Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Det är en lång vinter i Göteborg

Ja den har hållit på länge nu och vi börjar undra när den äntligen ska försvinna. Det började snöa igår morse och har fortsatt hela dagen idag – så lång vinter har vi väl inte haft på många år??!!

Vintern i Göteborg varar ju normalt bara några timmar, så det är väl dags att utlysa krisläge snart.

Barnen är sådär odrägligt glada och är ute och åker pulka i Slottsskogen och pälsar mer än gärna på sig tjocka lager med kläder, det är ljust ute fastän det är mörkt och allt är så väldigt konstigt. Helt olikt när det är vanlig vinter.

Men det där vita kalla ger sig väl snart och så kan vi återgå till den vanliga grå och fuktiga vintern…

Dag 15, Man kan inte vinna jämt

Så här efter två veckor på resa i ett land där alltför mycket kostar som hemma och man har begränsade möjligheter till självhushållning börjar iallafall jag bli lite trött på att ses som en vandrande plånbok. Så vi hade för 3 nätter bokat ett billigare boende (bara $60 per natt…) uppe längs Lago Arenal. Det skulle vara lite enklare, men det var helt okej tänkte vi.

En helt vanlig väg i Costa Rica. Tänk dig att köra på den i 25 mil…

Dvs vi tänkte att det var helt okej tills vi kom dit kl 21 igår kväll efter en heldag i bil. Vägen från San Antonio till hotellet är egentligen bara 25 mil, men när vägarna ser ut som slingrande ormar på amfetamin så tar det fort en del tid att transportera sig…

Våra 25 mil igår tog nästan 12 timmar. Men visst, då åkte vi upp på vulkanen Irazu (+1,5 timme i resväg), satt en timme på en turistfällerestaurang och åt lunch och sen blev det kanske en timme till för att få middag.

Men det blev fortfarande över 7 timmar. För 25 mil.

Man borde egentligen börja ana oråd när man ser värdinnans dörr. På skylten som hänger på sned står det Welcome.

Då är det fint att ta sig en dusch och slänga sig på sängen. Men när badrummet är rostigt och äckligt, toahinken inte är tömd efter förra gästerna (i ett land där man inte ska slänga papper i toan, ni fattar) och det inte finns varmvatten så förtvivlar man lite. Då hjälper det inte att hon som är värdinna är jättegullig och vill hjälpa till med allt möjligt, då blir man bara smått gråtfärdig och går och lägger sig.

Man tänker att man sover på saken och fattar ett klokt beslut imorgon bitti.

Det som hände i morse var att Hannes när han vaknade stillsamt undrade från sin säng vad det var för svarta maskar som hängde i en klump i hörnet mitt emot hans säng. Och när vi insåg att vårt rum och rummet bredvid delade fönster, dvs man hade bara satt upp en vägg mitt i fönstret och inte tätat emellan = väldigt lyhört, och när ljuset i vårt rum gick ned i styrka för att grannen försökte få upp varmvatten i duschen….ja då började vi söka efter ett annat boende.

Vi förklarade för vår värdinna att vi tyvärr fått ändrade planer (hon var jättebekymrad och undrade om allt var bra eller om det var något fel på rummet – vafan ska man börja? lika bra att hålla tyst), och efter frukost hade vi bokat ett annat boende en timme söderut i La Fortuna.

Så där är vi nu. Inte för att vi vältrar oss i lyx här heller precis, nä rummet har en del att önska, men det finns varmvatten, ett kylskåp, inga husdjur och man kan låsa om sig. Det funkar för mig. Imorgon har vi bokat en natt på lyxresort där dom har varma källor (hela poängen med La Fortuna är att här ligger en aktiv vulkan och den har en tendens att trycka ifrån sig varmvatten som hotellägarna har en tendens att bygga hotell och andra anläggningar kring och givetvis ta FETT betalt för), krokodilfarm, fjärilshus och lite annat. Det kostar fläsk, men bara inträdet på ett av de där ställena med varma källor kostar för oss fyra nästan lika mycket som hotellrummet, så det blir rätt bra ändå.

Vi får väl hyra ut vår lägenhet några helger i vår så vi får in lite deg.

I-landsgnäll

Det är inte bara lätt att vara enbröstad på stranden i paradiset. Jag känner mig ful, freakig och okvinnlig, ”damaged goods”. Inte för att någon bryr sig eller tittar efter, och om dom gjorde det så ja….so what?! Det här är det jag är. Dessutom har jag tid hos plastikkirurgen efter nyåret, så vad är problemet?!

