Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

The power of semester

image

Förra året var den inget vidare och det berodde på flera saker och personer, bland annat mig själv. Andra år är den ett ”tja, trevligt, skönt” men ingen life saver eller något som gör så jättestor skillnad. Jag går på semester och är nöjd och kommer tillbaka till jobbet och är nöjd.
I år är det annorlunda. Hela våren har varit helt trasig och konstig, både för mig och O, och semestern har varit välkommen. Det var längesen jag kände igen mitt gamla vanliga jag och jag trodde väl helt enkelt att det var borta, att jag hade förändrats (folk gör ju faktiskt det har jag hört) och var en lite annorlunda person än jag varit hittills. Ingen särskilt bra eller trevlig person, men jag har bara känt mig sur, grining, dåligt tålamod, ingen humor,  inte så snappy i dialogen som jag brukar vara. Och så vidare.

image

Redan efter två veckors semester har jag i år känt att jag är en ny människa. Eller snarare min gamla vanliga människa, JAG, den Pernilla jag känner sen gammalt. Och så här efter nästan tre är jag övertygad; jag FINNS fortfarande. Långt där inne finns det en helt vanlig version av mig själv. Och det känns väldigt tryggt, för den där nya Pernilla är inget vidare.

Några exempel:
– Jag satt och bläddrade i en kokbok (Jonas Borsséns Killen vid Grillen) och kände lust att göra några av recepten ur den. För några veckor sen hade jag för det första inte ens kommit på tanken att öppna en kokbok (allt jobbigare än korv och makaroner har känts helt oöverkomligt), och om jag ändå hade läst i den hade jag tyckt att allt såg så jobbigt ut – nu tyckte jag det såg spännande ut och såg fram emot att använda en halv dag på att göra en speciell salsa som det PERFEKTA tillbehöret
– Jag kan skämta om saker igen utan att ta åt mig själv så otroligt hela tiden, jag är tillbaka i min rappa dialog där jag alltid (nåja, nästan) har en vass kommentar som väntar på att få komma ut. Det får den inte alltid, men den finns där iallafall…
– Jag har börjat läsa en bok, dvs skönlitteratur. Visserligen Pestens Tid som jag läst redan, men det var för ca 20 år sen så det räknas inte längre. Poängen är att jag har ro att sitta ner och sjunka in i bokens värld, ta mig fram ord för ord, se den inre värld som målas upp och inte bara slötitta på lättsmält TV-underhållning (vi kallar det tuggummi-TV hemma, ganska bra beskrivning tycker jag)
– Vi har haft gäster i eftermiddag och kväll med strandhäng, grillning och en massa barn mellan två och sju år som härjat fritt, och det har bara varit kul. Jag brukade älska att ha folk hemma och fixa med det, men det senaste halvåret har jag bara inte klarat av att tänka tanken – än mindre att föreslå att  någon ska komma hem till oss….

image

Det finns en massa andra saker att ta upp som stora skillnader, men det centrala här är väl att jag är avslappnad, gör saker jag trivs med (även om jag inte haft en minut till övers för att sy den där jackan jag skulle sy på semestern…), har tid för min familj och mina vänner, åker till platser jag vill åka till och träffar folk jag vill träffa. Jag mår bra.

Och det bästa är att det inte är slut ännu. Jag har fler platser att åka till, fler personer jag vill träffa och mer tid till mina nära och kära.

Och den känslan är helt obetalbar.