När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!

Kulturjuntan Vera har haft sitt första möte

Vi hade en liten sånggrupp, Vera, på fem pers. Den la vi i graven tidigt i höstas, med stor sorg i hjärtat men av praktiska orsaker när ingen orkar driva det riktigt.

Behovet av kultur är dock där, så vi bestämde oss för att gå över från Vera the Sånggrupp till att bli Kulturjuntan Vera, och igår var det dags att kultura för första gången. Dans på Operan stod på programmet, först verket Stoic och sen Solo Echo efter paus.

Operans hemsida beskriver handlingen i Stoic så här:

I ett enormt bibliotek där tiden verkar ha stannat pågår livet för fullt, i vanföreställningen att ingenting någonsin kommer att förändras. Hit kommer människor för att få lugn och ro eller för att leva ut sina dekadenta liv. De är självupptagna och bekräftelsesökande och fyller sina liv med saker och beroende i jakten på inre frid. Men mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt.

Och så här såg det ut i biblioteket:

De dekadenta människorna i biblioteket

Som det kan vara ibland, och i synnerhet i dansföreställningar (tycker jag), är det svårt att skriva vad det handlade om. Texten från Operan själva är egentligen väldigt beskrivande.

Dansarna både dansade, agerade, talade och sjöng, och visade att dom klarar allt det alldeles utmärkt. Musiken var väldigt varierande, afrikanska toner och musik från Mellanöstern från musiker och sångare på scen till förinspelade stenhårda basgångar. Väldigt illustrativt och suggestivt. Det hela slutade med att dom var mer eller mindre avklädda och målade varandra med gråfärg. Kan tyckas märkligt, men symboliken i att dom blir statyer (du ser några grå statyer på scen, så började dom se ut) var väldigt effektfull. Om än något utdragen.

I pausen hade vi beställt räkmackor och vin. Eller, dom andra tog räkmackor och jag bad för första gången i mitt liv om vegansk mat på en restaurang. Mer om min veganska resa en annan gång.

Efter paus var det andra toner. Då hade några av dom duschat av sig gråfärgen och tagit på sig andra kläder och gav sig in i matchen igen. Den här gången var det klassisk musik; piano och cello, i en stillsam dans i ett väldigt snyggt snöfall. Inte lika intressant som det i första akt, men vackert. Och ganska kort.

Jag fortsätter min bana mot att bli en kulturtant!

Well connected

Vi har en vän som jobbar på Operan i Göteborg, och ibland har man tur och får fatt i biljetter från henne. Idag hörde hon av sig vid lunchtid och sa att hon inte skulle hinna se konserten i kväll som hon hade tänkt och undrade om vi ville gå istället.

Absolut! Numera har vi ju en barnvakt i stan (Arvid, brorsonen som är nybliven chalmerist) och han ställde upp.

Det var konsert alltså, inte operaföreställning, och det var två verk som gavs; Klockorna av Rachmaninoff, och Carmina Burana av Carl Orff. Det senare har vi själva gjort med Göteborgs Symfoniska Kör anno dazumal så det var ju lite kul att återknyta kontakten med det.

Klockorna har jag aldrig hört förut. Det skulle enligt programmet vara en typ resa genom livet i klockornas tecken (klockor som bjällror alltså, inte tidmätare), vilket är en ganska spännande idé. Kanske begränsades idén något av att det var en text skriven av Edgar Allan Poe, men jag tycker ändå att det var ett ganska medelmåttigt verk. Lite fantasilöst. Med en symfoniorkesters alla möjliga klockljud – från det lilla plingande klockspelet till bells och tamtam hade man kunnat illustrera livet genom klockors klang på ett mycket bättre sätt. Önskar att jag var komponist, för jag fick en del idéer där idag alltså!

 Carmina Burana var ju såklart mäktigt. Fullt spett med barnkör och solister som faktiskt agerade lite på texten också. Det är ju en ganska fylla-och-sex-orienterad text skriven på 1200-talet (där textförfattaren bland annat skriver att hen vill ha drottningen av England liggandes vid sin sida minsann…), och den vinner helt klart på att det textades i taket så man kunde hänga med på vad dom sjöng. Ett klart plus att dom gör så nu för tiden.

En hel del skratt och fnissningar i publiken och såklart stående ovationer efteråt. Är det någonsin en föreställning utan stående ovationer? Av alla gånger jag stått på Konserthusets scen (och det är ganska många) har det aldrig varit en konsert där publiken suttit ned och applåderat på slutet. Men jaja, det är väl bra att folk är nöjda?

Själv såg jag några kändisar i orkestern; Øyvor Volle, primarie i Vertavokvartetten är konsertmästare tillsammans med David Bergström som var med som solist när vi producerade Hagaserien i Hagakyrkan 2004-2005, och Bernt Wilhelmsson som jag gjorde Hagaserien med spelade celesta ikväll. Roligt!

 

Filmen Amadeus – Live!

Jag har en vän som ibland får biljetter över från sitt jobb på Operan, och ibland finns det lediga platser tex när hennes man inte vill eller kan gå. Ett sånt tillfälle var i höstas när jag var och såg Damien Jalets Skid, och idag var det dags igen men något helt annat.

Minns ni Milos Formans film Amadeus från 1984 (ja, SÅ länge sen var det faktiskt!)? Den med Tom Hulce i titelrollen, han som skrattade så roligt. Filmen visades på storskärm på Operans scen och orkestern och kören satt nedanför och framförde filmmusiken parallellt som den gick (det var alltså ingen musik från filmduken, utan bara från scenen).

