Då är det igång

Så har resan börjat för att få in Z som självständig tjänsteman i Trafikverket. Måndagen gick mest åt till att sitta i ett mötesrum och gå igenom….ja vad går man igenom med en som på ett sätt börjar från scratch och på ett annat sätt kan massor, och som i vilket fall har levt igenom saker jag förmodligen (förhoppningsvis) aldrig kommer behöva gå igenom?

Som tur är ställer han massor av frågor (tur på flera sätt, för passiva människor har jag väldigt svårt för och om han varit passiv hade det här blivit vääääldigt jobbigt), så vi har haft en del roliga diskussioner redan. Som den om rep tex.

Frågan var:

Vad är en ”vajer”?

Svaret är givet; en lina av många metalltrådar som är tvinnade om varandra. Motfrågan var lika given:

Vad är en lina?

Eftersom ”min” projektingenjör som jobbar med mig i alla mina projekt och som ska vara med och lära upp Z heter just Lina så är det logiskt att en vaken person hajar till när jag kallar en sorts vajer för samma sak som hon heter.

Alltså följer en förklaring till lina-rep-snöre-tråd-vajer och andra ord för något som är väldigt likt varandra fast ändå inte. Och inte alls likt Lina.

Svenska är ett mycket svårt språk, hur ska man veta när det är så många ord för samma sak….*suck*

Fast det är ju inte samma sak; en vajer är en sorts lina, och det är ett rep också. Fast en TAMP är något helt annat. Eller ja alltså det är också ett rep det också fast på en båt. Ja för på båtar heter allt andra saker – tamp, kabyss, durk, däck….Let’s not go there. Och det gjorde vi inte heller. Istället pratade vi släktskap.

Ja för han undrade lite över det här med släkt och familj i Sverige.

Okej????

Ja alltså att mamman och pappan till ett barn ibland inte bor ihop. Ganska ofta faktiskt. Varför är det så?

Eeehh för att det är väl smart att gå isär om man inte längre vill vara ihop? Ja jo, det förstår han ju men det är bara så konstigt att man gör så.

– Men vad skulle man göra annars – bita ihop och gilla läget?

– Ja nej inte det, men….det är bara så konstigt.

Så då tänkte jag att det var illustrativt att visa mitt familjeträd. Mig själv i mitten (of course, det är ju MITT familjeträd 😀 ):

Z menade att det alldeles utmärkt visade hur krångligt det kan vara. Hans familjeträd var lite enklare rent layoutmässigt men svårare på andra sätt; mamma+pappa=12 barn (!!!), varav 11 lever och en har dött i kriget. Z’s lillebror har dött i en bombattack. Svårt att ta till sig när man sitter på ett kontor i ett välbärgat land och den största motgången om dagen är att det inte finns nog med häftklamrar i printerrummet.

Ungefär hälften av syskonen bor i Sverige; Halmstad och Laholm, så dom är iallafall nära varandra, resten är i Syrien och hoppas på bättre tider.

Vi fick gått igenom Syriens karta också. Och för den som glömt (eller aldrig har vetat) hur den ser ut så ser den ut så här:

Det är ungefär hälften så stort som Sverige. Z förklarade massor för mig om olika regioner, ISIS övertagande av städer, Bashar al-Assads styre, Ryssland och Turkiets inblandning i landet och en massa saker som flimrat förbi i nyhetsrapporteringen men som plötsligt fick liv. Och jag kände mig otroligt ignorant och okunnig som trots allt jag hört, trots all rapportering och all tillgänglig information egentligen inte lagt något på minnet.

Ja well det var min måndag. Mer berikande än de flesta måndagar. Eller månader.

Avslutning

Idag var det avslutning och diplomutdelning för våra nyanlända projektarbetare. Samtidigt hade vi i Enhet 7 (min grupp) APT (=ArbetsPlatsTräff) som man har en gång i månaden. Den här gången kom Z upp från Halmstad för att jag tänkte att han skulle vara med och träffa sina blivande kollegor eftersom han ju börjar på måndag nästa vecka hos oss.

Men så skulle jag ta honom till diplomutdelningen också, och då träffade jag alla de andra nyanlända som varit hos oss och gjort ett jättebra jobb, de flesta träffade jag på den där kursen i våras också. Och det gör så fruktansvärt ont att se deras tappra leenden, där dom är glada för att dom fått chansen till ett riktigt jobb, och för att alla som är där med dom just då vet att dom är väl värdiga att få fortsätta, men ändå ledsna för att dom inte får fortsätta. Och för att dom inte förstår varför.

Och jag förstår inte heller varför. Eller snarare – varför inte? Varför inte investera lite tid i att hjälpa någon att lära sig språket och få lite självkänsla och värdighet plus att de blir en viktig resurs i företaget? För att det är lite jobbigt? Naw stackars, ja det är inte lätt nä. Men gnäll då inte om resursbrist och hur jobbigt det är att rekrytera när man väljer att inte ta folk som redan finns under samma tak.

