På väg till Cueva del Viento

Efter en dag vid poolen (jag var vid poolen i max 10 minuter, men det räckte) var det dags att ge sig ut igen. När vi var ute i förrgår ingick ett vredesutbrott från ett icke namngivet barn, där han skrek något om att det alltid ska ut och göras saker när vi är på semester, varför kan vi inte bara ligga vid poolen på hotellet??!! varpå jag menade att det i så fall blir problematiskt att semestra ihop eftersom vi vuxna inte alls vill ligga vid poolen hela dagarna, utan vi vill ut och se något.

Det utbrottet ledde iallafall till den försynta frågan om dom (=barnen) ville offra en dag för att åka och se på lavatunnlar? (vi hade redan köpt biljetter innan vi åkte från Sverige, men fint att fråga ändå tycker jag)

Och Oh yes, det ville dom!

Tidig morgon, dubbel dag blev det inget med, kanske lika bra det, men iväg kom vi och det i god tid (bara en timmes körväg). Vi skulle bada på norra sidan i de små fina havsvattenbassängerna som visst skulle finnas där enligt säkra källor (= min far). Eller iallafall fanns dom där för tjugo år sen. Jaja, what could POSSIBLY go wrong? Tja…att dom var stängda kanske? Det var underhåll på G, så det blev inget med det.

Inga hängda läppar ändå som tur var, och det var en söt liten sömnig stad så det var helt okej att vara där en stund innan vi skulle vidare mot grottorna.

Men först en tur för att lösa ett problem med en sula till en vandringskänga som lite olämpligt bestämt sig för att lossna just precis idag när skons ägare ska ner och snubbla i grottor. Typiskt obra, så det var en jakt på någon typ av lim, gärna kontaktlim.

Vad nu det heter på spanska. Och var man nu hittar en affär som kan tänkas ha det.

Vi siktade in oss på att hitta en Ferreteria, som trots namnet inte säljer illrar, utan mer verkar vara en sorts Järnia-variant, men inga sådana i sikte.

Men vi hittade en butik som hade just det. Och grönsaker, ägg, kött, pappersvaror och allt man kunde tänka sig. På 12 kvadratmeter eller nåt. Den är på bilden nedan, 10 kronor till den som lyckas peka ut var butiken är…

 

Svårt att sitta still

Dan före dopparedan tillbringades vid poolen. Planen var egentligen att ge oss ut på en liten runda på eftermiddagen, men blotta tanken på att behöva leta parkering till bilen gjorde att man lixom drog lite på det. Kan man säga. Så pass att det inte blev något igår, utan då såg det mest ut så här:

Ja och så kopiösa mängder pommes frites, vit pasta och gelé förstås, alla delar av kolhydratscirkeln, iallafall för barnen.

Men en dag med sånt får räcka, så när juldagsmorgon glimmade åkte vi upp en bit i höjden, ca 1500 hm, och gick en vandringstur. Den skulle gå förbi speciella stenformationer, och eftersom vi inte har någon aning om något här egentligen (det är ju hela grejen med charter – att helt undvika landet man är i och inte vara ett uns klokare när man kommer hem än man var när man åkte) så tyckte vi det lät bra, och så var det inte för långt bort heller. 2-3 timmars vandring skulle det vara.

Och fint var det som alltid när man kommer upp lite i höjden, men inte sådär jätte. Det var en helt okej vandring kan man säga, inte jättekrävande (tack för det) men då inte heller så särskilt belönande. Men ganska fint iallafall, och det är ju aldrig fel att gå på en fin vällagd stenstig (finns DNT här nere också? Det var nästan lika fint ordnat som lederna i Norge!) genom en pinjeskog, med skön värme i grunden men svalkande vindar. Som skandinavisk sommar.

Rundan kallas för Piasaje Lunar, och kan vara mycket längre för den som har tid, lust och ork. Det finns massor av stigar där uppe, och man kan nog gå i dagar.

För oss (mest pga mig) blev det inga 2-3 timmar, utan snarare 4, men det var inklusive fikapaus och lite energipåfyll. Vi missade lunchen på hotellet också, så vi fick nöja oss med det som fanns i snackbaren, dvs mer pommes frites, halvfabrikathamburgare (det är för övrigt omöjligt att vara vegan här nere), chicken nuggets och så lite läsk för att skölja ner med. Bara nyttigheter.

 

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken

 

Dag 22, Hemresa

Då var det dags att lämna det trevliga hostel’et i dammiga och i mitt tycke tråkiga Santa Teresa. Vi njöt av att det var sista gången på ett tag som vi åkte på vägar så ojämna att det inte går att köra mer än 30 km/h och där man ständigt måste kryssa mellan höger och vänster sida för att över huvud taget ta sig fram.

Jag vet inte om det framgår hur dammigt det är, men det är ett beige lager över allt i vägkanten; blad, grässtrån, stolpar, rubbet.

