Två lediga dagar = läsa bok

Det är mycket att tänka på nu för tiden, mycket som jag inte kan skriva om än men som upptar mina tankar så mycket hela tiden att jag inte klarar av att skriva som jag hade velat – eftersom tankarna är någon helt annanstans.

Bild från www.neilgaiman.com
Bild från http://www.neilgaiman.com

Fint då att få i stort sett två hela dagar för mig själv i helgen och ännu finare att det finns ljudböcker.

Jag har ett abonnemang på Storytel (som efter min uppfattning är ganska dyrt om man inte typ läser varje dag), och nu var det dags att ta en paus efter andra boken i Liftarens Guide till Galaxen-serien och hitta på något annat. Neil Gaiman är rent allmänt en stor favorit och det var bara en slump att jag snubblade över hans fantastiska American Gods för ett antal år sedan och sen bara vill ha mer och mer.

Han har ett helt eget sätt att kombinera verklighet med science fiction och fantasy, gärna med gudar i på ett eller annat sätt, och han rör sig med självklarhet mellan vår bekanta värld och en annan värld som helt plötsligt bara kan uppstå. På så sätt finns vissa likheter med Harry Potter (som jag också älskar – den som tror att det är böcker bara för barn måste tänka om!) där de som är häxor och trollkarlar rör sig mellan den vanliga världen och sin egen parallella värld som bara dom kan se men som finns mitt ibland oss.

Gaimans figurer rör sig också, mer eller mindre motvilligt, mellan parallellt existerande världar, och han berättar på ett sådant sätt att man när man läser samtidigt sörjer över att man inte har tillgång på den där andra världen i verkliga livet.

Men Norse Mythology är annorlunda. Det är ju den gamla vanliga nordiska mytologin, den man tror att man kan, men som Gaiman återberättar i ett antal historier som han bygger på olika källor och sammafogar till en levande berättelse. Språket är hans eget, och man känner igen sig i hans berättarstil med små underfundigheter och eftertänksamma pauser. Särskilt tydligt blir det i ljudboken där det är han själv som läser. Det ger en extra poäng tycker jag, att det är han själv som läser. Jag inbillar mig att det väl måste vara den mest korrekta återgivningen av hur han tänkte sig när han skrev den.

Och dessutom kan man sitta och sy eller fixa med andra saker medan boken blir läst för en.

Det är sommar!!

Efter en rätt sval semester är törsten efter sol stor. Då gör det inget att jag är på jobbet om dagen, för på kvällen är det sol och varmt fortfarande.

Igår var det sushi på Sørenga med min käre i kvällssolen. 

Utsikt (insikt?) över Barcode, det utskällda höghusbygget nere i Bjørvika som gör att Oslo lite mer liknar en storstad. Baksidan av Operaen till vänster.

Vyn över stan därifrån är fantastisk i alla riktningar. 

Vippetangen och öarna i bakgrunden

Idag kom turen till Bygdøy sjøbad och lite häng i kvällningen.

Jag badade inte, vattnet var kallt, men Oskar var modigare än jag.

Dunder och brak


Det blev en tur till på Vekterveien, men först ett besök på Magnor Glassverk.Fint glas, genuint hantverk med blåseriet i samma byggnad, men jag är rätt ointresserad av att köpa. Jag behöver inga fler glas eller vackra saker så det blev ett kort besök. Den vackra stationen på andra sidan vägen var mer intressant och vackrare att se på tyckte jag. Gammal, välhållen byggnad, de gammeldagsa bokstäverna på huset, markeringarna vid övergången…historia.

Stationshuset i Magnor

Cyklade istället  några kilometer norrut till Skotterud och hoppade på en annan del av Vekterveien, men det var egentligen inte så intressant det heller.
Däremot var det ett fascinerande väder. Jag som inte bryr mig något särskilt om väder kunde inte låta bli att tilltalas av de mörka molnen som var runtomkring samtidigt som jag själv cyklade i strålande solsken. Emellanåt kom det en droppe eller två, men det var precis så jag fick på mig regnjackan så var det över och solen strålade igen.

Men himlen var så fantastisk och den gav så vackra färger på hela naturen. Allt var som om det var mer färgrikt.

