Idag var det avslutning och diplomutdelning för våra nyanlända projektarbetare. Samtidigt hade vi i Enhet 7 (min grupp) APT (=ArbetsPlatsTräff) som man har en gång i månaden. Den här gången kom Z upp från Halmstad för att jag tänkte att han skulle vara med och träffa sina blivande kollegor eftersom han ju börjar på måndag nästa vecka hos oss.

Men så skulle jag ta honom till diplomutdelningen också, och då träffade jag alla de andra nyanlända som varit hos oss och gjort ett jättebra jobb, de flesta träffade jag på den där kursen i våras också. Och det gör så fruktansvärt ont att se deras tappra leenden, där dom är glada för att dom fått chansen till ett riktigt jobb, och för att alla som är där med dom just då vet att dom är väl värdiga att få fortsätta, men ändå ledsna för att dom inte får fortsätta. Och för att dom inte förstår varför.

Och jag förstår inte heller varför. Eller snarare – varför inte? Varför inte investera lite tid i att hjälpa någon att lära sig språket och få lite självkänsla och värdighet plus att de blir en viktig resurs i företaget? För att det är lite jobbigt? Naw stackars, ja det är inte lätt nä. Men gnäll då inte om resursbrist och hur jobbigt det är att rekrytera när man väljer att inte ta folk som redan finns under samma tak.