Även här i Turrialba-San Antonio-området finns det en del att se. Bland annat finns Guyabo-monumentet, en arkeologisk plats där man tror att människor har bott i en tidsperiod av 2400 år, från 1000 fKr till 1400 eKr och man vet inte riktigt varför livet där plötsligt upphörde.

Iallafall är det en fint restaurerad plats och det är absolut värt ett besök.

Dom kunde verkligen bygga också; långa trappor som det ska ta tid att gå uppför så man hinner känna att man är i underläge.

Nu är inte ljusförhållandena de allra bästa i bilden, men det är en lång trappa med djupa trappsteg så det tar en stund att gå uppför. På sidorna finns plattformar där man tror att ”mottagningskommittén” har stått, eller iallafall någon som frågade vem man var, vad man hade för ärende och kanske tog lite betalt för att m

 

an skulle få komma in i staden.

Rakt fram uppför trappan är en lång och väldigt bred gata som leder fram till det man tror var hövdigens hydda. Och det var kanske dit man ville om man hade ett ärende i staden.

Jag kan tänka mig att det finns en poäng i att trappan, gatan och hövdingens plattform alla ligger i linje med bergstoppen i fjärran, och att det skulle ge en extra dos ödmjukhet för de som kom. Vi människor gillar ju att förminska varandra och därigenom känna makt, så varför inte?

Många fina blommor fanns det också för den som tittade, vilket jag gjorde.

En fin förmiddag på monumentet innan det var dags att åka hem.

Jo! En sengångare fick vi också se uppe i ett träd när vi kom på morgonen. Men där kan man lugnt snacka dåliga ljusförhållanden, så det var helt meningslöst att försöka ta en bild. Den får finnas i minnet.

 

 

 

Vi är i San Antonio, norr om Turrialba i östra Costa Rica, och hälsar på Oskars gamla barndomskompis Lotta och hennes familj. Dom bor i ett fantastiskt hus uppe i bergen; ”tillräckligt högt upp för att inte behöva AC och tillräckligt långt ner för att inte behöva värmeelement” som Lotta själv säger. Typ 25 grader om dagarna – även om det just idag var betydligt mer än det.

På vår bucket-list har det stått att vi vill bada i vattenfall. Jag hade sett för mig ett ganska folktätt vattenfall på något turistigt ställe men varit beredd att bita ihop om det och gilla läget, men det behövs nu alltså inte!

För idag, nyårsafton 2018, var dagen då jag för första gången körde fyrhjulsdrift, och det på en i mitt tycke riktigt dålig väg (Oskar cyklade tillsammans med några andra). Men målbilden var klar – Muralla-vattenfallet några kilometer norr om San Antonio.

En brant anmarsch nedför (och mardrömmarna om hur jag skulle komma uppför senare på dagen började direkt), varmt som tusan och så var vi framme vid vattenfallet.

Vi var ett stort gäng som åkte dit; vår familj, barnen i Lottas familj (som vi bor hos just nu och som är märkligt vänliga mot oss mtp att vi kört bort dom från deras rum och dom tvingas sova med sina småsyskon 🙂 ) och så småningom kom grannfamiljen dit också.

Stora skyltar förklarade att man inte får bada direkt där fallet dunsar ner i vattenytan då det är förenat med livsfara. Okej. Men alla tonåringarna och Oskar badade i poolen runt fallet medan jag gick lite längre nedströms och hittade ett något mer stilla ställe att bada på.

Man var dessutom tvungen att mer eller mindre hoppa i där uppe för att komma i vattnet, vilket inte är min grej när det är varmt i vattnet och inte heller min grej när det är runt 20 grader. För det var det. Svinkallt mao.

Men är man där SKA det badas – och dessutom var det 35 grader på vandringen tillbaka, så om man inte badat hade det blivit lite väl svettigt.

Men jag tror att Hannes’ reaktion på vattnet i filmen nedan väl summerar upp hur det kändes 😀

 

Två dopp blev det för mig innan det var dags att ge oss av hemåt igen.

Uppför.

Jag försökte verkligen ta bilder för att illustrera hur brant det var, men det går bara inte. Den skarpögde kan sen en person på stigen i den övre halvan av bilden (det är faktiskt Oskar), och med den positionen jag hade nedanför branten kan man ana att det sluttar en del.

MEN. Jag som är van vid att alltid vara sämst och ha sämst kondition, och när jag försöker anstränga mig med att tex gå uppför branta sluttningar så pirrar det så jobbigt i kroppen och jag blir supertrött på nolltid. Vanligtvis.

Den här gången däremot, efter ett år då jag i stort sett inte ätit några animalier alls, gick det mycket lättare. Och nej, det är inte mina 5 turer till gymmet som gjort skillnaden, det kan det inte ha gjort. Nä jag tänker på det här om att konsumtionen av animalier gör att man får små inflammationer i kroppen hela tiden och att dom aldrig läker eftersom man fortsätter att fylla på med animalier (kolla How not to die och Food Pharmacy tex, två bra böcker späckade med referenser till vetenskapliga artiklar).

Efter ett i stort sett djurfritt år kanske dom här inflammationerna jag haft i min kropp har läkt och gör att min kropp faktiskt mår bättre och jag orkar mer, även om jag inte tränat mer. Ja ja, jag SKA träna mer också, men det här är en början!

Jag säger inte att jag skuttade uppför backen som en kalv på vårbete, men det gick oändligt mycket lättare än vad det någonsin gjort förut – i hela mitt liv, även som barn.

En otroligt stark motivator att fortsätta!

Dessutom har det kött jag ätit här än så länge inte varit något som direkt lockat mig till att äta mer kött heller, så valet är enkelt även på semester. Däremot är det inte så vanligt med havremjölk och såna produkter, men på turistställena (Tamarindo tex) där det är mycket amerikaner kan du hitta alla vanliga produkter plantbaserade. Men här i ”det vanliga livet” där vanliga costaricaner bor är det långt mellan plantalternativen. Å andra sidan har dom gudomlig avokado, så det går rätt bra ändå!