En kvarlämnad stol vid den tidigare fiskrika Gaustadsjøen, nu nästan torrlagt och igenslammad när man har velat göra plats för mer jordbruk på 60-70-talet. Något man tydligen erkänner idag att det inte var så bra gjort.
Svarta moln och blå himmel blandat


Och jag har sett näst intill obscena mängder hallon. Trodde inte det fanns så många hallon här på jorden. Och bara här i Magnor lixom…Jag hade inget att plocka i så jag plockade i munnen – handfull efter handfull med stora, fullmogna, helt fria från odjursangrepp. Fantastiskt goda. Men jag åkte förbi ganska många löpmeter med manshöga hallonbuskar stappfulla med hallon innan jag tog ro till mig att faktiskt stanna och plocka.

Hämtpizza cykel-style

På väg tillbaka passerade jag Magnor Centrum och dess café/pizzeria igen. Nu började molnen se lite mer hotfulla ut, och jag laddade för en kväll i tältet. Och det var smart gjort visade det sig, för sen började regnet. Jag fick äta en bit ute vid mitt fina bord och sen kom regnet. Men jag proppade in mig i tältet, bullade upp med sovsäck, pizza, juice och HBO. Dvs tills wifi’et gick ner. Då kurade jag ihop mig, lyssnade på smällarna, räknade sekunder från blixtarna och lät Kent sjunga för mig istället. Några smällar var riktigt nära men ingen helt över mig tack och lov. Åska gör sig inte riktigt från tält, kan man säga.

Varför? 

Den vanligaste responsen när jag sagt att jag ska ut på den här cykelturen är en fråga. Varför? Positivt och vänligt menat men med en uppriktig undran. En del är lustiga och undrar om bilen gått sönder osv, men även det välmenat.

Svaret är delvis kort och enkelt; Varför inte? För att det går. Men det finns ett längre svar också, ett svar jag inte ens har frågan till.

Jag behöver göra något annorlunda, komma ur min komfortzon på mina egna villkor, gå min egen väg om man så vill. Jag är nyfiken på vad som händer om jag är ensam med mig själv i åtta dagar. Vad gör jag (cyklar, obviously), har jag tråkigt, blir jag sällskapssjuk, sitter jag och kollar på Netflix och HBO hela dagarna (förutsatt att jag har WiFi), rastlös, vad tänker jag?

Vekterveien Eidskog

Idag är tredje dagen på min tur, första dagen med vila och jag tillbringar den i Magnor, sista utposten mot svenska gränsen ungefär vid Charlottenberg. Jag vaknade tidigt, inte ett ljud på campingen, ganska svalt ute. Gick upp en sväng, kröp ner igen och kollade lite på Game of Thrones (jomen, antingen har jag vant mig eller så är det mindre våld och sex än tidigare. Tippar på att jag vant mig), åt frukost ute medan campingen ruskade igång så sakteliga. Otroligt vad länge folk sover förresten, men å andra sidan kan man ju lika gärna sova för det finns ju ingenting att göra på en camping (hukar mig och väntar på slagen).

Gav mig av på en cykeltur i skogen längs en trail, Vekterveien, och det har jag hållit på med fram till nu. Nu är jag downtown Magnor och har ätit en mycket otillfredsställande lunch på en pizzeria/café för glada 170 kr (well inkl läsk och kaffe) och tänker att ”jaha då är det bäst att jag går härifrån nu så att jag kan…”

Kaféet i Magnor centrum

Och där är kärnan i det hela. Jag saknar fullständigt förmåga att leva i nuet. Jag är alltid på väg någonstans, klarar inte av att ”bara vara” som det så fint heter. Jag måste sitta här på det mycket trevligt inredda caféet och tala om för mig själv att jag inte har bråttom! Nej, jag måste inte äta upp och skynda mig härifrån. Nej, jag har inget som väntar, klockan är halv två på eftermiddagen, stadens enda(?) sevärdhet (Magnor Glassverk) ligger 20 m härifrån och har öppet hela dagen, och det enda jag måste göra är att så småningom gå till en mataffär (Kiwi ligger rätt över gatan) och köpa frukost till imorgon, och så måste jag äta middag någon gång. 

Det spelar mao ingen roll om jag sitter här en kvart till. Eller en halvtimme. Eller en timme, det finns ju WiFi och kaffe, vad mer behöver man när man fått lunch?

