooo och aaaaa för kören, dvs inte så svårt egentligen, men det var ju det där med att det skulle vara utantill….

Som tur är har många i kören gjort programmet många gånger men det är alltid några nya – förra gången var jag en av dom som svettades rejält inför konserterna, i år var det lättare och jag kunde medlidsamt betrakta de nya körmedlemmarna och deras vånda, och självsäkert säga (som dom sa till mig) ”Allt faller på plats när vi får repa med bandet”. För det gör det.

Det var två konserter, en kl 16 och en kl 19 för en smockfull Masthuggskyrka, och det var deras turnéavslutning på en månadslång turné som började i Tyskland och sen har krupit upp hit till vår glädje.

Konserterna ger sån energi, så efter den första konserten hade jag mer energi än jag haft före. Kanske en ny perpetuum mobile – vi skapar energi ur intet så man har mer av det efter än före!

Hursomhelst, det är rent ut sagt ett jäkla ös, och årets gästartist var Gerry O’Connor, en irländsk fiol-och banjospelare som var helt GRYM! Jag är inte särskilt pro banjo direkt, tänker bara på Den Sista Färden, men icke så längre. När han drog igång och rockade loss (kan man säga så om irländsk musik?) tillsammans med de andra, då slutade tid och rum existera och man ville bara dansa.

(Paus här för att de som känner mig ska hämta andan ordentligt – PERNILLA??!! vill DANSA???!! IMpossible.)

Här vi allihop, nöjda och glada efter konsert nr 1, och sen ännu nöjdare efter konsert nr 2!

Hoppas vi får anledning att ses igen nästa år!