Blommigt linne i linne(tyg)

När mannen drar till Stryn (Norge) för att åka skidor blir det sena kvällar för mig. Symaskinen åker fram (och ner till huset i Åsa), och några lass med tyg och mönster ligger i högar och bara väntar på kvällen. För det är då jag sätter igång; när middagen är avklarad och det är kväll, och sen kan jag sitta hur länge som helst. Det börjar bli en del syfel sådär vid ettiden på natten så det brukar vara en naturlig tidpunkt att sluta för att inte skapa mer arbete än vad som är nödvändigt.

Till en lång Kristi Him kom det med tre Ottobre-tidningar och fem olika tyger. Ett dygn senare var den första produktionen klar; ett linne.

Och det är välgjort; Broderat linnetyg ytterst och en tunn bomullsvoile under som foder men inte så läskigt som nylonfoder.

Mönster från Ottobre nr 2-2015, och tyget har jag haft så länge att jag glömt var jag köpt det…men jag har ett likadant med grå bas, så det kommer väl snart också.

Syprojekt 316 är klart.

 

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

Mjukisbyxor för barn (igen)

När A tvingades ärva ner sina älskade mjukisar till H för att dom var riktiga högvattenbyxor krävde han att jag gjorde ett par nya exakt likadana. Lite hårt att sätta krav sådär när man bara försöker skydda honom från frostskador på vaderna kan jag tycka, men ibland får man ge med sig.

Så i veckan blev det av. När det är mycket negativt runtomkring en är det fint att gräva ner sig och fokusera på något positivt. Mjukisar till exempel.

311 Mjukisar till Adam, feb -18

Om du tycker att modellen till vänster inte stämmer med resultatet till höger så finns ingen anledning till besök hos optikern. För att förenkla det hela skippade jag gylfen, linningen och hällorna eftersom det inte är något man behöver i ett par mjukisar.

Resår nere vid fötterna är ju också skönt, och fickorna behöll jag eftersom man ju måste ha någonstans att lägga kastanjer, legobitar, små pinnar och annat man sparar på för att man ska bygga något.

Mönstret är från Ottobre nr 1 2010, mönster nr 35, och tyget är från Stoff och Stil.

Syprojekt 311 är klart.

Två lediga dagar = läsa bok

Det är mycket att tänka på nu för tiden, mycket som jag inte kan skriva om än men som upptar mina tankar så mycket hela tiden att jag inte klarar av att skriva som jag hade velat – eftersom tankarna är någon helt annanstans.

Bild från www.neilgaiman.com
Bild från http://www.neilgaiman.com

Fint då att få i stort sett två hela dagar för mig själv i helgen och ännu finare att det finns ljudböcker.

Jag har ett abonnemang på Storytel (som efter min uppfattning är ganska dyrt om man inte typ läser varje dag), och nu var det dags att ta en paus efter andra boken i Liftarens Guide till Galaxen-serien och hitta på något annat. Neil Gaiman är rent allmänt en stor favorit och det var bara en slump att jag snubblade över hans fantastiska American Gods för ett antal år sedan och sen bara vill ha mer och mer.

Han har ett helt eget sätt att kombinera verklighet med science fiction och fantasy, gärna med gudar i på ett eller annat sätt, och han rör sig med självklarhet mellan vår bekanta värld och en annan värld som helt plötsligt bara kan uppstå. På så sätt finns vissa likheter med Harry Potter (som jag också älskar – den som tror att det är böcker bara för barn måste tänka om!) där de som är häxor och trollkarlar rör sig mellan den vanliga världen och sin egen parallella värld som bara dom kan se men som finns mitt ibland oss.

Gaimans figurer rör sig också, mer eller mindre motvilligt, mellan parallellt existerande världar, och han berättar på ett sådant sätt att man när man läser samtidigt sörjer över att man inte har tillgång på den där andra världen i verkliga livet.

Men Norse Mythology är annorlunda. Det är ju den gamla vanliga nordiska mytologin, den man tror att man kan, men som Gaiman återberättar i ett antal historier som han bygger på olika källor och sammafogar till en levande berättelse. Språket är hans eget, och man känner igen sig i hans berättarstil med små underfundigheter och eftertänksamma pauser. Särskilt tydligt blir det i ljudboken där det är han själv som läser. Det ger en extra poäng tycker jag, att det är han själv som läser. Jag inbillar mig att det väl måste vara den mest korrekta återgivningen av hur han tänkte sig när han skrev den.