Det är ju inte så att jag börjat tänka idag. Nä, cyklingen har lite den meditativa effekt som jag hoppats. Förutom att den gör att jag för en gångs skull kämpar för något, en kilometer i taget, framåt, framåt, komigen, youcandoit, det finns inget alternativ, det går inte att ge upp och stanna här, visst du ÄR trött i benen men du kommer inte dö av det så kom igen EN kilometer till osv osv ackompanjerat av Runtastic’s bipp som säger att jag nu kommit en kilometer till. Var femte kilometer får jag info om tid, sträcka osv och det är också motiverande. ”Har jag cyklat 35 km ska jag banne mig klara 40, och DÄR kom ett bipp, då har vi 36 km, komigen youcandoit, 40 km coming up!”

Nä förutom det, och att jag grinar till Loa Falkman och Mustafa Can, så är det en ständig träning i att vara i nuet. Jag över mig på att tänka och genomföra uttalanden som ”Wow vilken fin skog, jag tror jag tar en kort paus” istället för att susa vidare och tänka, ”Här var det fint, synd att det inte var vid 20 km där jag hade tänkt att jag skulle pausa, hoppas det är lika fint där”. Det låter banalt, men för mig är det jättesvårt. Bara det att stanna där man har lust och inte där man hade tänkt

Lunchen igår var ett sånt ställe. 

Lunch i Vestmarka

Jag svängde in för det såg så fint ut, fast egentligen ville jag bara FRAM (till vad? campingen ligger kvar…). Men jag tvingade mig, och det ångrade jag såklart inte. Nästa steg är att sitta och äta i mer än 15 minuter, det ska jag börja ta tid på imorgon tänkte jag. Men det är imorgon, det struntar jag i idag.

Nu är klockan snart halv tre. Jag tänker att ”nu måste jag gå härifrån”. Men varför? Just nu för att jag har tänkt göra besök på Magnor Glassverk, men annars vet jag inte riktigt varför. Det är trevligt här, folk pladdrar vid borden runtomkring (nu är det rätt mycket folk här) och det är väldigt skönt att sitta här…På campingen finns ju bara ett tält och bord och stol, inte mycket att göra där inte. 

Eller så tar jag en runda till längs Vekterveien.

Lata dagar på Orrö

2016-07-20 19.45.49Eller OrröN som den heter numera.

Killarnas frågor om ”när kommer vi till Orrö?” gav tillslut frukt när vi åkte dit på onsdagen. Att de tjatat har ingenting med själva ön att göra, utan med det faktum att de efter att de varit där i en och en halv vecka ska åka med mormor och morfar till Kolmården och Skara Sommarland. Det betyder ca två veckor utan mamma och pappa, men det verkar stå sig slätt när det är sommarland som hägrar. (Nope, inte bitter)

2016-07-21 08.59.52Skärgården visade sig från sin bästa sida; 25 grader varmt och strålande sol, frukost utomhus i linne och shorts, vindstilla kvällar (prisa gudarna för insektsspiralen, nervgift is da shit) med mat och vin tills det är läggdags.

Lyckliga barn som springer nere på bryggorna med håvar och fångar spigg och underhåller sig själva så länge man låter dom (och det gör man!) medan man själv sitter och lyssnar på Stephen Fry som läser Liftarens Guide till Galaxen. En bok som för övrigt gör sig utmärkt att låta sig få uppläst för sig. Alla irrgångar och sidospår hänger plötsligt ihop med huvudhistorien och jag tappar inte intresset som jag gjort de gånger jag försökt läsa den själv. Första boken brukar gå bra, men den andra eller tredje snoozar jag ut. Men inte den här gången, heja Stephen Fry!
2016-07-23 14.58.55

2016-07-21 11.47.34Och det blev gjort en del nytta också, framför allt av pappa och Oskar som bytte takstolar på boden, klapp klapp, bravo!

Ingen lätt match att vara uppe på det taket i den gassande värmen – jag vet, för jag stod nere på altanen och slipade och målade om spjälorna på ett halvmåneformat bord. Det var så varmt så jag tog parasollet och stod under, då var det perfekt. Smågrabbarna målade trädkojan inuti med lite överbliven rödfärg. När dom ändå höll på kladdade dom ner sig lite överallt med den där färgen – trots handskar och skyddskläder. Värst var Adam som hade en stor blodröd blobba från håret som rann ner i pannan mot ögat + att han torkat sig med handsken under det andra ögat…det såg ut som det varit blodsstrid uppe i kojan 😀

2016-07-21 13.58.49

Det var iallafall two happy campers där ute, ända tills vi skulle åka därifrån och lämna dom kvar med morfar (mormor hade redan åkt hem för att jobba). Adam grät och försökte hålla fast mig på bryggan så jag inte skulle åka. Otroligt vad sånt är plågsamt för en – man vet ju att de efter en kvart har har glömt allt om att man är borta men ändå är avskedet så himla jobbigt…

