På hemväg

Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.

Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.

Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.

Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!

Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.

Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

 

En till sväng till sanddynerna

Det var för kallt för att ligga vid poolen på förmiddagen, och det var högljudda protester mot att ta bilen och åka ut på en GC-tur. Samtidigt höll jag på att få spunk av att ligga vid poolen och huttra, så efter visst mäkleri lyckades O få det till att vi iallafall kunde gå ner till sanddynerna och härja lite där.

Vi blev rätt så sandblästrade i den hårda vinden, men det stod helt klart att det inte bara var vi som gått ner i brist på poolväder – det var HÄR allt folket var!

Folkvandring på stranden vid Maspalomas

Hopp och skutt i sanddyner, några skojiga bilder fick jag iallafall!

Årets första dopp

Det är aldrig försent för årets första dopp- även om det så är Juldagen. Nä det blev inget dopp i somras, även om det var nära den där varma kvällen i seglarskolan.

Men nu, men den kalla vinden rätt så stilla, var det alltså så behagligt sy det var möjligt även för mig att uppbåda det nödvändiga modet för att komma i vattnet. Det hjälpte väl att poolen idag kommit upp i 24 grader också.

Men dunjackan är aldrig långt borta 😁

Pico de las Nieves

Snötoppen. Visst låter det som ett lovande ställe för skidentusiaster? Men icke, idag var inte en flinga att skåda.

Det var en kort körtur upp dit från Roque Nublo och bilväg hela vägen, så det var perfekt efter vandringen. Pico de las Nieves är öns högsta punkt, och är man ändå i närheten kan väl lika gärna ta turen?!

Vid klart väder (som idag) ser man Teide på Teneriffa höja sig längst bort i horisonten, väldigt fint!

2017-12-24 Roque Nublo & Pico de las Nieves (34)
Det som nästan ser ut som en spegling ovanför molnen är Teide. Den lilla knoppen som sticker upp är Roque Nublo som vi just besökte
…och så här såg det ut åt andra hållet…havet i fjärran givetvis, som vi sett hela vägen upp.

Visst blev det en liten Earth och en låda också när vi ändå var där 🙂

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Första gången är en händelse, andra en vana

Men att bo på all inclusive-hotell kommer inte bli någon vana för mig. Det här är sista gången. Ärligt talat, en av grejerna med att åka på semester är att äta god mat och om man är i vinländer, dricka gott vin, och sånt är det lite för lite av på en all inclusive.

Förra gången vi var på all inclusive för två år sedan (på Sardinien) var första gången vi provade på den typen av resa. Maten var en besvikelse, men barnen var nöjda. Den här gången visste jag lite mer vad jag hade att vänta mig, men ärligt talat är det en besvikelse iallafall.

Bara en massa pommes frites, friterad ost, pasta, korv….och så emellanåt någon mer ”vuxen” kött-eller fiskbit (ja för det vegetariska går inte att leva på). Vinet smakar inte så bra som det borde göra för att klassas som måltidsdryck. Salladsbuffén är rätt bra, med en färsk rödkål som är så otroligt finstrimlad på mandolinens smalaste skiva och den är riktigt god. Men man kan inte äta rödkål allena, så det blir en del av det där andra, dåliga men ack så goda.

Det känns hemskt varje dag att det är så svårt att göra kloka val där nere i matsalen. Efter att ha läst Food Pharmacy har jag väl blivit lite mer obs på vad jag äter, och en del saker känns bara inte bra helt enkelt. Oftast dom som är godast naturligtvis; de tomma, vita kolhydraterna som aldrig hört talas om ordet ”fiber”. Men jag försöker hålla mig undan så mycket socker som möjligt iallafall; man kan inte ändra sig i ett slag. Och det är inte lätt på all inclusive att hålla sig undan tomma kolhydrater och flytande socker….

Smuggeldags

Idag gjorde vi det. Smugglade in vin till middagen på All Inclusive-hotellet. För att vinet där inne bara inte är drickvärdigt och det är gott med vin till maten.

Vi var på en Spar idag och handlade vin, glass och godis (tandborstar och tandkräm till barnen glömde vi bort allihop, så vi fortsätter dela, mums) och en korkskruv som var så klen att den gick sönder innan vi fått korken ur flaskan…Men skam den som ger sig, så fram med O’s Leatherman och meka meka, och så kom ploppet när den åkte ur.

Jag vet inte helt säkert om man får ta med sig eget vin ner i restaurangen eller ej, men det bara känns väldigt som att man inte får det. Så vad göra? Jo, vi vann just tacky-VM med att hälla vin i en liten vattenflaska och ha med ner.

Men visst var det värt det. Ett glas blev det bara, inte mer, men å så mycket godare än det hemska som är här.

Queen of Tacky – That’s me!