Så otroligt deprimerande

Nu är vi nio månader in i Coronaeländet. Det har gått rätt bra för mig så här långt (Generation X, remember?) men nu börjar det bli ganska tärande. Under några veckor tidigare i höstas var jag på jobbet nästan varje dag och det var fantastiskt. Att sitta i riktiga kontorsstolar, att ha skrivbord i rätt höjd, att säga hej till de 2-3 kollegor som också var inne (på en yta dimensionerad för 100)…var något som man tidigare ryckte på axlarna åt men som nu ses som något exotiskt och halvt ouppnåeligt…

Jag har lagt en del tid på att fundera över varför det känns så miserabelt just nu – det här har ju funkat bra hela våren och sommaren, så vad har hänt?

Ingenting.

Och DET är hela problemet.

Ingenting har hänt.

Inga nya intryck, inga möten med nya kollegor, inga nya samarbetspartners att lära känna, inga byggen eller entreprenader att besöka, fan inte ens några externa möten så man får se nya lokaler. Och när det börjar betraktas som spännande att se andra kontor, ja då är man svältfödd. I september hade vi föräldramöte i klassen (man fick träffas då), och efter det var det några av oss som fick sån feeling av att träffas (på ett FÖRÄLDRAMÖTE!) så vi gick ut och åt en bit i närområdet och hade en jättetrevlig kväll.

Ja nä det är väl de intrycken jag haft sen i mars. Två. Och det räcker inte. Bristen på intryck skapar tristess, tristess gör att man scrollar sin mobil mer än nödvändigt, scrollande på mobilen ger bekräftelse på saker man redan vet (att Trump är dum och Biden snäll, att man ska hålla sig hemma för att undvika Corona och att det blir regn imorgon), dvs inget nytt. Till slut sitter man fast och fördummas sakta men säkert, hjärnan ruttnar och depressionen sätter in.

Filterpodden | Lyssna här | Poddtoppen.seOch där är vi nu. På nåt sätt stängs hjärnan av och förmågan att se möjligheter försvinner. Man glömmer sina hobbies – Sy? Nä, tråkigt. Skriva? Om vad, har ingen inspiration. Sjunga? Kören är nedlagd igen.  

En sak kom jag på. EN. Att lyssna på podcasts. Några har lyckats fånga min uppmärksamhet och haft den goda smaken att inte vara sådär babbliga och flamsiga, och just nu sträcklyssnar jag på Filterpodden. Och DÄR någonstans väcks den lilla gnistan igen. Viljan att berätta en historia, att förmedla något. Lusten att bli journalist eller i alla fall skribent som poppar upp igen, gamla drömmar som aldrig kommer förverkligas men ändå, bra att drömma.

Men mest av allt, lite liv. Ett fönster öppet om att det finns något annat där ute, utanför hemmakontorets fängelse, andra frågor som är viktiga och intressanta  (apatiska flyktingbarn, nya droger, José Gonzales, anti-5G-rörelsen), och något rör sig där inuti tack och lov.

Jag är inte helt död iallafall, det finns hopp.