Och dessutom kan man sitta och sy eller fixa med andra saker medan boken blir läst för en.

Det är sommar!!

Efter en rätt sval semester är törsten efter sol stor. Då gör det inget att jag är på jobbet om dagen, för på kvällen är det sol och varmt fortfarande.

Igår var det sushi på Sørenga med min käre i kvällssolen. 

Utsikt (insikt?) över Barcode, det utskällda höghusbygget nere i Bjørvika som gör att Oslo lite mer liknar en storstad. Baksidan av Operaen till vänster.

Vyn över stan därifrån är fantastisk i alla riktningar. 

Vippetangen och öarna i bakgrunden

Idag kom turen till Bygdøy sjøbad och lite häng i kvällningen.

Jag badade inte, vattnet var kallt, men Oskar var modigare än jag.

Dunder och brak


Det blev en tur till på Vekterveien, men först ett besök på Magnor Glassverk.Fint glas, genuint hantverk med blåseriet i samma byggnad, men jag är rätt ointresserad av att köpa. Jag behöver inga fler glas eller vackra saker så det blev ett kort besök. Den vackra stationen på andra sidan vägen var mer intressant och vackrare att se på tyckte jag. Gammal, välhållen byggnad, de gammeldagsa bokstäverna på huset, markeringarna vid övergången…historia.

Stationshuset i Magnor

Cyklade istället  några kilometer norrut till Skotterud och hoppade på en annan del av Vekterveien, men det var egentligen inte så intressant det heller.
Däremot var det ett fascinerande väder. Jag som inte bryr mig något särskilt om väder kunde inte låta bli att tilltalas av de mörka molnen som var runtomkring samtidigt som jag själv cyklade i strålande solsken. Emellanåt kom det en droppe eller två, men det var precis så jag fick på mig regnjackan så var det över och solen strålade igen.

Men himlen var så fantastisk och den gav så vackra färger på hela naturen. Allt var som om det var mer färgrikt.

En kvarlämnad stol vid den tidigare fiskrika Gaustadsjøen, nu nästan torrlagt och igenslammad när man har velat göra plats för mer jordbruk på 60-70-talet. Något man tydligen erkänner idag att det inte var så bra gjort.
Svarta moln och blå himmel blandat


Och jag har sett näst intill obscena mängder hallon. Trodde inte det fanns så många hallon här på jorden. Och bara här i Magnor lixom…Jag hade inget att plocka i så jag plockade i munnen – handfull efter handfull med stora, fullmogna, helt fria från odjursangrepp. Fantastiskt goda. Men jag åkte förbi ganska många löpmeter med manshöga hallonbuskar stappfulla med hallon innan jag tog ro till mig att faktiskt stanna och plocka.

Hämtpizza cykel-style

På väg tillbaka passerade jag Magnor Centrum och dess café/pizzeria igen. Nu började molnen se lite mer hotfulla ut, och jag laddade för en kväll i tältet. Och det var smart gjort visade det sig, för sen började regnet. Jag fick äta en bit ute vid mitt fina bord och sen kom regnet. Men jag proppade in mig i tältet, bullade upp med sovsäck, pizza, juice och HBO. Dvs tills wifi’et gick ner. Då kurade jag ihop mig, lyssnade på smällarna, räknade sekunder från blixtarna och lät Kent sjunga för mig istället. Några smällar var riktigt nära men ingen helt över mig tack och lov. Åska gör sig inte riktigt från tält, kan man säga.

Varför? 

Den vanligaste responsen när jag sagt att jag ska ut på den här cykelturen är en fråga. Varför? Positivt och vänligt menat men med en uppriktig undran. En del är lustiga och undrar om bilen gått sönder osv, men även det välmenat.

Svaret är delvis kort och enkelt; Varför inte? För att det går. Men det finns ett längre svar också, ett svar jag inte ens har frågan till.

Jag behöver göra något annorlunda, komma ur min komfortzon på mina egna villkor, gå min egen väg om man så vill. Jag är nyfiken på vad som händer om jag är ensam med mig själv i åtta dagar. Vad gör jag (cyklar, obviously), har jag tråkigt, blir jag sällskapssjuk, sitter jag och kollar på Netflix och HBO hela dagarna (förutsatt att jag har WiFi), rastlös, vad tänker jag?

