Fullständig knock-out

Jag har en vän som ibland har möjlighet att förmedla biljetter till Göteborgsoperan. Jag har hittills inte haft möjlighet att använda mig av detta, men när det i torsdags kom ut en möjlighet att gå på dansföreställning högg jag direkt på att få gå på fredagen.

Föreställningen var tvådelad; först Skid av konstnär/koreograf Damien Jalet. Nä jag vet, jag har aldrig hört talas om honom heller så det är helt okej. Bara namedroppar lite och avslöjar min okunnighet i samma mening…. Efter paus var det Icon av Sidi Larbi Cherkaoui. Ännu en världskändis i genren som är något helt nytt för mig.

Men iallafall…

Skid….

Dansarna rör sig hela tiden på en stor vit yta som lutar 34 grader. Dom kryper över kanten där uppe och dras nedåt av tyngdlagen (och den glatta ytan, trots att den är insmord med harts och coca cola och dom har särskilda skor på sig för att ge friktion) vilket ger en otroligt häftig rörelse när dom ”utför dans” med sina kroppar i det lutande planet, vrider sig först som maskar när dom glider, rinner, ner för ytan.

Musiken är oerhört suggestiv och monoton vilket förstärker de små ändringarna dansarna gör när de försöker resa sig från underlaget men oftast faller ihop igen, kämpar emot dragningen nedifrån. Ibland lyckas dom ta sig uppåt men förlorar alltid tillslut när dom, antingen ensamma eller i kluster om några stycken, måste ge upp och glida ner.

Så är det skifte i musiken och de har bytt kläder på överkroppen och ser mer ut som robotar, maskiner. Alla med långt hår, män som kvinnor, har det hårt flätat i inbakade flätor för att förstärka det strama intrycket, och kläderna och formerna är androgyna, alla är lika, det är omöjligt att identifiera olikheter i kropparna. Dom börjar nedifrån nu och rör sig uppåt, mekaniskt, som ett urverk, robotar, fast med en frenesi.

Det är helt fantastiskt. Jag är trollbunden och vill aldrig att det ska ta slut. Musiken ändrar sig igen och kvar på scenen är en enda person, en man, som hänger som i en kokong (som alldeles nyss var hans tröja. Tänk inte mer på det – det är en STOR kokong och en väldigt elastisk tröja…).

Foto: Damien Jalet

Man undrar vad han gör när han vrider sig i kokongen, men han tar av sig kläderna. Sakta och omständligt krånglar han av sig kläderna och är naken inne i kokongen. Så kommer det ut en fot, en fot till, och tillslut hela han.

Foto: Damien Jalet

Det kunde varit så snaskigt med en naken balettdansör mitt på scenen, men det är det inte. Det är en fantastisk bild av den nakna sårbarheten, födseln, och han är sårbar på så många sätt – är naken på scen framför ett fullsatt (nåväl, nästan fullsatt) operahus. Naken och nyfödd håller han på att dras ner mot avgrunden men han kämpar sig uppåt, uppåt, saaakta saaaakta…det går så himla sakta, musiken är så otroligt suggestiv fortfarande och han tar sig uppåt, uppåt, och lättnaden när han kommer upp och till livet (?!) är fantastisk. Och för den som tycker att det här är väldigt mycket cringe kan jag rapportera att han har magen mot det lutande golvet nästan hela tiden (OCH att dom får extratillägg i lönen när dom är nakna på scenen pga det potentiella/sannolika obehaget att visa sig naken för så mycket folk så många gånger, låt vara i konstens namn).

Också just att det är en dansares kropp, på nåt sätt bilden av den fulländande fysiska uppenbarelsen med  sin perfekt vältränade muskulatur, fullständig smidighet och kroppskontroll…ja det var fantastiskt.

I pausen var det debriefing med mitt sällskap, Thomas. Jag var helt slut, utmattad, efter första akt och han tyckte också det var bra.

Svårt att matcha den första halvan, så när andra halvan kom med det andra verket – Icon, var jag svårimponerad. Trots att dom släpat in 3500 kg lera på scenen som dansarna knådade och roade sig med så var det inte i närheten av första föreställningen. Det berörde inte annat än bitvis, det kändes inte som att en historia berättades…jag vet inte…det var för lite dans kanske…