Den gamle Salieri berättar för prästen om hans livs bittra fejd med Mozart. Kören och orkestern sitter på scenen nedanför.Det syns inte så bra på bilden, men dirigenten har förutom sitt notställ med partituret även en skärm framför som dels visar filmen och dels anger pulsslag och när han ska slå av för att tajma filmen, hur coolt som helst! Det är tydligen lite av en resande cirkus det här – dirigent, ljudtekniker och film reser runt och gör den här uppsättningen med olika operahus. I Göteborg är det två föreställningar till, båda slutsålda.

I pausen var det utgång på baksidan, eller det som snarare borde kallas framsidan för det är så vackert ut mot vattnet; kranarna, båtarna, Älvsborgsbron…Göteborg är så himla fint på sina ställen.

 

Så nu sitter jag här och kollar vad Tom Hulce har hållit på med egentligen sen filmen gjordes (en hel del visar det sig), konstaterar att Salieri har en av rollerna i Homeland, och det jag redan visste – att den skrämda husan är en av de fyra kompisarna i Sex and the City. Och jag imponeras av att det tydligen är Hulce själv som spelar alla pianoinsatser i filmen och att han innan inspelningarna började bara kunde spela gitarr. (vilket ju inte är så bara, men jämfört med att spela piano upp och ner är det viss skillnad)

Och så lyssnar jag på Mozarts Requiem förstås. Ett av de vackraste verk som skrivits, så enkelt är det.

Jag har sjungit det flera gånger, och det var svårt att inte sjunga med i filmen bitvis 😀

Tydligen gick försäljningen av Mozarts musik upp 30% året närmast efter att filmen kom, och Salieris musik kom fram ur dammhögarna och fick en liten återupplivning.

Fullständig knock-out

Jag har en vän som ibland har möjlighet att förmedla biljetter till Göteborgsoperan. Jag har hittills inte haft möjlighet att använda mig av detta, men när det i torsdags kom ut en möjlighet att gå på dansföreställning högg jag direkt på att få gå på fredagen.

Föreställningen var tvådelad; först Skid av konstnär/koreograf Damien Jalet. Nä jag vet, jag har aldrig hört talas om honom heller så det är helt okej. Bara namedroppar lite och avslöjar min okunnighet i samma mening…. Efter paus var det Icon av Sidi Larbi Cherkaoui. Ännu en världskändis i genren som är något helt nytt för mig.

Men iallafall…

Skid….

Dansarna rör sig hela tiden på en stor vit yta som lutar 34 grader. Dom kryper över kanten där uppe och dras nedåt av tyngdlagen (och den glatta ytan, trots att den är insmord med harts och coca cola och dom har särskilda skor på sig för att ge friktion) vilket ger en otroligt häftig rörelse när dom ”utför dans” med sina kroppar i det lutande planet, vrider sig först som maskar när dom glider, rinner, ner för ytan.

Musiken är oerhört suggestiv och monoton vilket förstärker de små ändringarna dansarna gör när de försöker resa sig från underlaget men oftast faller ihop igen, kämpar emot dragningen nedifrån. Ibland lyckas dom ta sig uppåt men förlorar alltid tillslut när dom, antingen ensamma eller i kluster om några stycken, måste ge upp och glida ner.

Så är det skifte i musiken och de har bytt kläder på överkroppen och ser mer ut som robotar, maskiner. Alla med långt hår, män som kvinnor, har det hårt flätat i inbakade flätor för att förstärka det strama intrycket, och kläderna och formerna är androgyna, alla är lika, det är omöjligt att identifiera olikheter i kropparna. Dom börjar nedifrån nu och rör sig uppåt, mekaniskt, som ett urverk, robotar, fast med en frenesi.

Det är helt fantastiskt. Jag är trollbunden och vill aldrig att det ska ta slut. Musiken ändrar sig igen och kvar på scenen är en enda person, en man, som hänger som i en kokong (som alldeles nyss var hans tröja. Tänk inte mer på det – det är en STOR kokong och en väldigt elastisk tröja…).

Foto: Damien Jalet

Man undrar vad han gör när han vrider sig i kokongen, men han tar av sig kläderna. Sakta och omständligt krånglar han av sig kläderna och är naken inne i kokongen. Så kommer det ut en fot, en fot till, och tillslut hela han.

Foto: Damien Jalet

Det kunde varit så snaskigt med en naken balettdansör mitt på scenen, men det är det inte. Det är en fantastisk bild av den nakna sårbarheten, födseln, och han är sårbar på så många sätt – är naken på scen framför ett fullsatt (nåväl, nästan fullsatt) operahus. Naken och nyfödd håller han på att dras ner mot avgrunden men han kämpar sig uppåt, uppåt, saaakta saaaakta…det går så himla sakta, musiken är så otroligt suggestiv fortfarande och han tar sig uppåt, uppåt, och lättnaden när han kommer upp och till livet (?!) är fantastisk. Och för den som tycker att det här är väldigt mycket cringe kan jag rapportera att han har magen mot det lutande golvet nästan hela tiden (OCH att dom får extratillägg i lönen när dom är nakna på scenen pga det potentiella/sannolika obehaget att visa sig naken för så mycket folk så många gånger, låt vara i konstens namn).

Också just att det är en dansares kropp, på nåt sätt bilden av den fulländande fysiska uppenbarelsen med  sin perfekt vältränade muskulatur, fullständig smidighet och kroppskontroll…ja det var fantastiskt.

I pausen var det debriefing med mitt sällskap, Thomas. Jag var helt slut, utmattad, efter första akt och han tyckte också det var bra.

Svårt att matcha den första halvan, så när andra halvan kom med det andra verket – Icon, var jag svårimponerad. Trots att dom släpat in 3500 kg lera på scenen som dansarna knådade och roade sig med så var det inte i närheten av första föreställningen. Det berörde inte annat än bitvis, det kändes inte som att en historia berättades…jag vet inte…det var för lite dans kanske…