Egna ärtor

Det vore väl aningen förmätet av mig att mena att jag (vi) är några odlare av rang. Men vi vill väldigt gärna, och ser oss själva som små månskensbönder.

Bara det att en bra månskensbonde kanske rensar ogräs i sitt odlingsland emellanåt så att det som ska växa där har möjlighet att göra det. Men vi jobbar inte på det sättet, kan man säga. Vi planterar i början av sommaren, och sen i slutet av juli/början av augusti tittar vi till landet igen och säger ”ojdå, tänk vad det har vuxit här, det var värst! Tänk om vi rensat lite ogräs och gallrat lite – då skulle det nog blivit lite större morötter minsann. Jaja, vi gör det nästa år!”

Och nästa år så….ja jag tror bilden är rätt klar.

Men ärtor bryr sig inte om sånt krafs som ogräs. Dom skjuter upp ur jorden (tidigare och längre ifall vi hade börjat odla inne tidigare än vi gjorde, men NÄSTA år så…), kastar sina tentakler runt vad än dom kan klättra på, och så växer dom. Och blommar, och växer och gör ärtor, utan att bry sig om miljön runt omkring.

Det finns flera sätt att läsa bilden till höger;

  1. ”Wow vilka välväxta ärtor, dom är verkligen perfekt vattnade och plockade i precis rätt tid.” – eller…
  2. ”Va lustigt – dom där är nästan mer fyrkantiga än runda; så ser dom ju inte ut i affären?! Det här är säkert bättre eftersom det är hemodlat!” – eller….
  3. ”Dom där ärtorna är verkligen plockade i sista sekunden – dom håller ju på att tränga ut varandra ur baljan. Vem låter dom växa SÅ länge utan att ta hand om dom??!!”

You may now choose your weapon.

Goda var dom iallafall. Och nästa år ska vi driva upp dom tidigare hemma. Jodå.

 

SUP som en sol och ned som en pannkaka

Jag sliter lite med den där grejen med att åka SUP, eller Stand Up Paddle board som det heter. Det är en fetare typ av windsurfingbräda som man står på och tar sig fram meddelst en paddel som man krafsar i vattnet från sida till sida i lämplig hastighet.

Man glider värdigt fram i vattnet (när man väl lärt sig stå på den, that is, jag har sett några rätt ovärdiga glidanden också när jag legat på stranden och betraktat SUP’arna), paddlar i maklig takt och…ja det är väl det man gör.

Och medan jag har full förståelse för dom som väljer att hyra en SUP i några timmar nere vid Gårda Brygga för att prova något nytt eller chilla på havet en stund, så sliter jag mer med att förstå varför man vill ha sin egen. Jag menar, när man väl lyckats lära sig att hålla balansen (vilket kan vara en utmaning mer än nog för många av oss, jag säger inget mer om det), vad gör man sen?! Vad är nästa steg, nästa utmaning?

Tänk windsurfing tex. När man lärt sig manövrera brädan i vinden är nästa steg att köra fort, långt, hoppa i vågorna med den, köra utan att trilla i och en massa andra lustiga saker man kan ha en windsurfingbräda till. Men med SUP’en….ja man paddlar lite till kanske? Och blåser upp den (!)

Och ja jag är okunnig, jag vet. Men jag söker kunskap, och den är som vanligt inte mer än några klick bort.

Och för den som trodde att det bara var en SUP man skulle ha så har jag nyheter. För om du ska göra yoga med den behöver du en som är anpassad för det, och gärna en med ett yoga-aktigt namn. Namaste till exempel, finns i butik nu för ringa 8500 kr.

Den kan du naturligtvis inte använda om du ska ut och nöjespaddla, så då får du ha en annan variant, till exempel en Indiana eller Fanatic (börjar kunna det här nu) som är mer lämpade till just paddlandet.