Vi gjorde ett liknande stunt med färjan som på vägen över i söndags, men den här gången helt ofrivilligt. Vi hade planerat, vi hade tagit i ordentligt med tiden, men det vi inte hade med i beräkningen var vägarbetet (som för övrigt sprejade ner vår hyrbil med asfalt häromdagen, undrar vad hyrbilsfirman säger om det…) där flaggvakten stoppade all trafik i vår riktning i 15 minuter innan vi ledsnade, vände om och tog en annan väg – TACK för fantastiska Locus för att det har så bra offlinekartor även ute i buskarna som det här så man inte är helt körd om oväntade saker inträffar!!

Det fanns en risk att vi inte skulle kunna betala båtbiljetterna med kort, så vi hade tänkt ut i förväg att vi skulle stanna på bankomaten i Pacquera och ta ut pengar (=välplanerat), men det visade sig att den var stängd (=oplanerat) tyvärr. En cyklist som också skulle ta ut hänvisade oss till en annan bankomat i byn, men den tog inte Master Card Noto Emoji Oreo 1f92c.svg och nu började det bli lite väl spännande och nervöst. Vi chansade och åkte de 5 km ner till färjelägret och hoppades att dom skulle ta kort där. Men nej. Man kunde beställa online och betala med kort – men bara till 14:00-färjan (vi ville med 11:00).

Mannen i kön som delade ut lappar som bekräftade att ens bil fick åka med ombord när grindarna väl öppnade var lugn ändå.

– ”Åk upp till macken i Pacquera, dom brukar vara schyssta och låta en ta ut pengar genom deras kassa. Här har ni er lapp, det är gott om tid, ni har ju en halvtimme på er!” Han hade uppenbarligen varit med om värre. Tillbaka till Pacquera igen, den här gången kryddat med en kösituation – alla som just kört av färjan skulle ju ut på ”stora vägen”, dvs samma 5 km som vi skulle. Is i magen, is i magen. Tjejen i macken var väldigt hjälpsam. Tyvärr räckte inte det långt när macken inte tog Master Card den heller (jvla SEB som bytt ut alla sina Visa mot Master Card!!), så sista chansen var en matbutik som vi handlat i med kort tidigare och visste att det funkade.

Tack och lov fick vi ut pengar där, körde i blåljusfart ner till färjan igen, vinkade glatt till mannen som ger ut lappar, jag sprang in och köpte biljetter (klockan var tio i elva vid det här laget), och så kunde vi gå ombord….Puh! Noto Emoji Oreo 1f605.svg

Vi satt faktiskt ute den här resan – i skuggan och fläktandet i fören var det jätteskönt att sitta där, mycket skönare än att sitta inne med AC

Sen var det rent ut sagt ett jävla trassel med att få lämnat igen bilen, bli av med bagaget (på ett önskvärt sätt, inte ett icke-önskvärt) och komma innanför murarna på flygplatsen, men tillslut så….Ja efter att Oskar blivit av med sin dyra fina Leatherman-fickkniv/multiverktyg för att han glömde att lägga den i det stora bagaget så den låg i handbagaget. Ja och efter att dom tog våra pinnar vi skulle ha för att spänna ut hängmattorna vi köpte igår – trots att dom sålde såna hängmattor med pinnar inne på flygplatsen, så ville man ha just dom pinnarna att slå ihjäl någon med så var det inga problem. Varför man nu skulle vilja slå någon med en sån när det finns massor av glasflaskor att köpa på en flygplats om man nu vill slåss.

Men nejdå, jag är inte bitter…

Dagens lunch avnjöts(????) för övrigt i Puntarenas, när vi kommit över med färjan.

Lunchen och restaurangen i sig är fullständigt ovärda att nämnas, men varje bord hade ett tabascoställ som i sig förtjänar ett omnämnande, pga sitt breda utbud – från svagaste Jalapeno till starkaste Habanero, och däremellan Vitlök, Chipotle (”Smoked” stod det på engelska) och den vanliga.

Det kunde blivit en minnesvärd provsmakning, men nej…

På flygplatsen stötte vi för övrigt ihop med en gammal spexare som vi gjorde spexet Ali Baba tillsammans med 1997. Världen är liten!

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

Way out west

Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.

Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.

I korthet såg dagen ut så här:


Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.

Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?

Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.

Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂

Här är några bilder från dagens tur.

Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborg
Medieval Monastery
Tochni trail
Stranden nedanför Kourion
Utsikten från One lump or two, Madam?
Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty

Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!

Hallandsleden

Vi trotsade vädret och gav oss iväg inåt landet. Det är ju där det händer, cacherna och den vackra skogen. Jag, två smågrabbar, en ryggsäck full med mackor och blåbärssoppa och lite jordnötter – what could possibly go wrong?

Bilen parkerades i Idala och därifrån gick vi Hallandsleden norrut en bit. Fin led, härlig skog och en toppendag att vara ute på (ordentligt påklädda eftersom det fortfarande är under tio plusgrader). Killarna hade toppenhumör hela tiden, så när som på en liten blodsockerdipp precis innan vi åt lunch. Efteråt var det full fart igen.

