Grymt stolt över mig själv

I give you….min träningskalender för 2020! (inte den med all träning jag tänkte göra, utan den jag faktiskt gjorde)

Och vad är det vi tittar på?

Jo, en försiktig start i mars (januari och februari behöver vi inte ens titta på, blankt som en lönecheck), som fortsatte hyfsat in i april och början av maj…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Nya friska försök i juni, gick halvbra…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Garmin 405. En traktor.

Och sen BAM!! I juli hittade jag min gamla pulsklocka igen i en låda nere i Åsa och satte igång ett Runkeeper-program som jag redan försökt mig på förut (och gett upp).

Men gav jag upp den här gången? Oh no, inte än iallafall…

Sen juli har jag sprungit tre gånger i veckan! Först ett 10-veckors Runkeeper-program som väl var upp till 10 km tror jag, och det avslutade jag i början av september. Min belöning då var en ny pulsklocka – en som man kan koppla upp mot telefonen för att synka aktiviteter, och som man kan ha musik på och få träningsprogram i.

 

Så då började jag med ett nytt program genom Garmin istället (de blå strecken visar planen, de gröna vad som är genomfört), som skulle vara klart i början av januari och som var 10 km på 55 minuter. Det var tydligen att ta i lite för hårt för fort, så någon gång i november bytte jag till ett annat program, att bara genomföra 10 km över huvud taget, och det programmet är jag på nu. 

Det programmet tar slut någon gång i februari, så då börjar jag väl med ett nytt då. Poängen är inte att nå ett mål egentligen, det är att komma ut och röra på mig, få gröna pluppar i en lista, vad som helst som får mig att träna – eftersom argumentet att ”det är bra för mig” absolut inte funkar.

Men just nu (medan jag pustar ut efter min 9 km-runda idag, så fick jag det sagt också…) tittar jag på mina framgångar i 2020 och klappar mig själv hårt och nöjt på axeln! Och när man får gå på gym igen ska jag komplettera med styrketräning också.