Och här någonstans slutar min spaning på det här med de till synes meningslösa SUP-brädorna, med att jag förutspår att man om fem år hittar lika många mögliga SUP-brädor i sommarstugornas förråd som man redan nu hittar windsurfingbrädor och -segel. Där ligger dom och ruttnar ihop i en unken saltdoftande hög och ingen kan längre minnas varför i hela världen man la ut tio tusen pix på en uppblåsbar paddelbräda att glida runt på.

 

En otroligt målmedveten kille

200 m-beviset!!

Han såg årets simborgarmärke och såg att det var regnbågsmönstrat, och där var det bestämt; han SKULLE ta det. För att han älskar allt som har med regnbågar att göra. Det spelar ingen roll att det längsta han simmat i simskolan är ca 100 m och att simskolefröken (14 år gammal) tittar lite snett på honom när han säger vad han vill göra.

Nä, ut på bryggan, hitta en annan simskolefröken (Filip) som bara säger ”Hoppa i!” och så köra. Tio längder senare hoppade han upp ur vattnet, full av kraft och glad som en speleman över sin bedrift.

Han är så himla tuff – struntar i att folk säger ”Det klarar du aldrig” utan tänker istället ”Det klarar jag visst” och ger sig på det iallafall. Bara genom det tankesättet är hälften vunnet, och även fast han bara är åtta år gammal är han så oerhört inspirerande genom sitt sätt att vara.

Sista metern!!

Till exempel inspirerade han sin storebror till att ge sig på att försöka ta samma märke imorgon – Yay!!

Det blev varsin guldfisk för dom också idag. Säga vad man vill om hysterin runt simmärken, men det funkar för att få barnen att sträcka sig längre än dom annars skulle gjort – att mitt i glädjen över att just ha tagit silverpingvinen redan planera för hur dom ska göra och träna för att ta guldpingvinen som är nästa.

 

Kvällssegling i Åsa

Tävlingens yngsta deltagare riggar färdigt båten

Varje tisdag är det seglingstävling nere i hamnen i Åsa. Det är Ölmanäs SegelSällskap som håller i det, och den här gången ville Hannes vara med och tävla tillsammans med den nya kompisen Amalia.

Inte lätt att segla idag; 28 grader varmt klockan sex på kvällen och nästan ingen vind. Men å andra sidan kapsejsar man ju inte så lätt då (inte för att det är något som bekymrar honom precis), fast seglingen blir ju rätt trög.

Optimistjollarna startade först, fem eller sex stycken var dom nog, och gav sig iväg runt banan. Hannes och Amalia cirklade så fint runt startbojen i väntan på startsignalen, men dom hade lite osis med timingen så dom var inte i en bra position när det väl var dags och hamnade efter.

Dom var så himla duktiga och fick efter en liten stund fart på båten och började sin resa mot den första bojen. Under tiden cirklade de stora båtarna runt startbojen och väntade på sin startsignal.

Båtarna kretsar runt i närheten av startbojen den gröna till höger i bild) i väntan på sin respektive startsignal

Dom seglade på i godan ro och tog sig från boj till boj. När det gick trögt kom gummibåten och frågade om dom ville ha hjälp, men nej det ville dom inte.

De andra optimisterna seglades av lärare från seglarskolan som chillade runt lite, och dom var så gulliga och kom runt till dom och gav lite tips när det behövdes. Så dom tog sig i mål som näst sista båt av optimisterna och var nog rätt nöjda med sig själva – med all rätt!

Under seglingen hängde blytunga moln över land vilket gjorde att det blåste upp lite emellanåt och oron för att det skulle bli åskväder låg väl där lite grann. Och sånt ger fina foton 🙂

 

 

Ett mycket trevligt arbetsläger

Vi har ett hus som varit i desperat behov av ommålning sedan vi köpte det 2006, men det har ju liksom blivit nedprioriterat ett par, tre, fyra gånger. Så i år tänkte vi göra så långt vi orkar, en vägg i taget. Och detta fick min pappa och hans fru nys om och insåg att om vi inte tänkte komma upp till dom så fick väl dom komma ner till oss. Och ta med målarkläder.

Och det gjorde dom.