Vekterveien Eidskog

Idag är tredje dagen på min tur, första dagen med vila och jag tillbringar den i Magnor, sista utposten mot svenska gränsen ungefär vid Charlottenberg. Jag vaknade tidigt, inte ett ljud på campingen, ganska svalt ute. Gick upp en sväng, kröp ner igen och kollade lite på Game of Thrones (jomen, antingen har jag vant mig eller så är det mindre våld och sex än tidigare. Tippar på att jag vant mig), åt frukost ute medan campingen ruskade igång så sakteliga. Otroligt vad länge folk sover förresten, men å andra sidan kan man ju lika gärna sova för det finns ju ingenting att göra på en camping (hukar mig och väntar på slagen).

Gav mig av på en cykeltur i skogen längs en trail, Vekterveien, och det har jag hållit på med fram till nu. Nu är jag downtown Magnor och har ätit en mycket otillfredsställande lunch på en pizzeria/café för glada 170 kr (well inkl läsk och kaffe) och tänker att ”jaha då är det bäst att jag går härifrån nu så att jag kan…”

Kaféet i Magnor centrum

Och där är kärnan i det hela. Jag saknar fullständigt förmåga att leva i nuet. Jag är alltid på väg någonstans, klarar inte av att ”bara vara” som det så fint heter. Jag måste sitta här på det mycket trevligt inredda caféet och tala om för mig själv att jag inte har bråttom! Nej, jag måste inte äta upp och skynda mig härifrån. Nej, jag har inget som väntar, klockan är halv två på eftermiddagen, stadens enda(?) sevärdhet (Magnor Glassverk) ligger 20 m härifrån och har öppet hela dagen, och det enda jag måste göra är att så småningom gå till en mataffär (Kiwi ligger rätt över gatan) och köpa frukost till imorgon, och så måste jag äta middag någon gång. 

Det spelar mao ingen roll om jag sitter här en kvart till. Eller en halvtimme. Eller en timme, det finns ju WiFi och kaffe, vad mer behöver man när man fått lunch?

Det är ju inte så att jag börjat tänka idag. Nä, cyklingen har lite den meditativa effekt som jag hoppats. Förutom att den gör att jag för en gångs skull kämpar för något, en kilometer i taget, framåt, framåt, komigen, youcandoit, det finns inget alternativ, det går inte att ge upp och stanna här, visst du ÄR trött i benen men du kommer inte dö av det så kom igen EN kilometer till osv osv ackompanjerat av Runtastic’s bipp som säger att jag nu kommit en kilometer till. Var femte kilometer får jag info om tid, sträcka osv och det är också motiverande. ”Har jag cyklat 35 km ska jag banne mig klara 40, och DÄR kom ett bipp, då har vi 36 km, komigen youcandoit, 40 km coming up!”

Nä förutom det, och att jag grinar till Loa Falkman och Mustafa Can, så är det en ständig träning i att vara i nuet. Jag över mig på att tänka och genomföra uttalanden som ”Wow vilken fin skog, jag tror jag tar en kort paus” istället för att susa vidare och tänka, ”Här var det fint, synd att det inte var vid 20 km där jag hade tänkt att jag skulle pausa, hoppas det är lika fint där”. Det låter banalt, men för mig är det jättesvårt. Bara det att stanna där man har lust och inte där man hade tänkt

Lunchen igår var ett sånt ställe. 

Lunch i Vestmarka

Jag svängde in för det såg så fint ut, fast egentligen ville jag bara FRAM (till vad? campingen ligger kvar…). Men jag tvingade mig, och det ångrade jag såklart inte. Nästa steg är att sitta och äta i mer än 15 minuter, det ska jag börja ta tid på imorgon tänkte jag. Men det är imorgon, det struntar jag i idag.

Nu är klockan snart halv tre. Jag tänker att ”nu måste jag gå härifrån”. Men varför? Just nu för att jag har tänkt göra besök på Magnor Glassverk, men annars vet jag inte riktigt varför. Det är trevligt här, folk pladdrar vid borden runtomkring (nu är det rätt mycket folk här) och det är väldigt skönt att sitta här…På campingen finns ju bara ett tält och bord och stol, inte mycket att göra där inte. 

Eller så tar jag en runda till längs Vekterveien.