Jag vet inte. Men jag vill inte ligga på stranden, det känns jobbigt… Så just nu har jag strandpaus och sitter på fiket med en iskaffe. Stackars mig.

Och ja, jag har badat, både igår och idag och jag kommer båda många gånger till varje dag här Tamarindo.

Så jag antar att jag bara är lite gnällig. Behov av egentid kanske. Och Wifi.

Det är egentligen ganska tråkigt

Så har den sista avslutningen varit. Efter ju-jutsugradering, lucia i skolan, julmys med klassen för barn 1, julmys med klassen för barn 2, avslutningskonsert med flöjten för ena barnet, avslutningskonsert med cellon för andra barnet och julfest med gymnastiken – allt inom loppet av 8 dagar, så är man rätt trött på jul.

För det är ju inte nödvändigtvis jättekul att vara med på alla dom här grejerna.

I vår klass i Oslo var det kul, för där var vi föräldrar ett ganska gott, sammansvetsag gäng, men här i Göteborg har vi ju kommit in en bit in i skoltiden för båda barnen, så här är det tuffare att lära känna andra föräldrar. Och ärligt talat är väl inte drivet lika stort heller.

Så då försvinner en del av entusiasmen för de här evenemangen.

Jobbet är kul på sitt sätt just nu, men egentligen lite segt. Jag klarar inte att få iväg mitt lilla viltstängsel trots att det är färdigt, för vi försökte göra en bra grej som nu bara orsakar en massa problem. Big mistake. My mistake. Så nu är det förbannat segt att få avslutat det projektet.

Och så mina busshållplatser. Där känns det kul iallafall att jag imorgon ska ut och hälsa på entreprenören i Hyltebruk som ska ha kommit igång med hållplatsen. Men de som ska projekteras har jag svårt att komma igång med.

Jag är färdig, jag vill ha semester. Nu. Inte om 6 dagar, nu.

Hur länge måste man sitta kvar?

Jag talar förstås om alla avslutningar som hålls för alla aktiviteter i dessa tider.

Eftermiddagen tillbringas på gymnastikföreningens höstavslutning. Det är luciatåg, lotterier (vinst varje gång) och fika. Det vanliga, mao. Fast större och ganska välorganiserat.

Luciatåget är långt, det har både tomtar, pepparkaksgubbar, möss och bagare förutom Lucia och hennes tärnor.

Och dom har repat in måååånga sånger. Alla dom klassiska plus Tänd ett ljus, Last Christmas och några andra jag aldrig hört. Waila och glissa är inget som är främmande för dom (oberoende av stycke), men för en luciaklassicist som jag själv låter det hemskt.

Mannen med dragspel är självklar och föräldrar med barn i rätt (fel?) ålder tvingas gå runt en enebärabusk och hänga sina kläder tidigt en måndagsmorgon.

Lotteriet siktar högt och lågt, 5 kr lotten, vinst varje gång. Fast det beror på vilken färg man köpt, visar det sig när A får nit på båda sina lotter.

Tjugo kronor senare har även han vunnit – 24 tuschpennor och ett ark med tatueringar. Alla är glada.

Sen kommer det man egentligen vill se. Gymnasterna när dom gymnasticerar och gör otroliga trick.

Dom är grymt imponerande.

Sen är det julklappsbyte för dom som är med på det.

Barnen frågar äntligen om vi inte kan gå hem nu. Då är det väl ändå okej?

Stockholmsonsdag

Sista dagen i Stockholm för i år vad jag vet. Avslutning på kursen i Entreprenadjuridik börjar med flott inflygning till Bromma medan solen gick upp i öster. Stadsgårn med finlandsfärjorna i nederkant, Nybroviken till vänster i mitten, Skeppsholmen och Blasieholmen, Gamla Stan. Den skarpögde kan i det suddiga fotot urskilja Grand Hotel.

Vackert. Men kanske inte värt att gå upp 4 på morgonen för.

Avslutning

Idag var det avslutning och diplomutdelning för våra nyanlända projektarbetare. Samtidigt hade vi i Enhet 7 (min grupp) APT (=ArbetsPlatsTräff) som man har en gång i månaden. Den här gången kom Z upp från Halmstad för att jag tänkte att han skulle vara med och träffa sina blivande kollegor eftersom han ju börjar på måndag nästa vecka hos oss.

Men så skulle jag ta honom till diplomutdelningen också, och då träffade jag alla de andra nyanlända som varit hos oss och gjort ett jättebra jobb, de flesta träffade jag på den där kursen i våras också. Och det gör så fruktansvärt ont att se deras tappra leenden, där dom är glada för att dom fått chansen till ett riktigt jobb, och för att alla som är där med dom just då vet att dom är väl värdiga att få fortsätta, men ändå ledsna för att dom inte får fortsätta. Och för att dom inte förstår varför.