2016-07-24 10.00.27

Vi vinkade från aktern på färjan (vilket väl egentligen mest förlängde plågan för oss alla, men…) och såg hur han stod där och snyftade. Hannes? Nä, han är inte så rörd i sådana situationer; han gråter lite pliktskyldigt och så försöker han dölja sitt leende under tårarna och när han vet att man sett att han försöker hålla sig för skratt så sprätter han iväg och är glad igen…

Så hej då Orrö(n) för den här gången!!
2016-07-24 17.17.47

Energikick på kvällen

Jag har gått med i Swea igen. Swea står för Swedish Women’s Educational Association International, och är kort och gott ett socialt nätverk för kvinnor i förskingringen. Jag har varit med en gång tidigare; gick med direkt när vi flyttade till Oslo men insåg snabbt att familjelivet i förorten inte riktigt var att kombinera med föreningsengagemang på det sätt jag ville, så det rann ut i sanden.

Nu ser det lite bättre ut, och deras program är dessutom rätt tätt och bra så jag kör igen. Idag var första aktiviteten – middag för nya medlemmar hemma hos ordförande Katarina. Det visar sig att Katarina bor i ett fantastiskt fint gammalt hus uppe vid Makrellbekken, en 7 km lång cykeltur från jobbet (uppförsbacke, mind you!) och att hon dessutom var en mycket trevlig och intressant kvinna.

Vi var totalt ett trettiotal som var där, blandade åldrar och olika länge i Oslo. Väldigt många av de yrkesaktiva var innanför hälsoområdet – antingen som sjuksköterskor eller forskare, och så var vi några ekonomer, en jurist och två ingenjörer (just vi två kände varandra sedan tidigare men visste inte om att vi skulle ses där ikväll). Många intressanta samtal hanns med till den jättegoda buffén och det blev mycket bättre än jag vågat tro när jag kom dit. Det där med mingel med okända är ju inte riktigt min grej, kan man väl säga…

Framför allt fick jag väldigt positiv respons när jag i presentationen av mig själv sa att jag inte alls trivs med att jobba (många före mig hade pratat passionerat om sina jobb som dom verkligen älskade) och att det finns mycket annat jag hellre skulle göra än att arbeta varje dag. De tyckte det var modigt och insiktsfullt att våga säga det högt och inte bara ducka och muttra och fortsätta harva utan att förstå vad som är fel. Har inte tänkt på det på det sättet, men det var ju skönt att höra att det är något positivt med det, för det är ju inte alltid så det känns.

Otroligt trevlig och energigivande kväll var det i allafall, och jag glädjer mig verkligen till nästa träff 31 maj på svenska ambassadens residens!

En idé

Maken ska cykla Vätternrundan i år, och det väcker cykeltankar.
För att göra en lång tanke kort så har jag fått för mig att jag ska cykla 50 mil i sommar, från Oslo till Hälsingland. Själv, i min egen takt på ca en vecka.

Varför? Varför inte.

image

Tanken på att ta mig den sträckan själv, för egen maskin och mannakraft, är oerhört tilltalande. Jag vet inte om jag någonsin kommer genomföra det, men jag vill väldigt gärna, och det ger mig lust att cykla för att träna inför det.

Vi har en bekant som åker ner i Centraleuropa och cyklar varje sommar; Rhendalen, Moseldalen och andra trevliga ställen. Han tar det i maklig takt och cyklar med floden i fråga, så lätt sluttande med andra ord. Det här blir inte nödvändigtvis sluttande, men profilen ser ganska okej ut.

image
Toppen på höjdkurvan är strax väster om Ludvika. Där om inte förr blir det svettigt. Fint med en lååång nedförsbacke sen. 3 mil närmare bestämt.

Och jag har börjat träna. I söndags cyklade jag 23 km hemifrån, till Bogstadvannet och tillbaka. Lånade makens cykelbyxor för att få en lite mer vadderad bak (funkade HUR bra som helst, måste ha!), hade med matsäck och tog det lugnt. Totalt tog det två timmar, dvs lite för långsamt om det ska funka med 50 mil på en vecka, så lite mer träning behövs definitivt.

Jag har som plan att komma mig ut och träna ikväll också. Är på kurs en bit hemifrån och har cykel och ombyte med mig. Planen är ytterligare två mil lite i Groruddalen och så hem. Hoppas det blir av.