Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.
Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.
Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.
Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.
Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.
Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.
Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.
Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.
När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?
Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)
Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor
– Har du haft så länge??
– Så länge jag kan minnas…
– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?
– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition
– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???
och så vidare.
Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.
Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.
Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då?
Najs.
24 timmar 
God bedring.
Takk!