Vi hade en liten sånggrupp, Vera, på fem pers. Den la vi i graven tidigt i höstas, med stor sorg i hjärtat men av praktiska orsaker när ingen orkar driva det riktigt.

Behovet av kultur är dock där, så vi bestämde oss för att gå över från Vera the Sånggrupp till att bli Kulturjuntan Vera, och igår var det dags att kultura för första gången. Dans på Operan stod på programmet, först verket Stoic och sen Solo Echo efter paus.

Operans hemsida beskriver handlingen i Stoic så här:

I ett enormt bibliotek där tiden verkar ha stannat pågår livet för fullt, i vanföreställningen att ingenting någonsin kommer att förändras. Hit kommer människor för att få lugn och ro eller för att leva ut sina dekadenta liv. De är självupptagna och bekräftelsesökande och fyller sina liv med saker och beroende i jakten på inre frid. Men mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt.

Och så här såg det ut i biblioteket:

Som det kan vara ibland, och i synnerhet i dansföreställningar (tycker jag), är det svårt att skriva vad det handlade om. Texten från Operan själva är egentligen väldigt beskrivande.

Dansarna både dansade, agerade, talade och sjöng, och visade att dom klarar allt det alldeles utmärkt. Musiken var väldigt varierande, afrikanska toner och musik från Mellanöstern från musiker och sångare på scen till förinspelade stenhårda basgångar. Väldigt illustrativt och suggestivt. Det hela slutade med att dom var mer eller mindre avklädda och målade varandra med gråfärg. Kan tyckas märkligt, men symboliken i att dom blir statyer (du ser några grå statyer på scen, så började dom se ut) var väldigt effektfull. Om än något utdragen.

I pausen hade vi beställt räkmackor och vin. Eller, dom andra tog räkmackor och jag bad för första gången i mitt liv om vegansk mat på en restaurang. Mer om min veganska resa en annan gång.

Efter paus var det andra toner. Då hade några av dom duschat av sig gråfärgen och tagit på sig andra kläder och gav sig in i matchen igen. Den här gången var det klassisk musik; piano och cello, i en stillsam dans i ett väldigt snyggt snöfall. Inte lika intressant som det i första akt, men vackert. Och ganska kort.

Jag fortsätter min bana mot att bli en kulturtant!