Så, ja, det som är på bilden här är väl i princip det jag sett av dom under den här en och en halva veckan dom varit hos oss. Outtröttligen har dom tvättat, skrapat, oljat, målat första gången och målat andra gången. Vägg efter vägg.

Som målare på amfetamin eller nåt – dom sitter ner i fem minuter eller tar något kallt att dricka på stående fot, sitter ner vid lunch i säkert en halvtimme (plus lite kaffe efteråt) men sen upp och hoppa igen och tvätta, skrapa, olja, måla, repeat.

I 25-gradig värme dessutom och knappt någon vind. För det visar sig att bad inte biter på min pappa; han är inte så glad i att bada i havet, nej en svalkande dusch och en liten vila på sängen i några minuter räcker bra.

Och jo vi hjälpte till också. Speciellt Oskar. Jag skötte markservicen och försökte få jobbat lite (hade inte semester deras första vecka här).

Oskar var till och med uppe och målade i mörkret med bygglampa så det skulle torka och kunna målas en gång till dagen efter, allt för att få det så effektivt  som möjligt ❤

Lite barnarbete fick vi till också – H var väl inte till mycket nytta, men A skrapade och målade en del. Tveksamt om det kom mest färg på kroppen eller på väggen, men färg blev det. Och den sitter så bra faktiskt att en man som sa sig jobba med färg frågade Adam nere på simskolan vilket märke det var som satt så bra OpenMoji-black 1F605.svgOpenMoji-black 1F605.svg

 

Men det har varit så himla kul att ha dom här så länge. Förutom att dom gjort en helt galet stor arbetsinsats och hjälpt oss så enormt mycket med huset har det varit mycket prat och umgänge, sånt som man inte riktigt får tid med när man ses så kort varje gång. Så när dom åkte kändes det som om dom just kommit och dom hade gärna fått stanna längre.

Jag har inte så många släktingar, varken på pappas eller mammas sida, men jag är så himla glad i dom jag har och att dom alla är underbara människor på så många och olika sätt.

Ni är bara bäst!

 

 

 

Kvällsbad

Maken föreslog att vi skulle gå ner på kvällen och ta ett kvällsdopp. Allt inom mig skriker ”JAG VILL INTE!!!” men jag vet egentligen inte varför. Det ska ju vara så underbart och härligt med kvällsbad liksom. Men jag fryser mest och är ju inte speciellt glad i att bada egentligen.

Men det var ju det där med att bli en badtant. Badtanter tar gärna kvällsdopp (framför allt morgondopp, men kvällsdopp är väl bara inversen av morgondoppet?), och dom tycker om det. Så ska man bli en badtant så är det bara att hoppa i.

Plus att det var ju grymt skönt att bada tidigare idag och så hemskt mycket värre kan det ju inte blivit på några timmar?

Av med dunjackan, sandalerna med strumpor i (jodå!), jeansen och tröjan och ut i vattnet. Några raska kliv och ett snabbt dyk senare var det doppat. Och det var helt okej. Inte jätteskönt, men okej. Framför allt ganska svalt i luften med bara 19 grader och lite bris, men klockan var ju ändå 22 så det var väl godkänt ändå.

Och så den obligatoriska badselfien (blev ingen på dagen idag, så den här får duga).

 

Jag målar

Hurra, måla hus!! Nä inte hurra, men har man inga pengar så får man måla själv, så enkelt är det. Oskar har gått före lite och målat lite på norrsidan, men nu är jag med i matchen och vi börjar krypa in mot innergården. Målet är att få målat innergården i sommar, gärna sydsidan också men åtminstone innergården. Ja och då är det bara att sätta igång…

Tvätta, skrapa (lättskrapat som bara den tack och lov), olja (gjorde Oskar) och så måla idag en första gång. Andra imorgon gissar jag. Yay!!

Och det går ju inte att sluta när man väl börjat, för det syns RÄTT tydligt var gränsen mellan målat och omålat går – och tur är väl det för annars kunde man ju börja grina.

Men fint blir det!