På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Något vackert

I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.

MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.

Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:

Kyrkan Sainte-Chapelle i Paris. Foto: http://www.sainte-chapelle.fr

Intensivt sångarliv just nu

Det är intensivt med kör just nu. Vi ska snart till Cork och tävla i Cork International Choral Festival på Irland, men varför fokusera på det allena när man dessutom kan köra på och uppföra Arvo Pärts Te Deum på påskdagen också. Ett verk  som inte har något med tävlingsprogrammet att göra, nejdå, det är en helt annan produktion.

Och vi repar och repar på det smått fragmentartade verket, inte lätt att hålla ihop det och få ett sammanhang i det man gör, men så är det äntligen dags för rep med orkestern och allt kommer till liv igen!

Det visar sig att det är medlemmar ur Göteborgs Symfoniker som är vår orkester den här gången, och de känner jag ju väl igen efter alla år som jag sjungit i Göteborgs Symfoniska Kör. Men alla har blivit så gråhåriga…och han killen på kontrabas som var så ung och pojkspolig ser ut som vilken medelålders småbarnspappa som helst?! Och jag inser att det var tio år sedan jag slutade i kören, att jag inte sett dom sedan dess, och att jag högst sannolikt åldrats lika mycket jag….

Quite depressing, really. Men det är ingen tid att deppa över det; den gamla klyschan att ”alternativet är värre” är efter förra sommaren mer aktuell och sann än någonsin.

Så jag skyller på åldern när jag sitter och försöker hålla mig från att nicka till emellanåt. För det är baaaara paus i våra stämmor. Så otroligt tråkigt att repetera. På konserten är det annorlunda för då är man mer alert, men på rep….herrarna i vår kör och damkören som är med också har massor att göra och musiken är riktigt häftig, men för damerna i Haga Motettkör är det en seg historia.

Utsikt från min plats i kören när jag sitter och väntar på att det är vår tur

Och jag var tyvärr tvungen att gå lite tidigare för att inte lämna barnen ensamma hemma till alltför sent, men då fick jag lyssna lite istället 🙂

Det ser inte ut som att vi är så många, men herrarna står längst bak och framför sig har dom två rader damer som sitter och hänger och väntar på att det är deras tur…

Självklart finns ett Facebook-event också, och där har över 900 människor sagt att dom är intresserade! Nej alla kommer inte förstås, men jag skulle tro att det blir rätt fullt i kyrkan, och det blir himla kul!

Kom kom på söndag kl 17!

Konsert med Haga Motettkör

När det blev klart att vi skulle flytta tillbaka till Göteborg och vi annonserade ut det på fejan var det en fantastisk respons. Bland annat var det tre personer som undrade vilken kör vi skulle börja sjunga i, och om vi inte kunde börja i just deras? Myyyycket smickrande, det måste medges, och det känns som att man kanske gjort bra ifrån sig i körsammanhang tidigare ändå.

Men eftersom jag inte sjungit på snart tio år och dessutom märkt att min röst sviktat så vågade jag inte säga ett klart ja till någon av dom – tänk om jag inte kan sjunga längre?! Så jag provade först med en kör och upptäckte att wow jag har ju faktiskt rösten kvar! men den kören passade inte riktigt mig just nu så jag provade en annan.

Mycket hög nivå på sångarna, högt tempo på repen, a capella hela tiden (inget fusk med piano som stöd), förutsätter att man studerar noter hemma mellan repetitionerna. Passar mig perfekt, och dessutom kom jag in!!!! Visserligen som förstaalt när jag egentligen är andrasopran, men jag är beredd att gilla läget bara för att få vara med.

Kören heter Haga Motettkör, och den 17 juni var det dags för min första konsert. Platsen var Domkyrkan i Göteborg.

Haga Motettkörs, konsert i Domkyrkan 17 april 2017. Foto: Pernilla Edlund

 

Jag

Jag hade varit borta på lite för många rep (pga bröstcancern…) men lyssnat mycket på musiken så det gick superbra!! Det finns inspelning på konserten men det är tveksamt om den får delas. Hur som helst är jag så himla glad över att min sångröst är kvar när jag trodde den var helt körd, och att notläsningen och gehöret är där också även om det är lite rostigt.

Dirigent är Ulrike Heider, ganska krävande och mycket bra. Repertoaren kanske inte är mitt i prick för mig, men det funkar tills vidare.