Resultatet

FlätaJag förstår ju att det är en olidligt spännande väntan på resultatet av det senaste flätandet, så här är det.

Eftersom barnen själva inte längre är så intresserade av att göra saker med pärlor finns det all anledning att gå loss i den rätt så omfattande pärlburken. Varför? Varför inte.

Recension av bandet: Jag hade för tunga vikter på vilket gjorde att det blev väldigt utsträckt och tunt. Tänk en tulpan som får alldeles för mycket vatten och växer i en hög vas istället för att ge den lite vatten i en lägre vas.

Så vad gör man med ett sådant underverk till hantverk? Gardinstropp att dra ner rullgardinen med. Check.

Bandtillverkning igen

Så fick jag äntligen ro i kroppen att sätta mig ner med den fantastiska boken Braids (flätor) och drömma lite om vad jag skulle göra härnäst. Jag köpte nytt glansigt fint garn i garnbutiken i Kilafors (jo minsann!) men det var ärligt talat helt värdelöst att göra flätade band av – det gick ju inte ens att knyta en knut av för då gled den upp pga att bandet var så halt.

TillbakMaru Dais till de gamla hederliga, men inte särskilt japanskt eller peruanskt inspirerade, tunna bomullsbanden.

Jo för jag köpte några såna i Kilafors också, fastän jag redan hade hemma – för jag hade ju inte i dom färgerna ju, det finns alltid en anledning att utöka samlingen!

Och så fram med min kära flätbräda, eller Maru Dai som det egentligen heter. Välja ett mönster ur boken Braids (gärna ett som ser assnyggt och väääldigt avancerat ut när det är färdigt men egentligen är superlätt att göra. Bara ett problem – det finns inga såna) och så sätta igång.

Den här gången var det ett spiralmönstrat band med 16 bobbiner (=trådrullar) i två färger, och på min sons inrådan blev det illgulgrönt och svart.

Snäckan? Det är för att ge magisk kraft till trådarna så dom håller längre och strålar bättre. Eller nä, den är en motvikt till bobbinerna, men en ganska snygg en!

Det visade sig att mönstret verkade krångligare än vad det sedan var, logiken i hur man flyttar runt bobbinerna var just det – logisk, så det gick rätt fort.

Redan efter en ganska kort stund kan man se hur den börjar ta form, och man kan se att jag inte gjort några större misstag än så länge.

Men det tar ändå en stund att komma någon vart, och tålamodet tryter lite när man sitter och gör samma rörelse gång efter annan. Tur att det finns TV då, och en Chromecast och en film från Google Play (Terminator) som blev kvällens mysfilm med barnen. Jomen, den är att betrakta som en av de klassiska filmerna numera, så barn i tioårsåldern vill se den för sitt historiska värde.

Och för att lillgammalt sitta och kommentera att

-”Med tanke på den tidens teknik är det ju riktigt bra filmat!”

Jag känner mig 100 år gammal och gräver ner mig i min fläta.

 

 

Till fansen…

Efter enträgna böner och förfrågningar från fansen (dvs en fråga från min mamma) publicerar jag nu ett alster från min tidigare korta period som fläterska, eller vad det nu kan heta.

Det är ett ca 60 cm långt band med cirkulärt tvärsnitt i vit och vinröd bomullstråd. Bilden i boken ser ut så här:

image

Tjockleken på bandet är ca 7 mm och det är 16 trådar i omlopp. Den är gjord med kortet från förra inlägget, och ser väl ut som…ja som man kan vänta sig;

image

Jag har det som knytband i en påse jag gjorde av sammetstyg från en balklänning som fortfarande inte blivit gjord…fint fodrad med vinrött glansigt foder, och jag har haft den som dagbokspåse till stora dagböcker Tre års Dagbok osv för de som känner till dom.

image