Och jag förstår inte heller varför. Eller snarare – varför inte? Varför inte investera lite tid i att hjälpa någon att lära sig språket och få lite självkänsla och värdighet plus att de blir en viktig resurs i företaget? För att det är lite jobbigt? Naw stackars, ja det är inte lätt nä. Men gnäll då inte om resursbrist och hur jobbigt det är att rekrytera när man väljer att inte ta folk som redan finns under samma tak.

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Riktigt dålig service

Det verkar svårt att få information om Costa Rica. Jag var hos Den Bästa Bokhandelns största och bästa affär på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, där dom alltid har de böcker jag vill ha. Den tillhör Den Stora Kedjan som jag brukar gilla väldigt mycket. Det var en specialtur dit efter att jag sonderat Kedjans butiker i Göteborg och kammat noll, men i Den Stora Butiken har dom ALLT, så jag visste att den var en vinstlott.

Eller inte.

Dom hade ungefär en enda bok om Centralamerika i stort, typ Lonely Planet Central America, där Costa Rica är en liten liten del. Helt ointressant, med andra ord.

Så jag går besviken därifrån (dom har för övrigt gjort om inredningen i butiken, antar att det ska se luftigare och exklusivare ut, men effekten är bara att det är färre böcker och lägre hyllor, dvs helt tvärs emot det man går dit för) och går hem och sätter mig vid datorn. Jajemen, samma Stora Kedja har i sin nätbutik två böcker som faller mig i smaken. Det är dessutom ”vändagar” och självklart är jag vän med Den Stora Bokhandeln, så jag får hundra spänn i rabatt på mitt köp. Bravo!

Leverans 2-6 arbetsdagar. Det är ungefär vad det brukar ta att få saker man beställt från Kina, men här är det PostNord vi snackar om så jag antar att det är rätt bra ändå.

Två veckor senare kommer jag på att jag inte fått dom där böckerna jag beställt. Går in och spårar. Dom är borta. Borta?! Ringer Kundtjänst hos Den Stora Kedjan, får prata med en herre som tycker det är jäääättekonstigt, det verkar som att böckerna försvunnit.

– Men gu va lustigt, dom är helt borta. Ja jag kan tyvärr inte beställa några nya åt dig här, men jag betalar tillbaka pengarna så får du gå in och lägga in din beställning igen.

– Och min rabatt på 100 spänn?

– Nja alltså jag måste skicka en förfrågan till Stockholm där jag motiverar rabattkupongen och så om en dag eller två skickar dom en ny rabattkupong till dig.

– Digitalt hoppas jag? Eller skickar dom en papperslapp?!

– Eh ja just det, dom kan skicka digitalt om du vill.

Tack.

En dryg vecka senare har jag fortfarande inte fått kupongen, men pengarna är återbetalade. Nytt samtal, och kupongen kom dagen efter. I mailen, som en kod tack och lov.

In och beställa nya böcker, modet är fortfarande gott – alla kan göra fel, himla tokigt att det blev så med just min beställning men så är det ibland (men kasst att dom inte kunde beställa nya böcker genom kundtjänst när det är deras fel).

”Tack för din beställning, boken levereras om 2-6 dagar” Visst. Jag kollar lite efter 3 dagar. Jodå, PostNord har den i sin hantering och dagen efter pluppar den ner i brevlådan. Hur får dom förresten ner ett paket med två böcker i vår brevlåda?

Öppnar paketet, konstaterar att det är EN bok, samt en följesedel på vilken det står TVÅ böcker. Ringer Den Stora Kedjan igen och förklarar att det bara var en bok i ett paket där jag beställt två:

– Nämen hoppsan det var ju himla tokigt. Det verkar som att den inte blivit plockad från vårt lager!

– Wow, ni är verkligen intelligensreserven ni som jobbar här, det hade jag aldrig kunnat räkna ut själv.

– Ja förra gången var det PostNord som tappade bort ditt paket, men den här gången verkar det som att det är vi som har missat lite. Å så tråkigt, jag kan tyvärr inte gå in och göra en ny beställning åt dig, men jag kan betala tillbaka pengarna så får du gå in och lägga en ny beställning själv.

– Tack så fantastiskt mycket.

Tredje gången gillt har jag nu beställt Rough Guide Costa Rica från Den Stora Bokhandeln. Leveranstid 2-6 dagar.

Fan tro’t.