Några fina gömmor såg vi också, kul när folk har lagt ner lite själ i sina installationer. Bland annat en gubbe gjord av grenar (mer raffinerad än Knerten, if I dare say so…) och fina troll och häxor, målade, limmade och pyntade. Favoritpoäng delades generöst ut.

2016-05-15 11.23.19 2016-05-15 11.36.02

Skogen vi gick igenom var varierad. Varför är man inte ute och går i skogen oftare? Här var det tät granskog, sen neongrön bokskog, så gick stigen i en passage med granskog på ena sidan och björkskog på den andra, skiljelinjen vass som en knivsegg, och så ut på ett kalhygge innan den slingrade sig in igen. Fantastiskt.

Tur i Kyreniabergen

På norra Cypern finns en bergskedja som heter Kyreniabergen. Den är inte jättehög (Troodosbergen är högre) men har Mesaoriaslätten i söder och nordkusten i norr  så när man är uppe på den har man ibland chans att se de båda samtidigt. För oss just den här gången blev det bara en sån kik och det precis i början, men fint var det iallafall.

Hela vägen från Paralimni, upp i bergen och tillbaka är inte särskilt lång (tror det blev tretton mil), men väl där uppe är vägen smal och slingrig och inte gjord för snabba transporter. Men vem har bråttom?

Tur from Paralimni till Kyreniabergen

Vår rutt var vald utifrån existensen av små boxar förstås, bland annat en fin slinga kallad Pine Cone Trail. Många fina och påhittiga installationer som utmanade oss rejält ibland, med en desto större glädje när vi väl fick fram den lilla luringen. En där man behövde vara två personer och ha vatten tillgängligt för att få ut burken, och en annan fiffigt nergrävd och kamouflerad, och flera andra mer vanliga.

Många fantastiska vyer och jag rekommenderar alla att åka dit. Med matsäck förstås, dels för att det inte finns någonstans där uppe att köpa mat, men också för att inte spendera mer pengar än nödvändigt i den ockuperade zonen.

 

Cachande längs östkusten

Mamma har lagt upp ett tufft schema för våra aktiviteter här under den korta veckan jag är här. Bland annat skulle vi hitta 40 cacher här i närområdet idag hade hon tänkt. Antalet är för att det är just 40 stycken här omkring som jag ännu inte besökt; de flesta har väl kommit under de år jag inte varit här, men det var inte särskilt realistiskt att tro att vi skulle få med oss alla fyrtio på en dag. Men man kan ju alltid försöka.

Planen var att börja längst norrut vid kusten och sen följa den söderut så långt vi kom innan dagen var slut. Vi hade en kedja av mysteries ”I can cache a rainbow” som var nya för oss alla. ”Oss” var jag, mamma och Totis. Totis har inställningen att han inte så gärna vill ut och cacha men den tror vi inte på längre eftersom han dels så gärna är chaufför, aldrig aldrig väntar i bilen utan ska med ut (man vill ju se så ingen skadar sig, jomen) och är en ihärdig och dessutom duktig letare när det väl gäller. Men nä, han är inte så särskilt glad i det där, nejdå 🙂

Så han stod för dagens första fynd såklart.

image

Så tråcklade vi oss sakta söderut längs kustremsam, med kaffepaus i Agia Triada rätt vid en cache som hade den lämpliga hinten ”Coffee time”, så det tog vi på orden och slog oss ner.

image

I hamnen i Agia Triada korade jag dessutom vinnaren i kategorin ”mest originella infästning” på en båt. Det vill till att den ligger i lugna vatten, för det här klarar inte mycket vågor. Men en fin båt var det.

image
Det lilla däcket runt fören ligger bara över. Visst visst det är en pinne på insidan som hindrar eller hur? Nä det är en bit slang, så den står nog inte emot något. Alls.

Större delen av dagen gick åt bland sylvasst stenskravel i jakt på mer eller mindre svårfunna skatter. En del kändes tämligen meningslösa och inte särskilt värda besväret att hitta men det var ju inte lätt att veta när man gav sig ut på jakten. Mulet väder också, så inte den vackraste och soligaste utsikten över havet men vattnet är kristallklart.

Lunch hos Sandwich-mannen i korsningen vid Cape Greco. Ett gäng stolar, en bil där den stackars fattige mannen gör sina mackor som han säljer till hugade spekulanter medans hans BMW Z5 står bakom bilen. Verkar rätt lukrativt att sälja mackor. Fritt WiFi har han också runt vagnen, det är lite coolt. Eller så är det en konspiration och han lurar folk att använda WiFi’et och sen tankar av dom all info på sina enheter. Så kan det också vara.

image

Men dagen gick i stort sett i den här vyn eller liknande. Vass sten som skal forceras och något ska finnas i ett hål, en spricka eller under en kant.

image

Och det blev inga 40 cacher, men väl 15 och en fin dag ute i kustbandet där vi fick med oss några nya ställen vi inte besökt tidigare och det är ju sånt som är hela vitsen med den här hobbyn – att upptäcka nytt, ta sig någonstans där man inte tidigare varit.

Och imorgon blir det definitivt något jag inte tidigare sett – Ringmuren i Famagusta!!!!