En gripande utställning

Äntligen blev det dags att ta tag i något som vi/jag pratat om sedan vi flyttade tillbaka till Göteborg; Världskulturmuseet. Det var en höstlovsutställning om Dias de las Muertas eller nåt, spanska är inte på min repertoar, men alltså Halloween fast i Mexico.

Ja och så film då, det var väl kanske det som lockade barnen extra mycket.

Medan dom var på film gick jag på föreläsning om mexikansk kultur. Eller, snarare en predikan om mexikansk religion, som det mer eller mindre urartade till. Intressant men lite too much. Man är ju svensk och lagom, och i tillägg dessutom ateist så då blir det fort lite mycket med det religiösa.

Men det som verkligen var en höjdare (eller en nedtur, det beror på hur man ser det hela att sitta och gråta för sig själv i ett museum) var utställningen [aswat] Syrian voices.

Det var ett rum inrett i ljusa färger, mestadels vitt, i vilket dom hade installerat stora skärmar runt om, och på vilka olika personer delade med sig av….av sin mänsklighet, sin utsatthet, sina drömmar, sina besvikelser, sina ambitioner….

Alla som visades är flyktingar från Syrien som nu bor på olika platser i Sverige.

 Någon uttryckte oro, eller var det kanske resignation, över att dom kanske inte skulle få vara kvar i Sverige för att dom inte är välkomna/önskade här. Jävla SD och NMR och alla flata politiker som genom sitt agerande, eller brist på agerande, tillåter att den uppfattningen sprids.

Mannen längst till vänster i bilden har övergivit sin familj i Syrien temporärt för att vara den starke som söker efter något bättre och sen tar dit resten av familjen till tryggheten. Nu är han i Sverige, trygg, men våra lagar för anhöriginvandring är så svåra/hårda att hans fru och dotter fortfarande är kvar i Syrien. Så han känner att han som familjens överhuvud svikit de sina och därför är värdelös, resten av familjen är kvar i otryggheten i Syrien. Han pratar med sin dotter i telefon varje kväll, men dom har inte setts på 1-2 år och hon är inte så väldigt mycket äldre än det. Vi snackar en (1) kvinna och ett (1) barn här, mannen har redan uppehållstillstånd. VARFÖR får dom inte komma hit?

Efter allt dom här flyktingarna varit med om för att komma till tryggheten, och så möts dom av en vägg, en mur, av byråkrati. Flera säger att dom visste innan att immigrationsprocessen var lång i Sverige och dom var förberedda på det, men att dom ändå blev överraskade över att det var SÅ trögt.

En har flytt förtrycket han upplevt på grund av sin homosexualitet, på bilden har han en svensk flagga målad på kinden á la PRIDE.

I stort sett alla understryker vikten av att försöka passa in, att lära sig språket, att dom hoppas att alla flyktingar som kommer till Sverige uppför sig väl så att dom inte ska få dåligt rykte. Flera nämner svårigheten att få jobb och bostad; svårighet att få bostad TROTS att man har ett jobb.

Vi ställer krav på dom här människorna som vi aldrig hade ställt på en svensk med samma kreditvärdighet och det är så jvla ovärdigt.

Jag vågar påstå att 95% av alla flyktingar som kommer hit bara vill några få saker; dom vill få uppehållstillstånd (trygghet), bostad (tillhörighet, trygghet) och jobb eller utbildning (värdighet och att bidra till samhället). Och jag tror också att de flesta är beredda på att det inte är något man bara ”får”, utan man får vara med och jobba lite.

Alla dom som är med på utställningen kommer från vanliga Svenne Banan-situationer fast i Syrien; Villa, Volvo, Vovve, största bekymret var att få ihop vardagen. Och sen tillslut inser dom att det här bombandet inte kommer att försvinna, att elen och vattnet inte kommer att komma tillbaka inom överskådlig framtid, att dom bor 14 släktingar i en halvförstörd lägenhet, för det är det enda som finns kvar i släkten.

Och då väljer dom att lämna sitt land. De flesta har lämnat släktingar bakom sig, allt dom kämpat för och byggt upp, hus, hem och arbete (dom jobb som fanns kvar). Inte hade dom gjort det om dom hade sluppit, nog tusan hade dom hellre varit kvar i sitt land i sina hemvana miljöer och inte suttit i en sketen gummibåt med fara för livet på väg mot något dom inte vet något om…Hur kan vi ens med att stänga gränser och göra det svårare att stanna i Sverige? Det är så fruktansvärt omänskligt.

Det blev ett långt inlägg det här, men jag känner mig så fruktansvärt maktlös i den här situationen där människor flyr i tiotusental från krigszoner för att komma till Sverige, och vi bara stänger dörren och ifrågasätter.

Och ändå försöker jag göra något. Jag försöker få ut dom nyanlända vi har i Trafikverket Väst i vettiga jobb…vi får se hur det går. Om jag bara är en naiv idiot eller om det här faktiskt går att få till något vettigt. Jag kan bara inte tro att alla är slöa och vill leva på bidrag – det är inte så det funkar; människor VILL bidra och göra rätt för sig, jag tror att det är en grundläggande egenskap hos os alla.

Over and out innan jag bränner topplocket på hur vi agerar i det här landet.